Demokratikunskapsunderskottet växer i takt med tidningarnas infantilisering

Jag läser Mats Ekdahls förord till Jan Berggrens ”Helsingborgs Nyheter – från lägerelden till facebook” (utk.2017) och fastnar för några ord i en mening.
”Hit drogs därför samma sorts tidningsmakare med respekt för bildning och upplysning…”. Med respekt för bildning och upplysning. Var finns dessa tidningsmakare idag? Finns dom? Jag hoppas det. Även om dom kanske inte lyser med samma tydlighet för sin uppgift som sina tidiga föregångare. Tyvärr är jag långt ifrån säker på att de finns. Men jag ju alltid hoppas på en återkomst.

Om jag säger att jag tycker det ser bedrövligt ut på den svenska tidningsmarknaden är det en underdrift. Generellt är våra dagstidningar idag inte bra. Alla nedskärningar som gjorts – inte minst på tidningarnas redaktioner – märks allt för väl. Det går inte att hävda, vilket man försöker, att en tidningsredaktion på t.ex. åtta eller 25 personer klarar av samma arbete som en på 25 eller 150. Det säger sig själv att dessa underbemannade tidningar inte klarar av den bevakning som de traditionellt stått för med adekvata nyheter och folkbildning.

Våra kvällstidningar var först med att fylla spalterna med konstruerade nyheter, med pseudonyheter, med att bevaka tv-kanalernas billighetsproduktioner som om det var världshändelser. När de nya ägarna, som var intresserade av att äga för att ta hem vinsten, tog över efter de gamla, som ägde därför att de ville ge ut en tidning, började förfallet. Den bevakning som tagit mest skada är det lokala styret. Idag är fler kommuner än någonsin i modern
tid utan journalistisk bevakning. För ett år sedan var runt 30 kommuner helt i avsaknad av nyhetsredaktion. I fem kommuner finns bara en nyhetsredaktion. Händer inget radikalt lär nedgången fortsätta.

För att återgå till Mats Ekdahls påminnelse om tidningsmakarna med respekt för bildning och upplysning så närmar vi oss kärnan i problemet. Demokrati och en fri press hänger intimt samman. Att leva i en demokrati innebär inte enbart att man har en mängd rättigheter för att få sin röst hörd. Det innebär också minst lika många skyldigheter och många av dessa finns inte på pränt.

För att kunna utöva sina demokratiska rättigheter krävs grundläggande kunskaper i hur demokrati ska fungera i praktiken. Det krävs kunskaper i samhällskunskap och hur beslutsprocesserna går till. Utan att bli allt för nostalgisk eller försjunka i hur allt var bättre förr – för det var det inte – men journalistiken, den lokala journalistiken gav oss som medborgare mer. Ett referat från ett fullmäktigesammanträde handlade inta bara om konflikter och sensationella beslut. Det var en genomgång av vad som diskuterats, hur de olika partierna röstade och vad som beslutades. Samt icke att förglömma en genomgång av ärendena och vad besluten betydde för medborgarna. Detta ser vi inte mycket av idag.

Tidningarna har valt att ge upp den folkbildande rollen man haft sedan tidningar började komma ut. Den tid är förbi då folket fick sin grundläggande bildning i demokrati och samhällskunskap genom dagspressen. Och det är att beklaga då det finns enorma kunskapsluckor hos det i emellanåt högljudda svenska folket som hade behövts täppas till. Sedan medierna övergav sin folkbildande funktion har rollen som kunskapsförmedlare om hur demokratin fungerar och vad som krävs för att den ska gör det inte tagits över av någon annan. Konsekvensen av detta är att det råder ett demokratikunskapsunderskott hos svenska folket. Något som åtminstone borde oroa våra politiker. Men, av någon anledning, verkar det inte göra det. Intresset för att få fler medborgare – med de nödvändiga kunskaperna – att engagera sig politisk och utöva sina demokratiska rättigheter är anmärkningsvärt lågt.

Det borde ligga i de politiska partierna intresse att landets invånare såväl förstår som deltar i den svenska demokratin. Den fria pressen har ett ansvar, men allt färre tar det.

Är det så att det inte finns några medier eller att medierna som finns inte rapporterar på ett fullödigt sätt om politiken måste politiken ta sitt ansvar. Starta tidningar, på papper eller på nätet, själv eller tillsammans med andra. Ange tydligt avsändaren, men se till att medborgarna på enklaste sätt kan lära sig att förstå och respektera vår svenska demokrati så att de kan bli delaktiga.

Trots att vi översvämmas av information och nyheter i radio, på TV, på nätet och var helst man kan tänka sig råder det ett underskott i information när det gäller politiska beslut, bakgrunder och invändningar. Blir det ingen förändring om den lönsamma infantiliseringen av media fortsätter. Det måste till en lösning – det handlar om demokratins överlevnad.

ROLF K NILSSON

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

2 responses to “Demokratikunskapsunderskottet växer i takt med tidningarnas infantilisering

  1. ”När de nya ägarna, som var intresserade av att äga för att ta hem vinsten, tog över efter de gamla, som ägde därför att de ville ge ut en tidning, började förfallet.” Rolf K. Nilsson

    Jag tror att förfallet har funnits hos oss sedan LAS och tidningsstödet infördes. Jag vill inte bli uppläxad om hur jag ska leva mitt liv av tidningarna. Anti-rökkampanjer, 6-8 skivor bröd om dagen. Allt luktar starkt av förmynderi. Och det gäller även papperstidningarnas politiska åsikter.

    Visste du att Palmes LAS kom till för at journalisterna skulle kunna ta över tidningarna från tidningsägarna? Det är sant! Äganderätten har fått stryka på foten till förmån för medbestämmanderätten. Där har du problemet.

    Har du hört talas om ”Drop the bomb”? Så som Jag ser det så är maktdelning till folket liktydigt med makt. Så ser amerikanarna det också, för det var de som myntade begreppet ”drop the bomb”, syftandes på spridning av kritisk information till dem breda lagren från det högsta skiktet, alltså maktdelning. Här i Sverige så är vi inte bortskämda med det. Förre ÖB Sverker Göransson kunde konsten, men han var tämligen ensam om att vara demokratisk i det här landet.

  2. Bara utbildade ska få bli journalister menar dem som förespråkar LAS. Och journalistutbildningarnas intagningssystem kontrolleras av journalister. Beviset är att det inte finns en enda Sverigedemokratisk journalist. Som om inga Sverigedemokrater skulle drömma om att bli journalist. Jag har själv gått igenom ett intagningsprov till Skurups journalisthögskola och det är allt bevis JAG behöver. Jag somnar av Sverigedemokratisk journalistik och politiska retorik, så det är inte det att jag vill se Sverigedemokratiska journalister. Allt jag säger är att det är bevisat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s