Orolig höst väntar svensk politik

(LEDARE) Tisdagen den 15 september öppnar Riksmötet 2015/2016. Startsignalen för en politisk höst och för svensk del en resa in i okänd terräng där det politiska ledarskapet tycks ha tappat kompassen. Det är oroliga tider såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Hur det ska gå för Sverige beror till oroväckande stor del på hur Riksdagen fattar sina beslut och hur regeringen klarar av att regera landet. Oavsett var man har sina politiska sympatier borde man se med viss oro på framtiden. Vi måste ha en politisk beredskap. Men det har vi inte. Vi måste också ha ett politiskt ledarskap värt namnet. Det har vi inte heller.

Den rödgröna minoritetsregeringen regerar med den borgerliga oppositionens godkännande genom decemberöverenskommelsen. Med ministrar som inte borde vara ministrar och med en agenda som betyder återgång till en redan bevisat misslyckad socialdemokratisk politik. Detta kryddat med miljöpartistisk fundamentalism ökar inte möjligheterna för Sverige.

Det politiska fältet ligger idag öppet för opportunister och populister. Risken är påtaglig att enkla lösningar med tydliga företrädare får företräde framför den mer genomtänkta och framtidsinriktade politiken. Sverigedemokraterna är ett exempel på detta. Gemensamt för det som händer inom rikets gränser och utanför är att det handlar om demokrati, om medborgarinflytande, om mänskliga rättigheter men också skatter, arbetstillfällen och hur Sverige ska bli ett land med framtidshopp och självförtroende.
Decemberöverenskommelsen har ställt demokratin och den politiska majoriteten åt sidan. Med den budget regeringen har lovat drabbas landet av skattehöjningar och försämrade villkor för företag och för möjligheterna att anställa. Det blir dyrare att leva och en återgång till ”Bidragssverige” lurar runt hörnet.
Vad som ska hända i svensk politik hänger intimt samman med vad som händer på allianspartiernas stämmor under hösten. Först ut är centern den 24-27 september, sedan kristdemokraterna den 8-11 oktober därefter moderaterna 15-18 oktober och sist folkpartiet den 20-22 november. Ska man överge decemberöverenskommelsen eller ska detta mjuka undantagstillstånd fortsätta att gälla?

Sammanslagning en logisk fortsättning
Under de åtta åren i regeringsställning utvecklades ett långtgående samarbete mellan de fyra borgleriga partierna. Också åsiktsmässigt blev partierna allt mer samstämmiga. Efter två mandatperioders intimt samarbete återstår egentligen inget annat än att som nästa steg i samarbetet slå ihop partierna. Det skulle vara det naturliga steget. Men ett avancemang som partierna värjer sig mot. Inte ens en tillfällig valsamverkan under gemensamt namn för att ta vara på alla de borgerliga rösterna har man kunnat enas om. En sammanslagning torde då ligga långt borta. Trots åren av alliansbygge väljer partierna i år att presentera egna budgetar istället för att lägga en gemensam som skulle kunna ha en chans att stoppa den socialistisk rekonstruktion av Sverige som nu pågår. Allianssamarbetet kan redan ha dött – utan att de medverkande partierna själva har insett det.
För att isolera SD och göra det möjligt för en regering utan stöd av riksdagens majoritet att styra landet har allianspartierna valt att lägga egna budgetar, inte en alliansgemensam. Hade man haft Sveriges bästa för ögonen hade man kommit överens om en gemensam budget som åtminstone haft chansen att stoppa skattehöjningarna och hindrat de nya hinder som nu växer upp för företagen att anställa. Ett egoistisk partitänkande har fått gå före vad som är bäst för landet. Under alliansen åtta år i regeringsställning gjordes mycket bra, inte minst på det ekonomiska området. Genom att lägga sig platt för den rödgröna regeringen överger alliansen medvetet allt de gjort som varit bra. Man försöker inte ens att rädda vad som räddas kan. Istället väljer man att låta skattehöjningar och försämringar på arbetsmarknaden drabba landet. Man sviker väljarna.

Demoniseringen av SD har skrämt partierna
Hanteringen av SD och en totalt misslyckad invandrings – och integrationspolitik har gått hand i hand. Den nuvarande regeringen klarade det inte och alliansen gjorde det inte heller. SD:s framgångar beror i första hand på att de uppmärksammat något som för många medborgare har varit en angelägen fråga. Att det kommer många människor till Sverige från utlandet, från andra kulturer och religioner skapar givetvis problem. Konstigt vore det annars. Men att ignorera problemen gör inte saken bättre. Det första steget att lösa ett problem är att erkänna att det finns. Det har ingen svensk regering varit villig att göra. SD har fått sitt genombrott i Sverige på grund av oviljan från de ”gamla” partierna att ta tag i frågan. När väljarnas verklighet och politikernas skiljer sig åt allt för mycket kan ta sig uttryck som politikerförakt eller manifesteras genom att ett parti som SD får ett starkt stöd när de lyfter frågor som berör medborgarna.
Den allmänna demoniseringen av SD och allt SD står för har skapat en rädsla hos övriga partier att ens närma sig partiet i frågor som man har samma uppfattning.
Det blir allt mer uppenbart att decemberöverenskommelsen är en konstruktion med den gamle moderatledaren Reinfeldt som upphovsman. Syftet var att isolera SD och minska väljarstödet. Resultatet har blivit det motsatta. SD får allt starkare stöd i väljarkåren och alliansen släpper fram en vänsterpolitik som raserar de landvinningar som gjorts. En strategi som kort kan beskrivas som ett fiasko.
SD har fått ett inflytande i svensk politik som partiet inte förtjänar. Rädslan för att beskyllas gå SD:s ärenden, att hamna på samma linje som SD har gjort att partierna, för att inte riskera bli stämplade som rasister, har valt att ha en åsikt som så lite som möjligt påminner om det SD tycker. För at vara på den säkra sidan så säger man ja till allt SD säger nej till och nej till allt SD säger ja till. En förkastlig metod då SD inte är dummare än att de inser att man på detta sätt kan styra övriga partier bort från vad väljarna verkligen tycker och tänker och därmed själv framstå i allt bättre dager.

Hot mot Sverige
Sverige står idag inför såväl interna som externa hot som måste hanteras. Detta samtidigt som vi har en till stora delar inkompetent regering och en tandlös opposition med svaga politiska ledningar. Två svaga parter som har kommit överens om att låta den andra få regera landet även med en minoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. De är båda villiga att släppa fram den andres politik endast för att hindra ett partis ledamöter att påverka vem som ska styra landet. Resultatet är att den sittande regeringen styr med ett demokratiskt tvivelaktigt mandat i överenskommelse med de borgerliga partierna. Detta samtidigt som det parti man vill hålla utanför riksdagsbesluten skördar framgångar hos den allmänna opinionen och för många framstår som det enda verkliga oppositionspartiet.
De externa hot som Sverige står inför är både civila och militära och om vi ska klara av dem beror helt på hur kapabla våra inhemska politiker är för att hantera det som pågår och det som kan hända.
Det ryska hotet är en realitet. För att stå upp mot det behöver vi ett starkt, aktivt och folkförankrat försvar. Socialdemokraterna har ett tungt ansvar för den svenska nedrustningen. Alliansregeringen är lika skyldig för att inte ha gjort den nödvändiga upprustningen när man hade möjlighet att göra det.
Sverige behöver politiker och politiska partier som tror på nödvändigheten av ett starkt försvar.

Ett hot mot Sverige som landets politiska ledning hittills står helt handfallet inför är Islamiska staten. Sympatier och förståelse för IS i Sverige dyker upp i olika sammanhang. Hur många svenska medborgare som har varit eller är IS-krigare har vi bara en vag aning. Även om det bara är ett fåtal av muslimska invandrare i Sverige som ställer upp på denna IS-extrema linje är deras inflytande stort och drabbar många.

Det har kommit alarmerande rapporter från flera förorter till våra större städer om hur extrema muslimska grupper styr människors liv på ett totalt oacceptabelt sätt. Det går inte att fortsätta avvakta, vänta och se. Redan nu har utvecklingen gått för långt. Motåtgärder måste sättas in omedelbart. Görs ingenting blir det bara värre. Och partipolitiskt betyder det ännu starkare stöd för SD. Och möjligen stöd till nya, än mer extrema, grupper som än så länge bara avvaktar.
Sverige behöver ett politiskt ledarskap, politiker som företräder väljarna och inte blundar för den verklighet vi alla existerar i. Politiker som vågar erkänna de problem och brister som finns och vågar göra något åt det.
Vi har en politisk höst framför oss som kan innebära stora förändringar inom svensk politik och för Sverige. Skulle det bli ett extraval till riksdagen är det inte helt otroligt att ett eller flera partier hamnar nedanför fyraprocentsspärren. Nya partibildningar vid ett sådant tillfälle skulle inte förvåna. Det är en spännande politisk höst som ligger framför oss. Om det blir lika spännande i riksdagen återstår att se.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under ledare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s