Partiledarna bakom DÖ har förvandlat riksdagsarbetet till ett internt sällskapsspel

”Hade det nu varit ett sällskapsspel då hade det kallats fusk och inte accepterats. Nu kallas det politik och kritikerna som inte accepterar fusket kallas för Quislingar.”

(KRÖNIKA) I dagens, 21 juni, SvD finns en läsvärd text av Mark Brolin (författare och skribent, bosatt i Storbritannien). Han konstaterar i slutet av sitt inlägg: Därutöver måste DÖ skrotas. Ett parti som tror på egen politik samt demokratins långsiktiga överlägsenhet sluter inte överenskommelser med ärkerivalen i syfte att hålla borta vad som samtidigt etiketteras som ett pajasparti.”

Snart är det bara partigängare inom moderaterna som ställer sig bakom DÖ – förutom lyckliga vänsterpolitiker som ser hur de lurat borgerligheten att kapitulera utan att bjuda verkligt motstånd.
Allt fler, såväl partiaktiva som fristående politiska tänkare, kritiker och observatörer ställer sig frågande till hur DÖ kunde bli verklighet och vad det egentliga skälet till dess tillkomst är. Jag håller med om mycket i Mark Brolins analys, men jag skulle dra mig för att kalla något parti i den svenska riksdagen för ”pajasparti”. Att vi har partier som sysslar med pajaskonster är en sak, men såväl aktiva som väljare tar sina uppgifter på allvar. Och det är något som måste respekteras och framför allt tas på fullaste allvar.

DÖ har med sin tillblivelse och funktion, och inte minst genom sina försvarare, visat att det råder en djup klyfta mellan våra förtroendevalda i riksdagen och väljarna.

Det finns många enskilda riksdagsledamöter som jag på ett personligt plan tycker om som människor, till och med mycket bra om. Men tyvärr har den stora majoriteten uppgått i ett kollektiv där de gett upp sina individuella identiteter i en total underkastelse till förmån för en kollektiv identitet som egentligen inte alls är deras egen. Denna skapelse, detta riksdagskollektiv utgör ett särintresse. Riksdagen, möteslokalerna, partikulturerna, bjudluncher och konferenser, järnvägsstationer och flygplatser bildar en egen politikervärld, en mentalt isolerad politikerarkipelag i parallellexistens med verkligheten. Och ibland blir denna värld allt för isolerad för politikerna – de ser inte längre den värld de är satta att förvalta av väljarna. Den verklighet som är väljarnas, den verklighet man är satt att leva sitt liv i har för politikerna genom DÖ blivit ett spel. Ett sällskapsspel där den synliga spelplanen utgörs av riksdagshuset och plenisalen där besluten fattas. Men där konsekvenserna av de beslut som klubbas blir verklighet för människorna i landet. För dem är det inget spel. Det är deras verkligheter politikerna genom DÖ gör till ett spel där man ändrar reglerna för att det ska bli enklare att vinna eftersom de gamla reglerna är för svåra för dagens politiker att följa. Hade det nu varit ett sällskapsspel då hade det kallats fusk och inte accepterats. Nu kallas det politik och kritikerna som inte accepterar fusket kallas för Quislingar.
Det finns all anledning att på allvar ta upp tanken på att begränsa antalet mandatperioder i följd en riksdagsledamot får sitta. Tre, kanske till och med två mandatperioder skulle möjligen kunna vara en del av verklighetsförankringen.

Har i sammanhanget, några dagar efter publiceringen, läst den mest befängda ledaren på länge. Kanske inte att förvåna – i Dala-Demokraten. Men denna gång är det inte poeten själv som står för åsikterna. Ledaren i DD den 16 juni är skriven av Robert Sundberg.
Konklusionen av Sundbergs ledare (som kom samma dag det var budgetvotering i riksdagen) är: ”DÖ finns för att Sverige ska gå att regera i dagens parlamentariska läge. Får Finn Bengtsson och andra rösta som de vill öppnas vägen till regeringskris.”
Om våra folkvalda riksdagsledamöter röstar som de lovat väljarna öppnas vägen till regeringskris… En märklig syn på demokratin. Och Sundberg utvecklar i sin korta ledartext ett lika märkligt resonemang om vad som är demokrati och inte. Nyval (extraval) är för honom inte bra för demokratin. Möjligheten till extraval, möjligheten att vid speciella tillfällen samarbeta med de som inte ligger närmast till hands är fullt acceptabla möjligheter inom demokratins ramar.

Jag vill inte ha en S/M-regering. Men jag ser hellre en tillfällig sådan sammansättning än en långvarig S/MP-regering där V har ett stort inflytande på politiken. En S/M-regering skulle bara kunna agera i frågor där de är överens. Övriga frågor hade fått ligga i avvaktan på en ny regering eller lämnas över utan rekommendation till riksdagen.

”DÖ finns för att Sverige ska gå att regera i dagens parlamentariska läge”, skriver Sundberg i Dala Demokraten. Struntprat! Sverige kan regeras i det parlamentariska läge som vi har. Det är den politikeruppsättning vi har som inte klarar av det. När politikerna inte mäktar med att klara av regerandet efter de regler som finns – då kommer man överens utanför parlamentet och åstadkommer en politisk skvader som DÖ. En politisk undantagsöverenskommelse som går runt riksdagsordningen och förhindrar riksdagsledamöterna att utföra sina skyldigheter, att uppfylla sina löften till väljarna.

Allt fler kritiserar nu också DÖ som ett avsteg från demokratin. Och det är just vad det är. Försvararna gör allt vad de kan och kräver ”alternativ” från motståndarna till sin egen rundning av den demokratiska processen. Det behövs inget alternativ till DÖ. DÖ är en parasit på demokratin som snarast måste avlägsnas.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s