Borgerligheten har mycket att tacka Thorbjörn Fälldin för

Hörde på radionyheterna i morse att Thorbjörn Fälldin har gått bort, 90 år gammal. Olika hel- och halvkändisar har under hela dagen kommit till tals i både radio och på nätet om hur de minns mannen, statsministern och centerledaren Fälldin och deras uppfattning om hur han påverkat svensk politik. Och i allas uppfattningar finns det mycket respekt.

Jag var 14 år då jag första gången stötte på namnet Thorbjörn Fälldin och läste en artikel honom i ”Svensk Linje” som jag fått låna av min syster som var medlem i Fria moderata studentförbundet. Det var egentligen två artiklar, om jag inte minns fel, som jämförde centerns båda vice ordförande Thorbjörn Fälldin och Johannes Antonsson och spekulerade i vem som skulle efterträda Gunnar Hedlund som partiledare för centern. Något år senare valdes Fälldin till Hedlunds efterträdare.

Centern blev allt starkare som parti under 70-talet. Inför valet 1976 var det helt givet att det var centerledaren som skulle bli statsminister och bilda regering om de tre borgerliga partierna fick majoritet i riksdagen. Om jag inte minns fel fanns där folkpartiröster som menade att Per Ahlmark borde bli statsminister. Att vi som var moderater ville ha Gösta Bohman som statsminister var en önskan som vi alla förstod inte skulle förverkligas. Det fanns inte så få, i både folkpartiet och centern, som var av den absoluta uppfattningen att moderaterna inte ens borde sitta med i den borgerliga  regeringen utan fungera som stödparti. Men nu blev det en trepartiregering där Thorbjörn Fälldin, trots stora motsättningar, kunde hålla ordning på ministrarna trots stora egon och kanske inte den största viljan att kompromissa. Han kunde tygla en rasande Bohman och få en pratglad Per Ahlmark att hålla tyst. Under det borgerliga maktinnehavet 1976 till 1982 var Fälldin statsminister i tre regeringar. 1978-1979 lyckades Ola Ullsten lura till sig statsministerposten i en ren folkpartiregering, men det är en annan historia.

Trots regeringskriser, avhopp och en i många frågor alltför socialdemokratisk politik så lyckades de borgerliga partierna med en hel del. Eller som många internt inom MUF:s ombudsmannakår i eländet kunde konstatera att ”det är bättre med en borgerlig regering som inte håller sina löften än en socialdemokratisk som håller sina!”

Regeringarna med Fälldin som statsminister visade att det gick att bryta ett 44-årigt socialdemokratiskt maktinnehav. Det svenska folket var inte dömt att i all framtid rösta och låta sig styras av socialdemokrater. De borgerliga regeringarna 1976-1982 präglades av bristande rutin och kunskap om hur regerandet fungerade. Men erfarenheterna från dessa år har borgerliga regeringar sedan dess tagit med sig och därmed kunnat prestera bättre.

Jag vill inte säga att Thorbjörn Fälldin var en populär politiker i mina då ungmoderata kretsar. Men han var en respekterad politiker. I slutet på 80-talet i en ganska hetsig diskussion mellan inbitna moderata rojalister och republikaner fanns där även bland rojalisterna de som – om det nu skulle bli så – kunde tänka sig Thorbjörn Fälldin som Sveriges president.

Thorbjörn Fälldin visade med sitt ledarskap att vänstern inte hade monopol på makten, att Sverige inte var dömt till att evigt styras av socialdemokrater. Och han visade att borgerliga politiker kunde samarbeta i regeringsställning. Borgerligheten har mycket att tacka Thorbjörn Fälldin för.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s