Category Archives: Okategoriserade

Försvarsuppgörelsen en Potemkinkuliss – skulle behövts det dubbla

Varje extra krona till försvaret är bra. Åtta miljarder är bättre än regeringens bud för 2018-2020. Men det skulle behövts det dubbla i ett första skede för att stoppa den reella nedrustning som pågår. Sedan behövs ytterligare medel för att bygga upp försvaret till en standard som är acceptabel.

Vi har i radio och TV fått höra och se hur de ingående överenskommelsepartierna vitt och brett lägger ut texten om hur mycket detta betyder för försvaret. Hur mycket mer som kan göras och att det nu skickas viktiga signaler till omvärlden att Sverige satsar. Det tyska uttrycket ”quatsch” passar bra in för att beskriva detta skådespel.

Fortfarande gäller att vårt svenska flygvapen ytterligare ska reduceras. Från 100 plan till 60. Det är politiskt ansvarslöst att gå in för denna nedrustning av flygvapnet. Att i detta läge slå sig för bröstet och hävda att man gjort något fantastiskt är bara pinsamt.

Svensk försvars- och utrikespolitik har under lång tid gått ut på att försöka uppnå samförstånd mellan så många partier som möjligt i riksdagen. Och visst kan jag hålla med om att enighet om försvarspolitiken ger en stark signal utåt – om det nu hade varit ett starkt försvar som det funnits enighet om. Men det är det inte. Försvarsuppgörelserna har alltid slutat i att försvaret får mindre pengar än vad som behövs.

När nu centern och moderaterna enats med regeringen om, otillräckligt mer pengar för landets säkerhet, legitimerar man det underdimensionerade försvaret. Samförståndet har varit viktigare än att tillföra försvaret vad som behövs. Men då ansvarslöshet är bland de värsta en politiker vill bli anklagad för så enas man i ett gemensamt skådespel om hur bra det man nu kommit fram till är för Sverige. Men en enad borgerlighet hade sannolikt kunnat få en majoritet i riksdagen med sig för ett högre anslag.

KD-ledaren Ebba Busch Thor konstaterade efter att henens parti lämnat förhandlingarna att ”Intresset ligger mer i att hålla nere nivån, snarare än att diskutera vad försvaret ska ha för förmåga och hur vi skapar långsiktigt hållbara nivåer.” Och det är illa, mycket illa.

Försvarsminister Peter Hultqvist är nöjd med uppgörelsen. KD som lämnade förhandlingarna tycker han ”smiter” från sitt ansvar. Men de som smiter från ansvaret är regeringen och de partier som gått med på lägre belopp än vad som krävs. Moderaterna måste bevisa att allt prat senaste tiden om ett starkare försvar är mer än just prat. Partiet har mycket att bevisa för att åter kunna bli trovärdigt när det gäller försvarspolitiken. Att Anna Kinberg Batra fick gehör för sitt krav från Almedalen att hennes parti skulle hoppa av samtalen om inte två miljarder extra tillfördes hjälper inte. Det krävs mycket mer. När partierna kom överens i vårändringsbudgeten 2017 fick försvaret 500 miljoner efter att fem partier enats om detta. Det är i detta sammanhang felräkningspengar. Och det är väl detta som försvarsuppgörelser och samtal alltid kunnat komma överens om – hur lite pengar försvaret ska få och sedan gömma sig bakom en parlamentarisk ”enighet”. Låt regeringen stå för ansvaret för ett försvar som det satsas allt för lite pengar på, det ska inte borgerliga politiker behöva bidra till.  Men det är kanske så den nuvarande borgleriga oppositionen vill ha det – en enighet också för den att gömma sig bakom. Och det går tydligen bra, även om det är en Potemkinkuliss.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

”Förväl till moderaterna” 2008 – 2014

Samlade krönikor, kolumner, reflektioner från 2008 till och med 2014. Majoriteten av texterna är tidigare publicerade i bloggen ”Tradition & Fason”  2008 – 2011 och i bloggen ”Kontur” 2012-2014.   Det finns också ett antal texter hämtade från mina personliga bloggar.  Texterna kan läsas här:  http://rokrini.se/Farv%C3%A4l%20till/text/index.html#page/1 En del II kommer med texter från perioden 2015 – 2016.

ROLF K NILSSON

 

Lämna en kommentar

16 augusti, 2017 · 12:48

Snart officersbrist i försvaret

Trots det prekära läge som Sveriges försvar befinner sig i, trots det ryska skramlandet med vapen, trots de kränkningar och det spionage som pågår mot Sverige och svenska intresse är försvarsdebatten i Sverige låg och oengagerad.

/DEBATT/ Den svenska försvarsdebatten är som ett regn i Sahara. När det väl kommer resulterar det i en grönska och växtlig prakt som inte liknar något annat. Men kommer det inte mer regn så försvinner den snabbt igen. Varje gång det kan konstateras att det svenska försvaret inte räcker till och att allt för lite satsas på det får vi en snabb, kort och intensiv debatt. Sedan händer inget och då blir det så torrt, så torrt…

Den försvarsdebatt som pågår i Riksdagen är mest en kuliss. Men några undantag så är partierna tämligen överens. Inte minst konstruktionen med en nästan alltid enig försvarsberedning är garanten för detta. När försvarsberedningarna kommer med sina rapporter och de processats av regeringen har det redan skett en scenförändring i omvärlden, så när besluten klubbas i Riksdagen är de redan passé. Lägg ner försvarsberedningen. Det behövs ett modernare och effektivare instrument.

Om det är illa i Riksdagen så är det ännu värre på lokal och regional nivå. Var finns försvarsdebatten i Skåne? Var finns den i Västsverige? Vem talar idag om försvarsbehoven i Norrland? Det pågår förvisso en försvarsdebatt på Gotland men också där med ett allt för oengagerat politiskt deltagande. Det svenska försvaret är en fråga som rör alla. Därför borde också betydligt fler ställa de krav på politiken som måste ställas när det gäller resurser och närvaro.

Misstag av kolossalformat
Om det var rätt eller fel får framtiden avgöra. Men själv är jag övertygad om att det var ett misstag av kolossalformat att lägga värnplikten i malpåse. Och inte blev det bättre av att det som skulle ersätta värnplikten hölls på en näst intill anorektisk nivå. Antalet heltidssoldater och officerare var för lågt, antalet frivilliga kontraktssoldater var för lågt och det antal som skulle utgöra Hemvärn och nationella skyddsstyrkor var också det satt allt för lågt. Detta samtidigt som civilförsvaret å det grövsta försummades. Intresset från riksdag och regering att på bredden informera om behovet av soldater i alla kategorier och visa på de möjligheter som fanns har varit i det närmaste obefintligt. Det har funnits enskilda som opponerat sig, men de har varit lätt att räkna.

Så lite socialdemokrat jag än är kändes det bra när man från regeringen kom med beskedet att värnplikten skulle aktiveras. Men så blev det snabbt helt fel. Det var inte alla som skulle kallas in för värnpliktsutbildning. Den skulle förvisso vara könsneutral. I april och maj fick den yngsta möjliga åldersgruppen, den som fyller 18 i år, brev från Beredskapsmyndigheten (drygt 90 500) där de skulle svara på frågor om sig själv. Det var 84 200 som svarade på frågorna. I juni kallades 6 100 av dessa till mönstring. Av de som mönstrar plockas 1 500 ut för att genomgå en nio eller elva månaders grundutbildning. Nästa år ska en ny kull plockas ut.

Officersförbundet varnar
Nu varnar Officersförbundet för det som nog redan stått klart för de flesta med lite intresse av Försvarsmakten att det råder brist på officerare som ska utbilda de inkallade. De officerare som finns idag har andra arbetsuppgifter. Det går inte att göra om dem till trupputbildare utan att det uppstår nya problem. Det finns för få officerare med rätt kompetens. Inte heller får man glömma bort den stora grupp av officerare som snart går i pension. Ingenting har gjorts – trots att riksdag och regering har känt till detta – länge. Men ingenting har gjorts.

Det räcker inte med att det svenska försvaret har den bästa möjliga tekniska utrustningen och materielen. (Vilken också när det gäller kvantitet är otillräcklig.) Det behövs avsevärt fler aktiva soldater, sjömän och officerare i det svenska försvaret.

Jag vill tro att återupplivandet av värnplikten beror på att den behövs när det gäller att bemanna att försvar som kan bita ifrån. Tyvärr pekar inte antalet värnpliktiga som man ska utbilda på detta. Kanske är det så illa som man fruktar från Officersförbundet att det är för att spara pengar. Även om antalet är lågt så medför de inkallade värnpliktiga ytterligare problem. Officersförbundet går nu ut och varnar för bristen på lokaler.

Värnplikten behövs
Jag vill i första hand ha värnplikten för att den behövs. Jag vill ha den för att det är en synnerligen god medborgarutbildning och för att den för med sig positiva samhällseffekter vi idag saknar. Givetvis ska värnplikten omfatta alla och inte som man nu tycks nöja sig med, någon procent. Värnpliktstjänstgöringen får aldrig framstå som orättvis eller som ett straff. Värnplikten behöver reformeras i jämförelse med hur den tidigare var och det behövs såväl en militär som en civil del.

Precis som för polisen krävs det för dem som satsar på att bli militär på heltid en lön som motsvarar såväl arbetsinsats som riskerna arbetet för med sig.

Försvaret måste få kosta. Det behövs såväl materiel som soldater. För den som väljer officersyrket måste det i utbildningen och i tjänstgöringen också finnas inslag som ger en civil meritering.

De kostnader som redovisas för Försvarsmakten är kostnader där en stor del går tillbaka till staten i form av skatter, hyror och olika former av ersättningar. Det måste finnas möjligheter att lagstiftningsvägen göra slut på denna rundgång så att de pengar som satsas på försvaret också går till försvaret och inte tillbaks till statskassan bakvägen. Detta ger en helt felaktig bild av vad vi satsar på försvaret. Denna rundgång är lika bisarr som att kostnaden för kost och logi dras från lönen för de soldater som är under utbildning.

Tyvärr är varken alliansens partier eller socialdemokraterna trovärdiga när det kommer till satsningar på försvaret. De ”satsningar” som högljutt basunerats ut, inte minst från moderaterna, är i sammanhanget försumligt. Även om varje ytterligare satsad krona på försvaret är bättre än det som erbjuds idag.

ROLF K NILSSON
Medborgerlig Samling
Helsingborg

(Rolf K Nilsson, skriftställare, f.d. chefredaktör Gotlands Allehanda, fd riksdagsledamot för moderaterna, från 2017 medlem i Medborgerlig Samling)

 

4 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Skickligt av statsministern!

LEDARE Motvilligt känner jag en beundran för statsministerns skickliga agerande i hur han hanterade oppositionens förberedelserna för misstroendeförklaring mot tre av hans ministrar. Han har nu vridit vapnet ur händerna på inte minst alliansen.
Vad händer nu? Det dummaste som allianspartierna kan göra är att fortsätta driva frågan och begära att riksdagen ska extrainkallas för att misstroendeförklara försvarsminister Peter Hultqvist.

Det statsministern sa på presskonferensen var bra. Han argumenterade bra och säkerligen övertygande för en mycket stor del av det svenska folket. Om alliansen driver frågan vidare framstår den som ansvarslös, bråkig och slösaktig. Argumenten må vara fel – men det är så väldigt många uppfattar det.

Sedan finns det några frågor att ställa; är det bra för Sverige att driva frågan vidare? Är det bra för alliansen? Är det rätt mot försvarsministern?

Nej, det är inte bra för Sverige. Det är inte bra för alliansen. Och rätt mot försvarsministern ? Låt konstitutionsutskottet få göra sitt arbete.

De två  ministrar med till synes den största ”skulden” har fått lämna regeringen. Peter Hultqvist har varit en bättre försvarsminister än någon av alliansens – det är tyvärr bara att erkänna. Att sedan den socialdemokratiska försvarspolitiken, som är nästan identisk med alliansens, är förkastlig är en annan fråga. Det svenska försvaret behöver betydligt större tillskott än vad såväl regeringen som alliansen är beredda att ge – men, som sagt, det är en annan fråga.

Är det någon som skulle ställas till svars är det statsministern som uppenbart inte har full kontroll på sina ministrar. Att han inte kände till vad som hänt är inte trovärdigt. Om han nu har sammanträden med sitt säkerhetspolitiska råd är det extremt märkligt om frågan inte varit uppe där.

Det finns anledning för KU att granska såväl försvarsministern om vad han visste och inte visste och varför han i sin egenskap som just försvarsminister – om nu så är fallet – inte blivit informerad. Samt givetvis varför ansvariga ministrar inte informerade statsministern – om de nu inte gjorde det. Om dom gjorde det – ja då är det statsministern som ska röstas bort och därmed hela regeringen. Vågar alliansen anta den utmaningen?

ROLF K NILSSON

 

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Traditionell Jonas Sjöstedt först ut i Almedalen

Almedalen började med Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Det var en orolig och smått sarkastisk partiledare som framträdde i Almedalen. Han hade dock den goda smaken att hålla sig tämligen kort, knappt en halvtimme.
Att han skulle börja med att ta avstånd från Nordiska Motståndsrörelsens planerade närvaro i Almedalen på torsdag förvånar inte. Det finns nog inget av de närvarande riksdagspartierna som inte tycker att det hade varit betydligt angenämare om NMR lyste med sin frånvaro. Men riksdagens gamla kommunistparti missar sällan ett tillfälle att, även om det är långsökt, binda ihop partierna till höger om dem med nazister av olika schatteringar. Ofta tycker kommunisterna om att gå tillbaka i historien för att verkligen förankra sina anklagelser. Alltid glömmer man det egna partiets synnerligen vänliga åsikter om Hitler, Tyskland och vänskapspakten mellan Sovjetunionen och Nazi-Tyskland som höll i sig från augusti 1939 till juni 1941 då Tyskland anföll Sovjetunionen. Men det är historia. Historia, högst levande sådan, var det också när Jonas Sjöstedt avslutade sin inledning om NMR med några slagordsmeningar där han fick spontana applåder från publiken. Utom ett av dem. Och det var när han sa att judarna i Sverige skulle slippa se nazister på gatorna när det är minnesdag för Kristallnatten. En eller möjligen två par händer hördes slå ihop i applåder. Annars så tyst… Jag drar en snabb slutsats – kanske allt för snabb – att den vänsterpartistiska publiken förvisso inte gillar nazister men inte är lika angelägna att lyfta fram den judiska utsattheten. Jag hoppas jag har fel. Men det skulle inte vara första gången extremvänsterns kombinerade jude- och Israelhat förenas med nazisternas eller den islamska fundamentalismens.
I sitt anförande gick Jonas Sjöstedt till angrepp mot socialdemokraterna från vänster. Det är tydligt, föga förvånansvärt, denna linje vänsterpartiet valt inför valet nästa år. Och han gjorde vad han kunde för att underblåsa människors oro när de gäller vård och omsorg. Enda chansen för invånarna i Sverige att trygga den framtida sjukvården skulle då enligt Sjöstedt vara att ge vänsterpartiet större inflytande på svensk politik. Och givetvis ska all sjukvård vara offentligt ägd. Tänk om det vore så enkelt! Sjöstedt kom med ett konkret förslag och det var dygnet runt öppna vårdcentraler. Tanken är god, jag gillar den. Men hur ska det gå till rent praktiskt? Hur stort är behovet? Det finns mer angelägna områden att lägga skattepengarna på. Budskapet känns igen. Jonas Sjöstedt fullföljer den gamla kommunistlinjen med överbud, orealistiska förslag, svartmålning av sina motståndare och en skönmålning av vad socialismen har att erbjuda.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Mats Johansson 1951-2017

Mats Johansson

Mats Johansson, 1951 – 2017

Nåddes i förmiddags av budet om Mats Johanssons allt för tidiga bortgång. Tankarna går till Mats familj. Tankarna går också tillbaka till de tillfällen jag haft med Mats att göra.

Minns det tidiga 1970-talet då jag skickade insändare till MUF:s medlemstidning ”Moderat Debatt” där Mats var redaktör. Mina åsikter låg inte helt i linje med redaktionens så mina insändare refuserades. Jag stödde USA och Republiken Vietnam (Sydvietnam). Men de stämde inte överens med den rådande politiskt korrekta uppfattningen i landet som MUF-ledningen mer eller mindre slutit sig till. Men det var då det.

Träffade Mats personligen första gången på en MUF-konferens på 70-talet. Mats stack ut bland övriga deltagare iförd en illgrön, nästan självlysande kostym med bred krage och utsvängda byxben. Sedan har Mats funnits med. Någon man träffade på stämmor, kurser och konferenser. När jag på 1980-talet blev medlem i Högerpressens förening blev tillfällena vi träffades tätare.

Mats hade alltid minst två projekt på gång. Det ena mer intressant än det andra. Han var chef för tankesmedjan Timbro och han var chef för Näringslivets Presstjänst; NPT. Han blev politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, var redaktör för Svensk Tidskrift och har skrivit böcker och småskrifter. Inte minst har han försökt göra upp med och förklara det galna, röda 70-talet för dem som inte var med.

På en moderatstämma våren 2006 träffades vi och konstaterade att vi båda stod på listor som kandidater till riksdagen. Inte något som direkt imponerade på våra journalistkollegor i pressrummet. Men när Mats sista dagen skulle bege sig hem vände han sig om i dörren, höjde handen till hälsning och halvskrek till mig så att alla tydligt kan höra honom ”Ses i höst Rolf, i riksdagen”. Det var nog inte många som trodde det. Men det gjorde vi.

Vi hade ungefär samma åsikter när det gällde utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Åsikter som inte alltid var desamma som partiledningens. Vi var skeptiska till det nya Ryssland, vi ville ha ett nära samarbete med USA, vi ville se Sverige som medlem i Nato.
Snart kom det till Mats kännedom att ledningen för den moderata riksdagsgruppen talade om att man skulle ”ta journalisten ur” var och en av oss fyra, fem journalister som blivit riksdagsledamöter för partiet. Sedan skulle vi lära oss bli som ”vanliga” riksdagsledamöter. Något intresse av att utnyttja våra kunskaper om media eller flera års erfarenhet av att skriva opinionsartiklar och analyser fanns överhuvudtaget inte. Tvärtom. Kritik och ifrågasättande var inte välkommet. Jag tycker inte dom lyckades ta journalisten ur någon av oss…

Mats Johansson har betytt mycket för att hålla opinionen inom moderaterna vid liv, och då inte minst i den moderata riksdagsgruppen när han satt där, när det gällde Ryssland,  Nato och ett gott förhållande med USA. Han glömde aldrig 1968, den följande röda tiden som han vid flera tillfällen beskrivit som galen. Det som hände då är något vi fortfarande lider av i Sverige.

Mats Johansson lämnar ett stort tomrum efter sig och hans insatser ska inte glömmas bort.

ROLF K NILSSON     

 

 

1 kommentar

25 juni, 2017 · 05:41

Demokratikunskapsunderskottet växer i takt med tidningarnas infantilisering

Jag läser Mats Ekdahls förord till Jan Berggrens ”Helsingborgs Nyheter – från lägerelden till facebook” (utk.2017) och fastnar för några ord i en mening.
”Hit drogs därför samma sorts tidningsmakare med respekt för bildning och upplysning…”. Med respekt för bildning och upplysning. Var finns dessa tidningsmakare idag? Finns dom? Jag hoppas det. Även om dom kanske inte lyser med samma tydlighet för sin uppgift som sina tidiga föregångare. Tyvärr är jag långt ifrån säker på att de finns. Men jag ju alltid hoppas på en återkomst.

Om jag säger att jag tycker det ser bedrövligt ut på den svenska tidningsmarknaden är det en underdrift. Generellt är våra dagstidningar idag inte bra. Alla nedskärningar som gjorts – inte minst på tidningarnas redaktioner – märks allt för väl. Det går inte att hävda, vilket man försöker, att en tidningsredaktion på t.ex. åtta eller 25 personer klarar av samma arbete som en på 25 eller 150. Det säger sig själv att dessa underbemannade tidningar inte klarar av den bevakning som de traditionellt stått för med adekvata nyheter och folkbildning.

Våra kvällstidningar var först med att fylla spalterna med konstruerade nyheter, med pseudonyheter, med att bevaka tv-kanalernas billighetsproduktioner som om det var världshändelser. När de nya ägarna, som var intresserade av att äga för att ta hem vinsten, tog över efter de gamla, som ägde därför att de ville ge ut en tidning, började förfallet. Den bevakning som tagit mest skada är det lokala styret. Idag är fler kommuner än någonsin i modern
tid utan journalistisk bevakning. För ett år sedan var runt 30 kommuner helt i avsaknad av nyhetsredaktion. I fem kommuner finns bara en nyhetsredaktion. Händer inget radikalt lär nedgången fortsätta.

För att återgå till Mats Ekdahls påminnelse om tidningsmakarna med respekt för bildning och upplysning så närmar vi oss kärnan i problemet. Demokrati och en fri press hänger intimt samman. Att leva i en demokrati innebär inte enbart att man har en mängd rättigheter för att få sin röst hörd. Det innebär också minst lika många skyldigheter och många av dessa finns inte på pränt.

För att kunna utöva sina demokratiska rättigheter krävs grundläggande kunskaper i hur demokrati ska fungera i praktiken. Det krävs kunskaper i samhällskunskap och hur beslutsprocesserna går till. Utan att bli allt för nostalgisk eller försjunka i hur allt var bättre förr – för det var det inte – men journalistiken, den lokala journalistiken gav oss som medborgare mer. Ett referat från ett fullmäktigesammanträde handlade inta bara om konflikter och sensationella beslut. Det var en genomgång av vad som diskuterats, hur de olika partierna röstade och vad som beslutades. Samt icke att förglömma en genomgång av ärendena och vad besluten betydde för medborgarna. Detta ser vi inte mycket av idag.

Tidningarna har valt att ge upp den folkbildande rollen man haft sedan tidningar började komma ut. Den tid är förbi då folket fick sin grundläggande bildning i demokrati och samhällskunskap genom dagspressen. Och det är att beklaga då det finns enorma kunskapsluckor hos det i emellanåt högljudda svenska folket som hade behövts täppas till. Sedan medierna övergav sin folkbildande funktion har rollen som kunskapsförmedlare om hur demokratin fungerar och vad som krävs för att den ska gör det inte tagits över av någon annan. Konsekvensen av detta är att det råder ett demokratikunskapsunderskott hos svenska folket. Något som åtminstone borde oroa våra politiker. Men, av någon anledning, verkar det inte göra det. Intresset för att få fler medborgare – med de nödvändiga kunskaperna – att engagera sig politisk och utöva sina demokratiska rättigheter är anmärkningsvärt lågt.

Det borde ligga i de politiska partierna intresse att landets invånare såväl förstår som deltar i den svenska demokratin. Den fria pressen har ett ansvar, men allt färre tar det.

Är det så att det inte finns några medier eller att medierna som finns inte rapporterar på ett fullödigt sätt om politiken måste politiken ta sitt ansvar. Starta tidningar, på papper eller på nätet, själv eller tillsammans med andra. Ange tydligt avsändaren, men se till att medborgarna på enklaste sätt kan lära sig att förstå och respektera vår svenska demokrati så att de kan bli delaktiga.

Trots att vi översvämmas av information och nyheter i radio, på TV, på nätet och var helst man kan tänka sig råder det ett underskott i information när det gäller politiska beslut, bakgrunder och invändningar. Blir det ingen förändring om den lönsamma infantiliseringen av media fortsätter. Det måste till en lösning – det handlar om demokratins överlevnad.

ROLF K NILSSON

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade