Skickligt av statsministern!

LEDARE Motvilligt känner jag en beundran för statsministerns skickliga agerande i hur han hanterade oppositionens förberedelserna för misstroendeförklaring mot tre av hans ministrar. Han har nu vridit vapnet ur händerna på inte minst alliansen.
Vad händer nu? Det dummaste som allianspartierna kan göra är att fortsätta driva frågan och begära att riksdagen ska extrainkallas för att misstroendeförklara försvarsminister Peter Hultqvist.

Det statsministern sa på presskonferensen var bra. Han argumenterade bra och säkerligen övertygande för en mycket stor del av det svenska folket. Om alliansen driver frågan vidare framstår den som ansvarslös, bråkig och slösaktig. Argumenten må vara fel – men det är så väldigt många uppfattar det.

Sedan finns det några frågor att ställa; är det bra för Sverige att driva frågan vidare? Är det bra för alliansen? Är det rätt mot försvarsministern?

Nej, det är inte bra för Sverige. Det är inte bra för alliansen. Och rätt mot försvarsministern ? Låt konstitutionsutskottet få göra sitt arbete.

De två  ministrar med till synes den största ”skulden” har fått lämna regeringen. Peter Hultqvist har varit en bättre försvarsminister än någon av alliansens – det är tyvärr bara att erkänna. Att sedan den socialdemokratiska försvarspolitiken, som är nästan identisk med alliansens, är förkastlig är en annan fråga. Det svenska försvaret behöver betydligt större tillskott än vad såväl regeringen som alliansen är beredda att ge – men, som sagt, det är en annan fråga.

Är det någon som skulle ställas till svars är det statsministern som uppenbart inte har full kontroll på sina ministrar. Att han inte kände till vad som hänt är inte trovärdigt. Om han nu har sammanträden med sitt säkerhetspolitiska råd är det extremt märkligt om frågan inte varit uppe där.

Det finns anledning för KU att granska såväl försvarsministern om vad han visste och inte visste och varför han i sin egenskap som just försvarsminister – om nu så är fallet – inte blivit informerad. Samt givetvis varför ansvariga ministrar inte informerade statsministern – om de nu inte gjorde det. Om dom gjorde det – ja då är det statsministern som ska röstas bort och därmed hela regeringen. Vågar alliansen anta den utmaningen?

ROLF K NILSSON

 

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Traditionell Jonas Sjöstedt först ut i Almedalen

Almedalen började med Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Det var en orolig och smått sarkastisk partiledare som framträdde i Almedalen. Han hade dock den goda smaken att hålla sig tämligen kort, knappt en halvtimme.
Att han skulle börja med att ta avstånd från Nordiska Motståndsrörelsens planerade närvaro i Almedalen på torsdag förvånar inte. Det finns nog inget av de närvarande riksdagspartierna som inte tycker att det hade varit betydligt angenämare om NMR lyste med sin frånvaro. Men riksdagens gamla kommunistparti missar sällan ett tillfälle att, även om det är långsökt, binda ihop partierna till höger om dem med nazister av olika schatteringar. Ofta tycker kommunisterna om att gå tillbaka i historien för att verkligen förankra sina anklagelser. Alltid glömmer man det egna partiets synnerligen vänliga åsikter om Hitler, Tyskland och vänskapspakten mellan Sovjetunionen och Nazi-Tyskland som höll i sig från augusti 1939 till juni 1941 då Tyskland anföll Sovjetunionen. Men det är historia. Historia, högst levande sådan, var det också när Jonas Sjöstedt avslutade sin inledning om NMR med några slagordsmeningar där han fick spontana applåder från publiken. Utom ett av dem. Och det var när han sa att judarna i Sverige skulle slippa se nazister på gatorna när det är minnesdag för Kristallnatten. En eller möjligen två par händer hördes slå ihop i applåder. Annars så tyst… Jag drar en snabb slutsats – kanske allt för snabb – att den vänsterpartistiska publiken förvisso inte gillar nazister men inte är lika angelägna att lyfta fram den judiska utsattheten. Jag hoppas jag har fel. Men det skulle inte vara första gången extremvänsterns kombinerade jude- och Israelhat förenas med nazisternas eller den islamska fundamentalismens.
I sitt anförande gick Jonas Sjöstedt till angrepp mot socialdemokraterna från vänster. Det är tydligt, föga förvånansvärt, denna linje vänsterpartiet valt inför valet nästa år. Och han gjorde vad han kunde för att underblåsa människors oro när de gäller vård och omsorg. Enda chansen för invånarna i Sverige att trygga den framtida sjukvården skulle då enligt Sjöstedt vara att ge vänsterpartiet större inflytande på svensk politik. Och givetvis ska all sjukvård vara offentligt ägd. Tänk om det vore så enkelt! Sjöstedt kom med ett konkret förslag och det var dygnet runt öppna vårdcentraler. Tanken är god, jag gillar den. Men hur ska det gå till rent praktiskt? Hur stort är behovet? Det finns mer angelägna områden att lägga skattepengarna på. Budskapet känns igen. Jonas Sjöstedt fullföljer den gamla kommunistlinjen med överbud, orealistiska förslag, svartmålning av sina motståndare och en skönmålning av vad socialismen har att erbjuda.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Mats Johansson 1951-2017

Mats Johansson

Mats Johansson, 1951 – 2017

Nåddes i förmiddags av budet om Mats Johanssons allt för tidiga bortgång. Tankarna går till Mats familj. Tankarna går också tillbaka till de tillfällen jag haft med Mats att göra.

Minns det tidiga 1970-talet då jag skickade insändare till MUF:s medlemstidning ”Moderat Debatt” där Mats var redaktör. Mina åsikter låg inte helt i linje med redaktionens så mina insändare refuserades. Jag stödde USA och Republiken Vietnam (Sydvietnam). Men de stämde inte överens med den rådande politiskt korrekta uppfattningen i landet som MUF-ledningen mer eller mindre slutit sig till. Men det var då det.

Träffade Mats personligen första gången på en MUF-konferens på 70-talet. Mats stack ut bland övriga deltagare iförd en illgrön, nästan självlysande kostym med bred krage och utsvängda byxben. Sedan har Mats funnits med. Någon man träffade på stämmor, kurser och konferenser. När jag på 1980-talet blev medlem i Högerpressens förening blev tillfällena vi träffades tätare.

Mats hade alltid minst två projekt på gång. Det ena mer intressant än det andra. Han var chef för tankesmedjan Timbro och han var chef för Näringslivets Presstjänst; NPT. Han blev politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, var redaktör för Svensk Tidskrift och har skrivit böcker och småskrifter. Inte minst har han försökt göra upp med och förklara det galna, röda 70-talet för dem som inte var med.

På en moderatstämma våren 2006 träffades vi och konstaterade att vi båda stod på listor som kandidater till riksdagen. Inte något som direkt imponerade på våra journalistkollegor i pressrummet. Men när Mats sista dagen skulle bege sig hem vände han sig om i dörren, höjde handen till hälsning och halvskrek till mig så att alla tydligt kan höra honom ”Ses i höst Rolf, i riksdagen”. Det var nog inte många som trodde det. Men det gjorde vi.

Vi hade ungefär samma åsikter när det gällde utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Åsikter som inte alltid var desamma som partiledningens. Vi var skeptiska till det nya Ryssland, vi ville ha ett nära samarbete med USA, vi ville se Sverige som medlem i Nato.
Snart kom det till Mats kännedom att ledningen för den moderata riksdagsgruppen talade om att man skulle ”ta journalisten ur” var och en av oss fyra, fem journalister som blivit riksdagsledamöter för partiet. Sedan skulle vi lära oss bli som ”vanliga” riksdagsledamöter. Något intresse av att utnyttja våra kunskaper om media eller flera års erfarenhet av att skriva opinionsartiklar och analyser fanns överhuvudtaget inte. Tvärtom. Kritik och ifrågasättande var inte välkommet. Jag tycker inte dom lyckades ta journalisten ur någon av oss…

Mats Johansson har betytt mycket för att hålla opinionen inom moderaterna vid liv, och då inte minst i den moderata riksdagsgruppen när han satt där, när det gällde Ryssland,  Nato och ett gott förhållande med USA. Han glömde aldrig 1968, den följande röda tiden som han vid flera tillfällen beskrivit som galen. Det som hände då är något vi fortfarande lider av i Sverige.

Mats Johansson lämnar ett stort tomrum efter sig och hans insatser ska inte glömmas bort.

ROLF K NILSSON     

 

 

1 kommentar

25 juni, 2017 · 05:41

Demokratikunskapsunderskottet växer i takt med tidningarnas infantilisering

Jag läser Mats Ekdahls förord till Jan Berggrens ”Helsingborgs Nyheter – från lägerelden till facebook” (utk.2017) och fastnar för några ord i en mening.
”Hit drogs därför samma sorts tidningsmakare med respekt för bildning och upplysning…”. Med respekt för bildning och upplysning. Var finns dessa tidningsmakare idag? Finns dom? Jag hoppas det. Även om dom kanske inte lyser med samma tydlighet för sin uppgift som sina tidiga föregångare. Tyvärr är jag långt ifrån säker på att de finns. Men jag ju alltid hoppas på en återkomst.

Om jag säger att jag tycker det ser bedrövligt ut på den svenska tidningsmarknaden är det en underdrift. Generellt är våra dagstidningar idag inte bra. Alla nedskärningar som gjorts – inte minst på tidningarnas redaktioner – märks allt för väl. Det går inte att hävda, vilket man försöker, att en tidningsredaktion på t.ex. åtta eller 25 personer klarar av samma arbete som en på 25 eller 150. Det säger sig själv att dessa underbemannade tidningar inte klarar av den bevakning som de traditionellt stått för med adekvata nyheter och folkbildning.

Våra kvällstidningar var först med att fylla spalterna med konstruerade nyheter, med pseudonyheter, med att bevaka tv-kanalernas billighetsproduktioner som om det var världshändelser. När de nya ägarna, som var intresserade av att äga för att ta hem vinsten, tog över efter de gamla, som ägde därför att de ville ge ut en tidning, började förfallet. Den bevakning som tagit mest skada är det lokala styret. Idag är fler kommuner än någonsin i modern
tid utan journalistisk bevakning. För ett år sedan var runt 30 kommuner helt i avsaknad av nyhetsredaktion. I fem kommuner finns bara en nyhetsredaktion. Händer inget radikalt lär nedgången fortsätta.

För att återgå till Mats Ekdahls påminnelse om tidningsmakarna med respekt för bildning och upplysning så närmar vi oss kärnan i problemet. Demokrati och en fri press hänger intimt samman. Att leva i en demokrati innebär inte enbart att man har en mängd rättigheter för att få sin röst hörd. Det innebär också minst lika många skyldigheter och många av dessa finns inte på pränt.

För att kunna utöva sina demokratiska rättigheter krävs grundläggande kunskaper i hur demokrati ska fungera i praktiken. Det krävs kunskaper i samhällskunskap och hur beslutsprocesserna går till. Utan att bli allt för nostalgisk eller försjunka i hur allt var bättre förr – för det var det inte – men journalistiken, den lokala journalistiken gav oss som medborgare mer. Ett referat från ett fullmäktigesammanträde handlade inta bara om konflikter och sensationella beslut. Det var en genomgång av vad som diskuterats, hur de olika partierna röstade och vad som beslutades. Samt icke att förglömma en genomgång av ärendena och vad besluten betydde för medborgarna. Detta ser vi inte mycket av idag.

Tidningarna har valt att ge upp den folkbildande rollen man haft sedan tidningar började komma ut. Den tid är förbi då folket fick sin grundläggande bildning i demokrati och samhällskunskap genom dagspressen. Och det är att beklaga då det finns enorma kunskapsluckor hos det i emellanåt högljudda svenska folket som hade behövts täppas till. Sedan medierna övergav sin folkbildande funktion har rollen som kunskapsförmedlare om hur demokratin fungerar och vad som krävs för att den ska gör det inte tagits över av någon annan. Konsekvensen av detta är att det råder ett demokratikunskapsunderskott hos svenska folket. Något som åtminstone borde oroa våra politiker. Men, av någon anledning, verkar det inte göra det. Intresset för att få fler medborgare – med de nödvändiga kunskaperna – att engagera sig politisk och utöva sina demokratiska rättigheter är anmärkningsvärt lågt.

Det borde ligga i de politiska partierna intresse att landets invånare såväl förstår som deltar i den svenska demokratin. Den fria pressen har ett ansvar, men allt färre tar det.

Är det så att det inte finns några medier eller att medierna som finns inte rapporterar på ett fullödigt sätt om politiken måste politiken ta sitt ansvar. Starta tidningar, på papper eller på nätet, själv eller tillsammans med andra. Ange tydligt avsändaren, men se till att medborgarna på enklaste sätt kan lära sig att förstå och respektera vår svenska demokrati så att de kan bli delaktiga.

Trots att vi översvämmas av information och nyheter i radio, på TV, på nätet och var helst man kan tänka sig råder det ett underskott i information när det gäller politiska beslut, bakgrunder och invändningar. Blir det ingen förändring om den lönsamma infantiliseringen av media fortsätter. Det måste till en lösning – det handlar om demokratins överlevnad.

ROLF K NILSSON

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Inte riksdagsledamöternas antal som är problemet – det är toppstyrningen

(LEDARE) Jag är gruvligt trött på alla som tror sig kunna lösa den svenska politikens problem genom att dra ner på antalet politiker. Minska riksdagen till hälften! Färre nämnder och styrelser, färre ledamöter i kommunfullmäktige så blir allt bättre! Så är det inte, så blir det inte. Låt oss slå fast med en gång att demokrati både får och måste kosta. Demokrati är inte en sysselsättning eller en hobby för dem som har råd. Demokratin måste inbegripa alla medborgare.

Tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson skrev boken ”Knapptryckarkompaniet” där hon beskriver den ohälsosamma toppstyrningen som råder i riksdagen. Pålssons bok är speciellt inriktad på moderaterna då det var det parti som hon representerade under sina år i riksdagen.

Tyvärr är toppstyrningen inte endast en moderat företeelse. Den toppstyrning som gäller i riksdagen är en konsekvens av ett partisystem som rent demokratiskt har överlevt sig själv.

349 ledamöter i Sveriges riksdag är ett ganska bra antal. Det innebär att landet i sin helhet har representation. Sverige är till ytan ett stort land och det är inte bara de befolkningstäta områdena som ska ha sina platser i riksdagen. Även glesbefolkade områden som Norrland och Gotland har rätt att få sina röster hörda i landets parlament. Skulle en halvering av antalet riksdagsledamöter bli verklighet, vilket är ett förslag som ofta återkommer som en quick fix-lösning, skulle det innebära att stora delar av landet står utan någon företrädare i riksdagen.

Under de senaste decennierna har uppdraget att vara politiker blivit allt ovanligare. I takt med att antalet kommuner har minskat, att man slår ihop nämnder och skär ner på antalet ledamöter i dessa får vi färre politiker. Och då är den absolut stora majoriteten av dessa fritidspolitiker. Det är inte bra.

I en demokrati ska de politiska uppdragen spridas. Många människor ska vara inblandade i den praktiska demokratin, i en levande folkrepresentation. Det är inte fel att många människor har politiska förtroendeuppdrag. Det är bra och visar att demokratin existerar. Med allt färre kommuner har också politikern blivit allt ovanligare. Före de stora kommunsammanslagningarna var det inte ovanligt att de flesta vuxna i Sverige kände någon med politiskt uppdrag. Idag är detta allt ovanligare. När politiker bara blir något man läser om så försvinner också kunskapen om vad det innebär att ha ett politiskt uppdrag. Varje medborgare borde känna en politiker. Det är inte orimligt.

För att det politiska systemet ska fungera måste det bli ett slut på toppstyrningen, på de politiska partiernas makt över de förtroendevalda. Om vi haft en riksdag där de folkvalda riksdagsledamöterna i praktiken haft den makt som grundlagen ger dem hade vi nått långt i vår folkrepresentation.

När de politiska partierna fungerar som bäst är de demokratins smörjmedel. De utbildar i demokrati, i sakfrågor, tränar medlemmarna i hur man sammanträder och håller möten där alla kommer till tals.

Medborgarna har tappat förtroendet för de politiska partierna. Antalet medlemmar sjunker och ser man tillbaks tio, tjugo, trettio år är medlemssvinnet förödande. Men samtidigt ökar partieliterna makten över de förtroendevalda. Många partier med olika partiprogram, med många medlemmar som konkurrerar med varandra kombinerat med ett högt valdeltagande är grundbultar i en frisk demokrati.

Det är inte ledamöternas antal i riksdagen som är det demokratiska problemet, det är ledamöternas självständighet. Gärna valda i enmansvalkretsar med ett direkt ansvar inför sina väljare. Ett första steg för att få partierna att satsa på medlemsvärvning, medlemsaktiviteter och medlemsinflytande vore att slopa partistödet som går till partiorganisationerna. Låt medlemsavgifter, partiinsamlingar och annan för partierna inkomstbringande verksamhet bli underlaget för partiekonomin. Gör om partiernas riksdagsgrupper till egna juridiska personer som förvaltar sin egen ekonomi. ”Mandatpengarna” ska inte gå till partiarbete eller till anställningar av tjänstemän i partiledningarnas tjänst. De statliga medel som är avsatta för riksdagens arbete ska också användas där och inte någon annanstans.

Att skära ner på antalet ledamöter i riksdagen, i fullmäktigeförsamlingar, nämnder och styrelser ger inte mer demokrati – det ger mindre demokrati, mer toppstyrning och mindre medborgarinflytande. Och sedan hade det var en fördel om våra yrkespolitiker haft någon annan sysselsättning än politik. Politiska broilers är inte till glädje för någon. Begränsa också mandattiden i riksdagen till tre. Tolv år i riksdagen och sedan ut för att göra något annat innan man kan kandidera igen.

ROLF K NILSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Debattera på Riksdags-Observatören!

(DEBATT) Utnyttja möjligheten att debattera här på Riksdags-Observatören! Skriv en debattartikel om ett aktuellt ämne eller lyft en ny fråga.  Artiklarna skickas till nilsson.rolf.k@gmail.com

Skicka med en porträttbild på Dig själv och gärna några rader om vem Du är. Är Du aktiv i ett politiskt parti så sätt ut partibeteckning.

Kravet på inlägg och kommentarer är att de pressetiska reglerna följs. Borgerliga debattinlägg har företräde. Debattartiklar där totalitära idéer förespråkas göra sig icke besvär.

Ledartexterna på Riksdags-Observatören är oberoende men står nära Medborgerlig Samling.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Ja till Europa och gärna ett självständigt Skottland i EU

(KRÖNIKA) Tisdagen den 9 maj var det Europadagen till minne av EU:s ”grundare” Robert Schumans deklaration 1950 om ett enat Europa för att kunna bevara freden och skapa välstånd efter andra världskriget. Deklarationen blev grund för tillkomsten av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Dåvarande EG beslutade på ett toppmöte i Milano 1985 att Europadagen i framtiden skulle firas den 9 maj. I Sverige uppmärksammas denna dag inte till någon särdeles omfattning. Det borde vi göra.

Istället för att bejaka det faktum att Sverige är en del av Europa och som nu är fallet en del av den Europeiska Unionen har vi, nu generaliserar jag, valt att ställa oss utanför och tala om ”dom i Europa”, ”nere i Europa” eller i värsta fall ”dom i Bryssel”. Europa är inte ”nere”, ”dom” eller ”Bryssel”. Det är vi som är Europa. Så länge detta mentalt inte har gått hem i Sverige, i våra medier och människor emellan kommer vi alltid att ha ett märkligt förhållande till Europa. Vi har själv till stor del valt ett utanförskap och ställt oss vid sidan om. Ett agerande som är helt onödigt. Sverige är en del av Europa vilket vi istället borde bejaka och öppna våra ögon för. Det hade blivit så mycket enklare då. Och så mycket bättre. Ett samarbetande Europa är ett starkt Europa – på alla plan.

Ett starkt men begränsat EU
Men med tanke på det som händer inom EU just nu finns det all anledning att fundera över framtiden och vara beredd på vad som kan hända. Storbritanniens beslut att lämna EU var vi inte beredda på. Och vad det innebär för framtiden är ännu allt för tidigt att ha några bestämda uppfattningar. Att det för det europeiska samarbetets skull är en fördel att den 39-årige partilöse Macron valdes är uppenbart. Men det finns krafter i alla EU-länder som gärna ser att unionen ger upp och lämnar in. Tyvärr finns det mäktiga krafter utanför EU som gärna bidrar till att det också blir så. För rysk del skulle inte mycket vara mer välkommet än att EU upphörde att existera. De ryska försöken att underminera EU har hållit på länge.

Jag vill ha ett starkt EU, men det ska vara begränsat. Ska EU klara av den kris man nu befinner sig i och kunna gå stärkt ur den måste det ske reformer. EU ska ägna sig åt de stora övergripande frågorna, inte detaljer eller rent inhemska frågor. Frihandel, respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna, respekten för miljön, gemensam brottsbekämpning, gemensam säkerhet och en uppslutning runt demokratiskt styrelseskick ska vara grunden för den Euroepiska unionen.

Skottland en del av Norden?
Jag har alltid haft en svaghet för små nationer och folk som vill göra sig självständiga. Estland, Lettland, Litauen var de länder som jag kände extra starkt för redan i gymnasiet. Men det var inte många som på 1970-talet ville tro att de åter skulle få sin frihet och självständighet. Vi som trodde på de baltiska ländernas självständighet var drömmare och borde se på det som var möjligt istället. Under en konferens i början på 1980-talet var vi några som tog upp att man från svensk sida borde kräva dessa länders självständighet. Närvarande var Margareta af Ugglas (M) som senare blev utrikesminister i Bildtregeringen (1991-1994). Hon förklarade för oss att tro att Estland, Lettland och Litauen skulle bli självständiga var en lika omöjlig tanke som att tro eller hoppas på att Sovjetunionen skulle upphöra att existera. Nog om detta.

De skotska kraven på självständighet från London har jag tyckt vara intressanta och rimliga – om en majoritet av skottarna ställer sig bakom. I övrigt inga paralleller med Sovjet och de baltiska staterna. Och efter det brittiska beslutet att lämna EU så känner jag allt varmare för de som vill ha ett självständigt Skottland som är medlem i EU. Från svensk sida borde vi se det som en möjlighet med tanke på att det skotska nationalistpartiets intresse för ett närmande till de skandinaviska länderna.

Som EU-vän blir jag besviken när man från potentater i denna sammanslutning får höra att Spanien ska få överhöghet att fatta beslut över Gibraltar om/när Storbritannien lämnar EU. Befolkningen i Gibraltar vill tillhöra Storbritannien. Det är skamligt av EU att bortse från vad invånarna i Gibraltar vill för att hämnas på Storbritannien. Gibraltar har tillhört Spanien i 212 år (1492 till 1704) och Storbritannien i 313 år (Från 1704).

EU har fel och brister. Trots detta, med tanke på alternativet – inget EU – så bör vi hellre satsa på att reformera unionen än att lägga ner den. Men då gäller det att ändra den mentala stämningen i Sverige och inse att EU är ”vi” och inte ”dom”.

ROLF K NILSSON

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade