Svensk säkerhet efter Trumps valseger

Patrik Markgren

Patrik Markgren

Mina gratulationer till President Trump. Hur många trodde på allvar att han skulle ta sig hela vägen till vita huset? Jag erkänner rakt av att jag räknade ut Trump redan i primärvalen. Republikanerna hade ett antal kompetenta kandidater, men de föll ifrån en efter en. Till sist var bara den labile, kontroversielle och plumpe Donald Trump kvar. En man vars politiska program i bästa fall är oklart, i sämsta fall djupt intolerant och farligt.

Låt mig på en gång säga att jag inte är någon beundrare av Hillary Clinton. Hon ger intrycket av att vara arketypen för en korrupt politikerbroiler utan tillstymmelse till kontakt med vanligt folks verklighet. Detta var sannolikt det som fällde avgörandet. Det var fler amerikaner som röstade mot henne, än som röstade mot Trump. Nåväl, valet är avgjort, och amerikanarna har gjort sitt val. Inget att säga om det. Så skall det fungera i en demokrati.

Frågan är vad detta innebär för oss, vilka åtgärder som Sverige bör vidta med anledning av att en oförutsägbar president med klart isolationistiska tendenser har parkerat i Vita huset för åtminstone en fyraårsperiod? Det första jag konstaterar är att det inte finns några självklara svar på den frågan. Trump är som sagt en oförutsägbar kvantitet. Dels är han notoriskt vag i sina politiska positioner, dels ger han intryck av att vara oerhört känslostyrd, en ledare som hellre låter sig ledas av sina impulser än av en genomtänkt strategi.

Något som tycks uppenbart är att Trump saknar erfarenhet och kompetens när det gäller säkerhetspolitiska frågor. Det skulle kunna innebära att han behöver lyssna mera på sina rådgivare som har expertkompetens inom området. Gör han det så kan det hela gå ganska smärtfritt. Ingenting i Trumps agerande tyder dock på att han är en person som lyssnar på rådgivare. Han verkar vara en person som kör över sina rådgivare, förnedrar dem och sedan använder dem som alibi för att göra exakt det hans impuls säger honom att göra. Det bådar inte gott. Inte alls.

Det för Sveriges del mest olycksbådande är den beundran för Putin som Trump uppvisat i kombination med hans minst sagt svala engagemang för sina NATO-allierade. Trump fick under valkampanjen en direkt fråga om han var beredd att uppfylla USA:s åtaganden enligt NATO-fördraget ifall t.ex. de baltiska staterna skulle angripas av Ryssland. För ett land som är medlem i en allians baserad på kollektivt självförsvar finns bara ett svar på en sådan fråga – JA! Självklart!

Trump lyckades inte ens prestera ett litet försynt ja, utan svävade ut i spekulationer om att USA endast kunde tänka sig ingripa om de efter en noggrann analys kommer fram till att den angripa medlemmen har fullgjort sina förpliktelser mot alliansen, t.ex. i form av egna försvarsansträngningar. Därmed har han i praktiken kört NATO-fördraget i dokumentförstöraren. Hela poängen med en allians som NATO är de ovillkorliga förpliktelserna i paragraf 5. Vetskapen att en angripare som vill mumsa i sig ett litet NATO-land måste ta sig an alla NATO-länder har en rejält avkylande effekt på äventyrare som Putin.

Den signal Trump skickar till sin vän Putin är att det är ganska riskfritt att marschera in i Estland, Lettland och Litauen. USA kommer sannolikt inte att ingripa. Innan Trump ens hunnit besluta sig för om hans NATO-allierade ens är värda att få hjälp lär ryska armén stå vid Östersjön, och då är det för sent att agera. Vi vet inte exakt vad Putin planerar, och vilket tryck han är under internt att visa på handlingskraft, men Trump har redan innan han tillträtt som president drastiskt sänkt ribban för Putin att skrida till handling om han så behagar. Jag befarar att sannoliken är ganska hög att när amerikanarna går till val nästa gång så har de tre baltiska staterna upphört att existera. I värsta fall bryter ”oroligheter” ut redan till våren, som ”tvingar Ryssland att ingripa”.

Vi vet sedan tidigare att Sverige vid en eventuell konflikt i Balticum sannolikt dras in mycket tidigt, kanske redan innan de ryska stridsvagnarna rullar in över de baltiska staternas gränser. Framgruppering av ryskt luftvärn till Gotland stänger i praktiken Östersjön för NATO, och ger Trump ännu ett argument för att avvakta. Att Sverige i det läget skulle få någon hjälp är inte troligt, i alla fall inte amerikansk hjälp. Vi är ju inte ens medlemmar i NATO, och ingen kan med bästa vilja i världen hävda att Sverige lyft ett finger för att stärka vårt eget försvar.

Trumps valseger har i ett slag drastiskt försämrat Sveriges säkerhetspolitiska läge. Risken för en konflikt i Östersjön, där Sverige faktiskt blir en rysk måltavla, har ökat markant. Samtidigt har Sveriges chanser att få hjälp västerifrån minskat. Förre Arméchefens ord att ”Sverige kan vara i krig om några år” låter plötsligt nästan optimistiska.

På sitt sätt kan jag förstå Trump. Europa har åkt säkerhetspolitisk snålskjuts på USA sedan andra världskriget. Varför skall USA betala för vår säkerhet när vi inte är beredda att göra det själva? Jag skulle inte ha några invändningar om han ställde hårda krav på NATO-medlemmarna att bidra till det gemensamma försvaret, och till och med att länder som inte sköter sig till sist blir utsparkade ur NATO. Men att på det sätt han gjort urholka NATO-medlemskapet och rasera alliansens trovärdighet är ett tecken antingen på säkerhetspolitisk amatörism av värsta sorten, eller ett medvetet första steg att upplösa NATO.

För mig får detta två omedelbara konsekvenser för Sverige. För det första tvingas jag som uttalad NATO-förespråkare konstatera att ett svenskt NATO-medlemskap för en tid framåt kan förpassas till avdelningen politiska icke-frågor. Med Trump vid makten är ett NATO-medlemskap, även om Sverige i detta läge mot förmodan vore välkomna, lika urvattnat och meningslöst som Sveriges nuvarande partnerskap. Fokus bör nu istället ligga på bilaterala samarbeten med i första hand våra nordiska grannar, men också andra europeiska länder, inom eller utanför EU:s ram.

Den andra konsekvensen är att drastiska åtgärder behöver vidtas för att stärka vår försvarsförmåga. Naturligtvis måste våra försvarssatsningar på sikt anpassas till ett läge där Europa på egen hand måste kunna försvara sig mot en angripare. Europa är fullt av skolkare som måste ta krafttag för att rädda sig ur den situation vi genom långsiktiga försummelser försatt oss i, men Sverige är en av de allra värsta skolkarna. Det mesta akuta handlar dock om att stärka vår förmåga att i närtid utkämpa ett krig. Vill det sig riktigt illa kan vi tvingas göra detta redan om några månader.

Allt försvarsmakten företar sig de närmaste månaderna bör ske utifrån förutsättningen att det omedelbart skall stärka vår beredskap att möta ett ryskt angrepp. Beredskapskrediten bör redan idag ställas till försvarsmaktens förfogande. Värnpliktiga och Hemvärn bör, i den takt vår tynande officerskader mäktar med, kallas in för repetitionsutbildning. Vi behöver snabbt ställa upp så mycket förband med grundläggande kompetens som möjligt, och vässa dessa så mycket vi bara hinner.

Vi behöver raskt fylla på alla våra förråd med allt från ammunition, till livsmedel, drivmedel, sjukvårdsutrustning och all den personliga utrustning en soldat behöver. Jag gissar att många förråd gapar rätt tomma efter decennier av försummelser. Att fylla ut dessa brister bör kunna göras ganska snabbt då det ofta handlar om enklare hyllvaror, och det ger en kraftig effekt i form slagkraft, och inte minst uthållighet.

Vi bör skyndsamt möjliggöra spridning av våra viktigaste militära resurser, t.ex. våra stridsflygplan, för att minska sårbarheten vid ett överraskande angrepp. Det kan innebära att vi behöver återuppliva nedlagda flygbaser och bergrum, bygga befästningar och skenmål, och sätta upp nya förband, t.ex. flygbasbataljoner.

Vi bör undersöka möjligheten att temporärt fylla de värsta systembristerna i vårt försvar med färdiga förband inlånade från våra allierade. Till exempel skulle tyska eller franska luftvärnsförband kunna stationeras för försvar av våra flygbaser och av Gotland, och italienskt raketartilleri ge våra manöverbataljoner eldunderstöd. På sikt måste vi naturligtvis se till att själva skaffa oss den förmågan, men på den tid som vi nu talar om är det helt enkelt inte möjligt.

Däremot skulle det kunna vara möjligt att på lite kortare tid anskaffa vissa enklare vapensystem som vi idag saknar, eller skaffa fler av sådana modeller vi redan har. Bärbara pansarvärnsvapen, granatkastare och kulsprutor skulle t.ex. kunna öka eldkraften på ett kostnadseffektivt sätt. Införande av lättare luftvärnsrobotar som Stinger på stor bredd tror jag också skulle innebära ett rejält orosmoment för en angripare och bör påbörjas omgående, men tar nog lite längre tid att genomföra.

Allt detta kostar pengar, och måste få kosta. Alternativet att behöva bygga upp ett av krig sönderslaget land är inte heller gratis. Det kräver också en handlingskraft och sjukdomsinsikt hos våra politiker som dessvärre inte skådats en skymt av ännu. Det kräver också en hänsynslös brist på respekt för trög byråkrati och krångliga upphandlingsregler. Skall vi följa lagen om offentlig upphandling och alla FMV:s komplexa processer för anskaffning av materiel kommer ännu ett amerikanskt presidentval ha gått av stapeln innan några prylar börjar anlända på förbanden. Det är en brist på tempo som ett djupt fredsskadat land möjligen kan kosta på sig, men ett land på randen av att kastas in i ett krig kan det definitivt inte.

PATRIK MARKGREN

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

One response to “Svensk säkerhet efter Trumps valseger

  1. ”Vi bör undersöka möjligheten att temporärt fylla de värsta systembristerna i vårt försvar med färdiga förband inlånade från våra allierade. Till exempel skulle tyska eller franska luftvärnsförband kunna stationeras för försvar av våra flygbaser och av Gotland, och italienskt raketartilleri ge våra manöverbataljoner eldunderstöd.”

    Ha, ha, ha, ha, ha, ha! Ha, ha, ha, ha, ha, ha, ha! Tyskland, Frankrike och Italien är de mest Putinkramande europeiska länderna som finns. Vi får nog klara oss själva. Vi får vara glada om vi får köpa materielen.

    ”Det kräver också en handlingskraft och sjukdomsinsikt hos våra politiker som dessvärre inte skådats en skymt av ännu. Det kräver också en hänsynslös brist på respekt för trög byråkrati och krångliga upphandlingsregler /…/ Det är en brist på tempo som ett djupt fredsskadat land möjligen kan kosta på sig, men ett land på randen av att kastas in i ett krig kan det definitivt inte.”

    Hmm.., klokt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s