Category Archives: Okategoriserade

Demokratikunskapsunderskottet växer i takt med tidningarnas infantilisering

Jag läser Mats Ekdahls förord till Jan Berggrens ”Helsingborgs Nyheter – från lägerelden till facebook” (utk.2017) och fastnar för några ord i en mening.
”Hit drogs därför samma sorts tidningsmakare med respekt för bildning och upplysning…”. Med respekt för bildning och upplysning. Var finns dessa tidningsmakare idag? Finns dom? Jag hoppas det. Även om dom kanske inte lyser med samma tydlighet för sin uppgift som sina tidiga föregångare. Tyvärr är jag långt ifrån säker på att de finns. Men jag ju alltid hoppas på en återkomst.

Om jag säger att jag tycker det ser bedrövligt ut på den svenska tidningsmarknaden är det en underdrift. Generellt är våra dagstidningar idag inte bra. Alla nedskärningar som gjorts – inte minst på tidningarnas redaktioner – märks allt för väl. Det går inte att hävda, vilket man försöker, att en tidningsredaktion på t.ex. åtta eller 25 personer klarar av samma arbete som en på 25 eller 150. Det säger sig själv att dessa underbemannade tidningar inte klarar av den bevakning som de traditionellt stått för med adekvata nyheter och folkbildning.

Våra kvällstidningar var först med att fylla spalterna med konstruerade nyheter, med pseudonyheter, med att bevaka tv-kanalernas billighetsproduktioner som om det var världshändelser. När de nya ägarna, som var intresserade av att äga för att ta hem vinsten, tog över efter de gamla, som ägde därför att de ville ge ut en tidning, började förfallet. Den bevakning som tagit mest skada är det lokala styret. Idag är fler kommuner än någonsin i modern
tid utan journalistisk bevakning. För ett år sedan var runt 30 kommuner helt i avsaknad av nyhetsredaktion. I fem kommuner finns bara en nyhetsredaktion. Händer inget radikalt lär nedgången fortsätta.

För att återgå till Mats Ekdahls påminnelse om tidningsmakarna med respekt för bildning och upplysning så närmar vi oss kärnan i problemet. Demokrati och en fri press hänger intimt samman. Att leva i en demokrati innebär inte enbart att man har en mängd rättigheter för att få sin röst hörd. Det innebär också minst lika många skyldigheter och många av dessa finns inte på pränt.

För att kunna utöva sina demokratiska rättigheter krävs grundläggande kunskaper i hur demokrati ska fungera i praktiken. Det krävs kunskaper i samhällskunskap och hur beslutsprocesserna går till. Utan att bli allt för nostalgisk eller försjunka i hur allt var bättre förr – för det var det inte – men journalistiken, den lokala journalistiken gav oss som medborgare mer. Ett referat från ett fullmäktigesammanträde handlade inta bara om konflikter och sensationella beslut. Det var en genomgång av vad som diskuterats, hur de olika partierna röstade och vad som beslutades. Samt icke att förglömma en genomgång av ärendena och vad besluten betydde för medborgarna. Detta ser vi inte mycket av idag.

Tidningarna har valt att ge upp den folkbildande rollen man haft sedan tidningar började komma ut. Den tid är förbi då folket fick sin grundläggande bildning i demokrati och samhällskunskap genom dagspressen. Och det är att beklaga då det finns enorma kunskapsluckor hos det i emellanåt högljudda svenska folket som hade behövts täppas till. Sedan medierna övergav sin folkbildande funktion har rollen som kunskapsförmedlare om hur demokratin fungerar och vad som krävs för att den ska gör det inte tagits över av någon annan. Konsekvensen av detta är att det råder ett demokratikunskapsunderskott hos svenska folket. Något som åtminstone borde oroa våra politiker. Men, av någon anledning, verkar det inte göra det. Intresset för att få fler medborgare – med de nödvändiga kunskaperna – att engagera sig politisk och utöva sina demokratiska rättigheter är anmärkningsvärt lågt.

Det borde ligga i de politiska partierna intresse att landets invånare såväl förstår som deltar i den svenska demokratin. Den fria pressen har ett ansvar, men allt färre tar det.

Är det så att det inte finns några medier eller att medierna som finns inte rapporterar på ett fullödigt sätt om politiken måste politiken ta sitt ansvar. Starta tidningar, på papper eller på nätet, själv eller tillsammans med andra. Ange tydligt avsändaren, men se till att medborgarna på enklaste sätt kan lära sig att förstå och respektera vår svenska demokrati så att de kan bli delaktiga.

Trots att vi översvämmas av information och nyheter i radio, på TV, på nätet och var helst man kan tänka sig råder det ett underskott i information när det gäller politiska beslut, bakgrunder och invändningar. Blir det ingen förändring om den lönsamma infantiliseringen av media fortsätter. Det måste till en lösning – det handlar om demokratins överlevnad.

ROLF K NILSSON

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Inte riksdagsledamöternas antal som är problemet – det är toppstyrningen

(LEDARE) Jag är gruvligt trött på alla som tror sig kunna lösa den svenska politikens problem genom att dra ner på antalet politiker. Minska riksdagen till hälften! Färre nämnder och styrelser, färre ledamöter i kommunfullmäktige så blir allt bättre! Så är det inte, så blir det inte. Låt oss slå fast med en gång att demokrati både får och måste kosta. Demokrati är inte en sysselsättning eller en hobby för dem som har råd. Demokratin måste inbegripa alla medborgare.

Tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson skrev boken ”Knapptryckarkompaniet” där hon beskriver den ohälsosamma toppstyrningen som råder i riksdagen. Pålssons bok är speciellt inriktad på moderaterna då det var det parti som hon representerade under sina år i riksdagen.

Tyvärr är toppstyrningen inte endast en moderat företeelse. Den toppstyrning som gäller i riksdagen är en konsekvens av ett partisystem som rent demokratiskt har överlevt sig själv.

349 ledamöter i Sveriges riksdag är ett ganska bra antal. Det innebär att landet i sin helhet har representation. Sverige är till ytan ett stort land och det är inte bara de befolkningstäta områdena som ska ha sina platser i riksdagen. Även glesbefolkade områden som Norrland och Gotland har rätt att få sina röster hörda i landets parlament. Skulle en halvering av antalet riksdagsledamöter bli verklighet, vilket är ett förslag som ofta återkommer som en quick fix-lösning, skulle det innebära att stora delar av landet står utan någon företrädare i riksdagen.

Under de senaste decennierna har uppdraget att vara politiker blivit allt ovanligare. I takt med att antalet kommuner har minskat, att man slår ihop nämnder och skär ner på antalet ledamöter i dessa får vi färre politiker. Och då är den absolut stora majoriteten av dessa fritidspolitiker. Det är inte bra.

I en demokrati ska de politiska uppdragen spridas. Många människor ska vara inblandade i den praktiska demokratin, i en levande folkrepresentation. Det är inte fel att många människor har politiska förtroendeuppdrag. Det är bra och visar att demokratin existerar. Med allt färre kommuner har också politikern blivit allt ovanligare. Före de stora kommunsammanslagningarna var det inte ovanligt att de flesta vuxna i Sverige kände någon med politiskt uppdrag. Idag är detta allt ovanligare. När politiker bara blir något man läser om så försvinner också kunskapen om vad det innebär att ha ett politiskt uppdrag. Varje medborgare borde känna en politiker. Det är inte orimligt.

För att det politiska systemet ska fungera måste det bli ett slut på toppstyrningen, på de politiska partiernas makt över de förtroendevalda. Om vi haft en riksdag där de folkvalda riksdagsledamöterna i praktiken haft den makt som grundlagen ger dem hade vi nått långt i vår folkrepresentation.

När de politiska partierna fungerar som bäst är de demokratins smörjmedel. De utbildar i demokrati, i sakfrågor, tränar medlemmarna i hur man sammanträder och håller möten där alla kommer till tals.

Medborgarna har tappat förtroendet för de politiska partierna. Antalet medlemmar sjunker och ser man tillbaks tio, tjugo, trettio år är medlemssvinnet förödande. Men samtidigt ökar partieliterna makten över de förtroendevalda. Många partier med olika partiprogram, med många medlemmar som konkurrerar med varandra kombinerat med ett högt valdeltagande är grundbultar i en frisk demokrati.

Det är inte ledamöternas antal i riksdagen som är det demokratiska problemet, det är ledamöternas självständighet. Gärna valda i enmansvalkretsar med ett direkt ansvar inför sina väljare. Ett första steg för att få partierna att satsa på medlemsvärvning, medlemsaktiviteter och medlemsinflytande vore att slopa partistödet som går till partiorganisationerna. Låt medlemsavgifter, partiinsamlingar och annan för partierna inkomstbringande verksamhet bli underlaget för partiekonomin. Gör om partiernas riksdagsgrupper till egna juridiska personer som förvaltar sin egen ekonomi. ”Mandatpengarna” ska inte gå till partiarbete eller till anställningar av tjänstemän i partiledningarnas tjänst. De statliga medel som är avsatta för riksdagens arbete ska också användas där och inte någon annanstans.

Att skära ner på antalet ledamöter i riksdagen, i fullmäktigeförsamlingar, nämnder och styrelser ger inte mer demokrati – det ger mindre demokrati, mer toppstyrning och mindre medborgarinflytande. Och sedan hade det var en fördel om våra yrkespolitiker haft någon annan sysselsättning än politik. Politiska broilers är inte till glädje för någon. Begränsa också mandattiden i riksdagen till tre. Tolv år i riksdagen och sedan ut för att göra något annat innan man kan kandidera igen.

ROLF K NILSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Debattera på Riksdags-Observatören!

(DEBATT) Utnyttja möjligheten att debattera här på Riksdags-Observatören! Skriv en debattartikel om ett aktuellt ämne eller lyft en ny fråga.  Artiklarna skickas till nilsson.rolf.k@gmail.com

Skicka med en porträttbild på Dig själv och gärna några rader om vem Du är. Är Du aktiv i ett politiskt parti så sätt ut partibeteckning.

Kravet på inlägg och kommentarer är att de pressetiska reglerna följs. Borgerliga debattinlägg har företräde. Debattartiklar där totalitära idéer förespråkas göra sig icke besvär.

Ledartexterna på Riksdags-Observatören är oberoende men står nära Medborgerlig Samling.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Ja till Europa och gärna ett självständigt Skottland i EU

(KRÖNIKA) Tisdagen den 9 maj var det Europadagen till minne av EU:s ”grundare” Robert Schumans deklaration 1950 om ett enat Europa för att kunna bevara freden och skapa välstånd efter andra världskriget. Deklarationen blev grund för tillkomsten av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Dåvarande EG beslutade på ett toppmöte i Milano 1985 att Europadagen i framtiden skulle firas den 9 maj. I Sverige uppmärksammas denna dag inte till någon särdeles omfattning. Det borde vi göra.

Istället för att bejaka det faktum att Sverige är en del av Europa och som nu är fallet en del av den Europeiska Unionen har vi, nu generaliserar jag, valt att ställa oss utanför och tala om ”dom i Europa”, ”nere i Europa” eller i värsta fall ”dom i Bryssel”. Europa är inte ”nere”, ”dom” eller ”Bryssel”. Det är vi som är Europa. Så länge detta mentalt inte har gått hem i Sverige, i våra medier och människor emellan kommer vi alltid att ha ett märkligt förhållande till Europa. Vi har själv till stor del valt ett utanförskap och ställt oss vid sidan om. Ett agerande som är helt onödigt. Sverige är en del av Europa vilket vi istället borde bejaka och öppna våra ögon för. Det hade blivit så mycket enklare då. Och så mycket bättre. Ett samarbetande Europa är ett starkt Europa – på alla plan.

Ett starkt men begränsat EU
Men med tanke på det som händer inom EU just nu finns det all anledning att fundera över framtiden och vara beredd på vad som kan hända. Storbritanniens beslut att lämna EU var vi inte beredda på. Och vad det innebär för framtiden är ännu allt för tidigt att ha några bestämda uppfattningar. Att det för det europeiska samarbetets skull är en fördel att den 39-årige partilöse Macron valdes är uppenbart. Men det finns krafter i alla EU-länder som gärna ser att unionen ger upp och lämnar in. Tyvärr finns det mäktiga krafter utanför EU som gärna bidrar till att det också blir så. För rysk del skulle inte mycket vara mer välkommet än att EU upphörde att existera. De ryska försöken att underminera EU har hållit på länge.

Jag vill ha ett starkt EU, men det ska vara begränsat. Ska EU klara av den kris man nu befinner sig i och kunna gå stärkt ur den måste det ske reformer. EU ska ägna sig åt de stora övergripande frågorna, inte detaljer eller rent inhemska frågor. Frihandel, respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna, respekten för miljön, gemensam brottsbekämpning, gemensam säkerhet och en uppslutning runt demokratiskt styrelseskick ska vara grunden för den Euroepiska unionen.

Skottland en del av Norden?
Jag har alltid haft en svaghet för små nationer och folk som vill göra sig självständiga. Estland, Lettland, Litauen var de länder som jag kände extra starkt för redan i gymnasiet. Men det var inte många som på 1970-talet ville tro att de åter skulle få sin frihet och självständighet. Vi som trodde på de baltiska ländernas självständighet var drömmare och borde se på det som var möjligt istället. Under en konferens i början på 1980-talet var vi några som tog upp att man från svensk sida borde kräva dessa länders självständighet. Närvarande var Margareta af Ugglas (M) som senare blev utrikesminister i Bildtregeringen (1991-1994). Hon förklarade för oss att tro att Estland, Lettland och Litauen skulle bli självständiga var en lika omöjlig tanke som att tro eller hoppas på att Sovjetunionen skulle upphöra att existera. Nog om detta.

De skotska kraven på självständighet från London har jag tyckt vara intressanta och rimliga – om en majoritet av skottarna ställer sig bakom. I övrigt inga paralleller med Sovjet och de baltiska staterna. Och efter det brittiska beslutet att lämna EU så känner jag allt varmare för de som vill ha ett självständigt Skottland som är medlem i EU. Från svensk sida borde vi se det som en möjlighet med tanke på att det skotska nationalistpartiets intresse för ett närmande till de skandinaviska länderna.

Som EU-vän blir jag besviken när man från potentater i denna sammanslutning får höra att Spanien ska få överhöghet att fatta beslut över Gibraltar om/när Storbritannien lämnar EU. Befolkningen i Gibraltar vill tillhöra Storbritannien. Det är skamligt av EU att bortse från vad invånarna i Gibraltar vill för att hämnas på Storbritannien. Gibraltar har tillhört Spanien i 212 år (1492 till 1704) och Storbritannien i 313 år (Från 1704).

EU har fel och brister. Trots detta, med tanke på alternativet – inget EU – så bör vi hellre satsa på att reformera unionen än att lägga ner den. Men då gäller det att ändra den mentala stämningen i Sverige och inse att EU är ”vi” och inte ”dom”.

ROLF K NILSSON

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Medborgerlig Samling – ett försvarsvänligt parti som behövs i riksdagen!

(DEBATT) Från riksdagspartiernas välsmorda pressavdelningar får vi veta hur man nu vill satsa på det svenska försvaret och att man nu – äntligen – inser nödvändigheten av ett starkt svenskt försvar. Men för de flesta av partierna är det mest munnens bekännelse. När det kommer till verkliga förslag om hur mycket mer som måste satsas på försvaret så krymper siffrorna snabbt.

Att försvara landet är en av statens absolut mest viktiga angelägenheter. Idag är Sveriges försvar långt ifrån tillfredställande. Inget av de två blocken som ansvarat för regeringsinnehavet de senaste decennierna kan frigöra sig från ansvar. Socialdemokraterna inledde nedrustningen och alliansregeringen i det närmaste fullbordade den.

Det begränsade militära försvar Sverige har att tillgå idag kombinerat med den svenska ensidiga solidaritetsförklaringen från 2009 har snarare bidragit till destabiliseringen av situationen i Östersjöregionen än till stabilitet. I dagens läge ser det svårt ut för det svenska försvaret att hävda svenskt territorium och samtidigt bidra till andra länders försvar.

När majoriteten av riksdagens partier nu insett att försvarsbesluten har varit felaktiga och att det ändå satsas allt för lite på det svenska försvaret så kan jag inte annat än tro att våra beslutsfattare medvetet chansar när det gäller svensk säkerhet. Man vet att behoven är större än de anslag man är beredd att bevilja men väljer ändå att avstå från nödvändiga förstärkningar. Det går inte att prata bort det försvarsbehov som finns. Det måste åtgärdas!

I valet 2018 ställer partiet Medborgerlig Samling upp i riksdagsvalet och söker väljarnas förtroende. Medborgerlig Samling är ett öppet försvarspositivt parti och vill att anslaget till försvar och krisberedskap ska ökas till 2,5 procent av BNP.

Det är med all sannolikhet nödvändigt, för att tillräckligt fort nå upp till en rimlig nivå på det svenska försvaret och den svenska beredskapen att lösa ut den så kallade beredskapskrediten för att snabbt komma till rätta med de akuta behoven.

Medborgerlig Samling vill:

-att Mälarregionen, Göteborgsregionen, Gotland, Nordkalotten och Skåne prioriteras geostrategiskt.

-att personalen inom försvaret ska bestå av såväl värnpliktiga som yrkessoldater och frivilliga.

-att samhällsplikt införs för både män och kvinnor som antingen genomförs som värnplikt eller civilplikt inom samhällsfunktioner som t.ex. vård eller räddningstjänst

-att Sveriges självförsörjningsförmåga av livsmedel ska öka

Medborgerlig Samling vill att Sverige blir medlem i NATO.

Det är försvarsmakten själv som bäst kan definiera sina behov av krigsförband och det materiel som krävs för att kunna försvara Sverige. Politiken ska inte gå in och detaljstyra.

Vi befinner oss däremot i ett sådant försvarspolitiskt läge att vi som vill stärka försvaret och ge landet ett försvar som motsvarar behoven måste gå ner på förband och vapen för att svenska folket ska förstå den prekära situation vi befinner oss i idag.

Vi ser gärna att armén har fyra brigader; i Stockholm, Göteborg, Skåne och Norra Norrland. Hemvärnet, de nationella säkerhetsstyrkorna ansvarar för lokalförsvaret i tätorterna. Driftvärnet ska återupprättas och vara närvarande vid samhällsviktiga myndigheter och företag. På Gotland ska det finnas en förstärkt bataljon.

Brigaderna ska utökas kraftigt och varje brigad ska ha en artilleribataljon. Varje brigad ska ha en luftvärnsbataljon. Militärpolisbataljonerna ska vara tre, placerade i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Marinen ska baseras i Stockholm, Göteborg, Karlskrona och på Gotland. Vi ska ha fler ubåtar. Antalet ytstridsfartyg av Visbyklassen ska vara tio och de ska förses med robotluftvärn. Marinen ska förstärkas med fregatter med inriktning på ett kvalificerat robotluftvärn och sjö- och markmålsrobotar.

Minröjningskapacitet för att skydda Stockholm och Göteborg måste tillföras. Kustartilleriet måste återupprättas med robotsystem som har både sjömåls- och markmålskapacitet.

Flygvapnet ska ha flygdivisioner minst i Ronneby, Såtenäs, Uppsala och Luleå. Antalet Gripen E måste öka. Transportflyget måste förnyas. Strategiskt luftvärn ska anskaffas till flygvapnet, som har förmåga att bekämpa medeldistansmissiler och kryssningsrobotar. Luftvärnsförmågan ska klara av ballistiska missiler. Luftvärnssystemet ska i fredstid kunna skydda Stockholm och Göteborg. Flygvapnet ska tillföras robotar med markmålskapacitet. En attackhelikopterbataljon ska upprättas i Mälardalsregionen.

Sverige ska kunna försvara hela sitt territorium. Medborgerlig Samling vill ha ett heltäckande totalförsvar med såväl en militär som en civil del. Det civila försvaret ska skydda landets befolkning i såväl freds- som krigstid. Det ska också kunna användas vid katastrofer och större olyckor. Det civila försvaret måste garantera grundläggande samhällsfunktioner, infrastruktur, tjänster och livsmedelsförsörjningen också under kris eller krig.

Det behövs ett försvarsvänligt parti i riksdagen. Sverige behöver Medborgerlig Samling.

ROLF K NILSSON (MED) 

 

6 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Hur vågar Schulman försvara kommunismen?

KRÖNIKA  Redan för flera år sedan beslöt jag mg för att sluta reagera på Alex Schulmans, åsikter, fjantigheter och kommentarer. Det är inte värt det. Men söndagens krönika i Expressen av nämnda Schulman tvingar mitt inre mig att göra ett undantag.

Att Alex S är vänsterman har väl stått klart för de flesta ganska länge. Men trots detta så för hans resonemang mig att bli upprörd på riktigt. Jag vet inte vad som – i mina ögon – är värst. Dumheten, okunnigheten eller det medvetna försvarandet av vänsterpartiet och kommunismen.

Jag känner inte Alex Schuman som person. Den Alex Schuman som jag ”känner” är den Schuman som framträder i krönikor och i egna TV- och radioprogram. Och denne Schulman har jag inga högre tankar om. Rätten att ha denna uppfattning ger jag mig själv övertygad om att herr Schulman där han sitter på sin självkonstruerade parnass hade ansett mig vara en idiot om han haft en susning om vem jag nu är.

Schulman drar i Expressen den synnerligen märkliga slutsatsen att: ”Att likställa SD med V är att normalisera rasism”. Denna märkliga uppfattning får han efter att Anna Kinberg Batra på Instagram skrivit: ”Att samtala med Vänsterpartiet har inte rört mitt hjärta ett dugg åt vänster, fått mig att glömma kommunismens brott mot mänskligheten, eller fått mig att börja tycka att det är ett parti att regera med. Låt mig vara tydlig: detsamma gäller för SD.” Jag är inget större fan av Kinberg Batra som moderat partiledare. Men detta uttalande kan jag ställa mig bakom till hundra procent.

Att som liberalernas partiledare Jan Björklund hävda att: ”SD och V är rätt liknande partier. Båda har djupt odemokratiska rötter i partiernas moderna historia. Så de bör behandlas lika.” Detta tycker Schulman är ”…en livsfarlig lögn att sprida”. Ännu grövre blir hans okunnighet när han slår fast att vänsterpartiet har gjort upp med sin historia. Det har inte vänsterpartiet. Att som Schulman hävda att de kommunistiska idéerna inte längre finns i vänsterpartiet är att ha extremt dålig koll på det han skriver om. Förre partiledaren Lars Ohly är fortfarande kommunist och enda skillnaden, enligt honom själv, mot innan är att nu behåller han det för sig själv, nu säger han inte öppet att han är kommunist – men det är han. Vänsterpartiet hyser många medlemmar och aktiva som Ohlyserat sin kommunism. Man är kommunist, men säger det inte högt i icke-kommunisters närvaro.

Sedan tar Schulman upp ett antal idiotiska citat från SD-medlemmar som man inte kan annat än att ta avstånd ifrån. Det är lika lätt att plocka fram citat från vänsterpartister där de hyllar det kommunistiska enväldet, kommunistiska diktaturer och mer än gärna besmyckar både sig själva och sina omgivningar med kommunistiska symboler. Kommunismen lever i vänsterpartiet. Om detta torde det inte råda någon tvekan.

Alex Schulman slutar sin krönika i Expressen med: ”Att likställa SD med V är att normalisera hatet, rasismen, nazismen. Hur kan ni, Jan Björklund och Anna Kinberg Batra? Hur vågar ni?”

Hur kan Du Alex Schulman? Hur vågar du?
Anna Kinberg Batra och Jan Börklund tar avstånd från såväl den nazism som finns i SD:s rötter som den kommunism som än idag till stor del styr vänsterpartiet och deras företrädare. Det gör inte Du Alex Schulman. Du försvarar åtminstone i den nu aktuella krönikan kommunismen genom att påstå att V har gjort upp med sitt förflutna. Vänsterpartiet har aldrig gjort upp med kommunismen, aldrig gjort upp med sitt förflutna och det mycket långvariga samarbetet med såväl kommunisterna i det östtyska SED som i Sovjetunionens kommunistiska Parti, SUKP.

Det enklaste sättet för Schulman att öka sin trovärdighet vore att ta avstånd från såväl de röda som de bruna idéernas företrädare. Det är det enda logiska, det enda konsekventa om man ska kunna anse sig ha rätten att kalla sig demokrat.

Jag kommer av någon anledning att tänka på ett svar i gamla Vecko-Journalen som Alex Schulmas morfar Sven Stolpe gav en gång. Tidningen hade i varje nummer en sida där en känd person intervjuades och alla fick varje vecka exakt samma frågor att svara på. En av dessa frågor var alltid: Hur vill du dö? På denna fråga svarade Sven Stolpe ”Som överste i ett motoriserat kavalleriregemente i kamp mot kommunismen!”

ROLF K NILSSON

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

”Svedjebruk inte lämpligt för partiskötsel”

KRÖNIKA Jag befinner mig i en situation som jag inte har gjort på många år. Jag har inga förtroendeuppdrag för moderaterna. Och jag har inte betalt in min medlemsavgift för innevarande år. Det var många år sedan jag var här förra gången. Jag var kritisk mot partiets utveckling då och idag är jag mer missnöjd än någonsin. Men att bara avsluta ett partimedlemskap som varit i 47 år det gör man inte. Det finns ett hopp om tillfrisknad, även om det blir mindre för var dag som går.

Och när funderingarna är som starkast kommer Tove Lifvendahl med sin ledare i SvD den 19 mars. Hon är klok Tove Lifvendahl. Och hon har modet att inte förtiga den bistra sanningen om hur illa det verkligen förhåller sig med moderata samlingspartiet. Det är en ren avrättning av den politiska linje som moderaterna slagit in på och den utförs av befälhavaren på det moderata tidningsslagskeppet Svenska Dagbladet! Och det känns bra, mycket bra. Vi är många som ignorerats av den moderata ledningen som avvisats som illojala och gärna lite dumma för att vi inte accepterat och förstått de intelligenta förutseende planer som smitts runt partiledaren.

Tove Lifvendahl börjar sin ledare med att referera till den gamla högeraffischen från 1953 om att Högern var att lita på. Oavsett om man var medlem, sympatisör eller motståndare kunde man räkna ut var högern, och senare moderaterna, åsiktsmässigt skulle befinna sig långt innan det kom ett pressmeddelande eller uttalande från partiledaren. Företrädare för partiet kunde tala öppet och skriva debattartiklar utan att riskera att hamna i motsatt uppfattning till ”partiet” eller partiledaren därför straffas med allt från att ”glömmas bort” till anklagelser, utfrysning, nonchalans m.m. Listan kan tyvärr göras lång.

Tove Lifvendahl skriver om vad som krävs för att man ska gilla ett parti:
”1) En tydlig principiell inställning gällande medborgarens relation till staten och till andra medborgare som går att känna igen i de olika sakfrågor partiet tar ställning i. 2) Uthållighet i positionerna: samma grundläggande ståndpunkt behöver vara synbar i frågor över tid. 3) En trovärdig och transparent förklaring i de fall där partiet byter åsikt.”

Lifvendahl konstaterar att moderaterna har misslyckats med alla tre. Hon skriver:
”Att det stora borgerliga partiet triangulerade Socialdemokraternas politik möjliggjorde maktinnehavet. Men priset Moderaterna fick betala för åtta år vid makten var skyhögt. Flera kommandohöjder övergavs; problemformuleringen från vänster fick gälla även för högern.” Och jag håller med! Det är lika bra att fortsätta citera denna utomordentliga ledare:

”Utöver de kraftiga och djupt ideologiska omsvängningarna i synen på arbetsmarknaden, ägandet i samhället och synen på offentlig sektor, ska också nämnas försvarspolitiken, en kärnfråga som Moderaterna övergav. Dessa omsvängningar har varit av en karaktär att de inte har gått att försvara, utan har fått kärnväljare att bli förbannade.” Så rätt, så rätt. Försvarspolitiken är enligt min uppfattning det största förräderiet moderaterna gjort sig skyldiga till under sin socialdemokratiska era.

Tove Lifvendahl konstaterar vidare att ett ledarskap som det nu har beskrivits är ryggradslöst och frestar på tålamodet. Hon minns också att det när moderaterna stod på topp under regeringsåren så hette det ”det Anders Borg säger är alltid rätt”. Och kritiken är än en gång så korrekt den kan vara:
”När sådan intern religiositet tillåts få fäste blir lätt den principiella hederligheten det första offret, förutsatt den som ges samma makt som en sektledare inte är hängivet bokstavstrogen idéprogrammet. Det var nu inte Anders Borg.”

Det är länge sedan jag läst en så naken och rakt på-sak-ledare som utan minsta sentimentalitet avrättar de Nya Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning. Moderaterna svajar och det finns tre frågor där partiet borde kunna komma med bättre lösningar än socialdemokraterna tycker Tove Lifvendahl. Och då handlar det om: Det yttre försvaret, det inre försvaret och integrationen. Det är lite trist att inte ha några invändningar mot en ledartext så lång som denna. Men jag håller med, igen. Denna gång är läsningen ren njutning, från början till slut! Eller vad sägs om det här konstaterandet:

”Moderaternas tapp i opinionen är därför förväntat och dessvärre välförtjänt. Under regeringsåren brände man den idémässiga marken. Men svedjebruk är inte en lämplig metod för partiskötsel. Hanterar man idéer, människor och väljarrelationer som alla behöver en långsiktig omsorg, är det dumt att sätta eld på fundamenten.”

Hade jag haft någon i min direkta närhet just nu hade jag tvingat vederbörande till att lyssna på mig när jag högläser Tove Lifvendahls ledare i Svenska Dagbladet från i söndags.

Har ni inte läst Tove Lifvendahls ledare så gör det! Det finns på nätet! Och jag är knappast mer motiverad att betala in medlemsavgiften efter att ha läst ledaren.

ROLF K NILSSON

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade