Inte riksdagsledamöternas antal som är problemet – det är toppstyrningen

(LEDARE) Jag är gruvligt trött på alla som tror sig kunna lösa den svenska politikens problem genom att dra ner på antalet politiker. Minska riksdagen till hälften! Färre nämnder och styrelser, färre ledamöter i kommunfullmäktige så blir allt bättre! Så är det inte, så blir det inte. Låt oss slå fast med en gång att demokrati både får och måste kosta. Demokrati är inte en sysselsättning eller en hobby för dem som har råd. Demokratin måste inbegripa alla medborgare.

Tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson skrev boken ”Knapptryckarkompaniet” där hon beskriver den ohälsosamma toppstyrningen som råder i riksdagen. Pålssons bok är speciellt inriktad på moderaterna då det var det parti som hon representerade under sina år i riksdagen.

Tyvärr är toppstyrningen inte endast en moderat företeelse. Den toppstyrning som gäller i riksdagen är en konsekvens av ett partisystem som rent demokratiskt har överlevt sig själv.

349 ledamöter i Sveriges riksdag är ett ganska bra antal. Det innebär att landet i sin helhet har representation. Sverige är till ytan ett stort land och det är inte bara de befolkningstäta områdena som ska ha sina platser i riksdagen. Även glesbefolkade områden som Norrland och Gotland har rätt att få sina röster hörda i landets parlament. Skulle en halvering av antalet riksdagsledamöter bli verklighet, vilket är ett förslag som ofta återkommer som en quick fix-lösning, skulle det innebära att stora delar av landet står utan någon företrädare i riksdagen.

Under de senaste decennierna har uppdraget att vara politiker blivit allt ovanligare. I takt med att antalet kommuner har minskat, att man slår ihop nämnder och skär ner på antalet ledamöter i dessa får vi färre politiker. Och då är den absolut stora majoriteten av dessa fritidspolitiker. Det är inte bra.

I en demokrati ska de politiska uppdragen spridas. Många människor ska vara inblandade i den praktiska demokratin, i en levande folkrepresentation. Det är inte fel att många människor har politiska förtroendeuppdrag. Det är bra och visar att demokratin existerar. Med allt färre kommuner har också politikern blivit allt ovanligare. Före de stora kommunsammanslagningarna var det inte ovanligt att de flesta vuxna i Sverige kände någon med politiskt uppdrag. Idag är detta allt ovanligare. När politiker bara blir något man läser om så försvinner också kunskapen om vad det innebär att ha ett politiskt uppdrag. Varje medborgare borde känna en politiker. Det är inte orimligt.

För att det politiska systemet ska fungera måste det bli ett slut på toppstyrningen, på de politiska partiernas makt över de förtroendevalda. Om vi haft en riksdag där de folkvalda riksdagsledamöterna i praktiken haft den makt som grundlagen ger dem hade vi nått långt i vår folkrepresentation.

När de politiska partierna fungerar som bäst är de demokratins smörjmedel. De utbildar i demokrati, i sakfrågor, tränar medlemmarna i hur man sammanträder och håller möten där alla kommer till tals.

Medborgarna har tappat förtroendet för de politiska partierna. Antalet medlemmar sjunker och ser man tillbaks tio, tjugo, trettio år är medlemssvinnet förödande. Men samtidigt ökar partieliterna makten över de förtroendevalda. Många partier med olika partiprogram, med många medlemmar som konkurrerar med varandra kombinerat med ett högt valdeltagande är grundbultar i en frisk demokrati.

Det är inte ledamöternas antal i riksdagen som är det demokratiska problemet, det är ledamöternas självständighet. Gärna valda i enmansvalkretsar med ett direkt ansvar inför sina väljare. Ett första steg för att få partierna att satsa på medlemsvärvning, medlemsaktiviteter och medlemsinflytande vore att slopa partistödet som går till partiorganisationerna. Låt medlemsavgifter, partiinsamlingar och annan för partierna inkomstbringande verksamhet bli underlaget för partiekonomin. Gör om partiernas riksdagsgrupper till egna juridiska personer som förvaltar sin egen ekonomi. ”Mandatpengarna” ska inte gå till partiarbete eller till anställningar av tjänstemän i partiledningarnas tjänst. De statliga medel som är avsatta för riksdagens arbete ska också användas där och inte någon annanstans.

Att skära ner på antalet ledamöter i riksdagen, i fullmäktigeförsamlingar, nämnder och styrelser ger inte mer demokrati – det ger mindre demokrati, mer toppstyrning och mindre medborgarinflytande. Och sedan hade det var en fördel om våra yrkespolitiker haft någon annan sysselsättning än politik. Politiska broilers är inte till glädje för någon. Begränsa också mandattiden i riksdagen till tre. Tolv år i riksdagen och sedan ut för att göra något annat innan man kan kandidera igen.

ROLF K NILSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s