Försvarsöverenskommelsen – för lite, för sent

(FÖRSVAR) Efter hårda förhandlingar och ett folkpartistiskt avhopp fick vi till slut en försvarsöverenskommelse för perioden 2016-20. De fem partierna bakom överenskommelsen framhåller vikten av bred politisk enighet om försvars- och säkerhetspolitiken, och att försvarets operativa förmåga med överenskommelsen stärks. Om vikten av den breda enigheten ärPatrik Markgren det lätt att instämma, och de fem partierna representerar onekligen en bred majoritet av väljarna.
Utfallet avseende den operativa förmågan är mera osäker. Kanske kan man säga att även detta stämmer utifrån det förhållandet att förändringen sker från en så låg nivå att utfallet svårligen kunde bli något annat än en förstärkning.

Överenskommelsen beskrivs allmänt som ett trendbrott. Efter två decennier av i fasta priser konstant minskade anslag har politikerna nu enats om att för den kommande femårsperioden öka försvarsanslagen. Under perioden tillförs 8,5 miljarder kronor, med tyngdpunkt mot periodens senare del. Det finns dock anledning att ifrågasätta hur mycket till trendbrott det handlar om.
Försvarsmateriel hör till den typ av varor vars priser stiger snabbare än genomsnittet, vilket har sin naturliga förklaring i att krig är en materialsport där inga silvermedaljer delas ut, och den tekniska utvecklingen således är snabb. Att bibehålla militär förmåga kräver således ständigt ökade resurser. Av den anledningen är det vanligt att mäta försvarsutgifter som andel av BNP snarare än i fasta priser. Det ger en bättre bild av ett samhälles vilja att avsätta resurser för försvar och av utvecklingen av dess militära förmåga.
Sett som andel av BNP fortsätter Sveriges försvarsansträngningar att minska, även med den nya överenskommelsen, för att mot slutet av perioden plana ut omkring 1 % av BNP. Takten i försvagningen av vår militära förmåga avtar således, men någon ökning är det inte. De 8,5 miljardernas förstärkning skall jämföras med 20 miljarder som försvaret angav som minimum för att genomföra 2009 års beslut, de 150 miljarder som skulle ta oss till NATO:s 2 % -nivå, och de 225 miljarder som skulle krävas för att komma i nivå med de lägsta anslagen vi hade under kalla kriget.

Pengarna räcker inte till beställd organisation
Svensk försvarspolitik är ett enda långt önsketänkande, detta oavsett om regeringen som tidigare letts av moderaterna eller som nu då den leds av socialdemokraterna. Den är ett önsketänkande i flera led. Tittar man på de satsningar försvarsuppgörelsens partier stolt presenterar och jämför med de pengar man avsatt för att förverkliga dessa satsningar blir man djupt bekymrad över hur det är beställt med matematikkunskaperna hos våra beslutsfattare.
När Riksdagen 2009 beställde IO14 (också känd som enveckasförsvaret) underlät man i vanlig ordning att avsätta de pengar som behövs för att betala de investeringar som skulle krävas. Resultatet blev att man gradvis försköt tidpunkten när reformen skulle vara genomförd från 2014 till 2023 innan man slutligen gav upp och konstaterade att man aldrig skulle nå målet. Enligt FOI:s beräkningar fattades 20-30 miljarder under fem år för att kunna genomföra 2009 års beslut.
Med nuvarande beslut tillför man 8,5 miljarder, knappt hälften av detta underskott. Samtidigt utlovar man satsningar på ny materiel, mera övningstid, vilket alltså ökar kostnaderna ytterligare, förmodligen mer än de resurser man tillför, vilket medför att gapet mellan beställd kapacitet och tilldelade resurser ökar.

Beställd organisation räcker inte för att nå målsättningen
Men önsketänkandet tar inte slut där. Låt oss anta att finansministern i sina tomma lador lyckas hitta de pengar som behövs för att förverkliga de satsningar som utlovats. Räcker de förband vi då får till att lösa tilldelad uppgift, d.v.s. att:
Hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och nationella intressen
Förebygga och hantera konflikter och krig
Skydda Sveriges handlingsfrihet vid politisk, militär eller annan påtryckning och om det krävs försvara Sverige mot incidenter och väpnat angrepp samt
Skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter
Jag vill hävda att det enveckasförsvar som vi alltså inte anser oss ha råd med är fullständigt otillräckligt för att lösa en enda av dessa uppgifter. I händelse av angrepp mot Sverige kan vi försvara ett mindre område mot ett begränsat anfall (då talar vi enstaka procentenheter av de numerärer Ryssland övat med i Östersjön på sistone) i en vecka. Sedan är det god natt med Sveriges suveränitet.
Vi förmår inte förebygga och hantera konflikter. Tvärtom är Sverige ett militärt vacuum som riskerar att bli föremål för kapplöpning mellan parterna i en konflikt i närområdet. Vår svaghet är en destabiliserande faktor som i praktiken innebär ett hot för våra grannar.

Nu kanske inte våra politiker ger intryck av att ha den raka ryggrad som krävs för att vilja stå emot påtryckningar även om de hade makt att sätta bakom orden, men med nuvarande försvar spelar det egentligen ingen roll. Redan idag kan Ryssland tämligen ostört kränka våra farvatten och vårt luftrum, öva anfall mot oss, störa civil sjöfart och hota flygsäkerheten. Vi saknar helt enkelt muskler.
Inte ens skydd av samhället är något vi kan ta för givet att vi klarar. Man behöver bara se på svårigheten vi hade att hantera en större skogsbrand häromåret för att inse att kapaciteten inte är vad den var. Civilförsvaret är i princip utraderat. Sabotage och Cyberkrigföring förbereds och verkar i viss mån redan utövas mot oss. Inte heller mot det är vi särskilt beredda.
Skall vi kunna lösa dessa uppgifter är det något helt annat än de symboliska satsningar som nu aviserats som måste till. NATO:s mininivå, alltså en fördubbling av anslagen, torde vara det minsta som krävs. Ackumulerade försummelser under lång tid antyder att än större summor torde krävas under en likaledes lång tid.

Rysslands förmåga
Slutligen finns det ett tredje element av önsketänkande. Rysslands militära kapacitet underskattas konsekvent. Dess upprustning har pågått länge nu och verkar fortsätta med oförminskad styrka. Gång på gång visar ryssarna att man har kapacitet att genomföra övningar och operationer omvärlden trodde låg långt borta. Upprustning tar tid. Det är först efter flera års satsningar de ger effekt. Dit har Ryssland nu kommit. Det är nu de skördar frukterna av sina satsningar i form av ökad förmåga.

Naturligtvis bör inte den ryska förmågan 2009 styra våra satsningar. Inte ens förmågan idag kan vara dimensionerande. Det är den förmåga som Ryssland förväntas ha i slutet av deras militärreform om 5-10 år som bör vara den vi skall bereda oss att möta.

Den inkonsekventa säkerhetspolitiska linjen
Den kanske allra största bristen med försvarsuppgörelsen är att Sveriges inkonsekventa säkerhetspolitiska linje består. Den utredning om militärt samarbete som skall genomföras får inte beröra den enda samarbetsfrågan av verklig betydelse, NATO-medlemskapet.
Sverige har sedan det förra kalla krigets slut kommit att bli en del av en västlig säkerhetsgemenskap. På en rad områden samarbetar vi med NATO. Med medlemmar är vi inte. De ömsesidiga förpliktelser om att komma till undsättning om en medlem angrips i Europa eller Nordamerika som artikel 5 stipulerar gäller alltså inte Sverige. Istället har vi utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring där vi lovar att hjälpa våra grannar, samtidigt som vi tar oss friheten att uttrycka en förväntan om att andra skall hjälpa oss, något som våra NATO-grannar enhälligt avfärdat. Det är precis den typen av utfästelser NATO är till för, och där är vi inte med.
Mycket av den nedrustning som Sverige genomfört har skett utifrån en föreställning om att NATO skall hjälpa oss om det kniper. Samarbetar man kan man göra samordningsvinster. Problemen uppstår när man bygger sin säkerhet på förhoppningen att få hjälp samtidigt som man inte gör något för att försäkra sig om den hjälpen och slår dövörat till när NATO förklarar att någon sådan hjälp inte kan påräknas.
För att göra saken än värre fortsatte nedrustningen sedan raskt förbi den punkt där NATO-hjälp skulle vara tillräcklig, eller ens möjlig. Att flytta trupper från Västeuropa eller t.o.m. Nordamerika till Sverige tar tid. Även om vi så småningom får hjälp måste vi hålla ut till den hjälpen kommer. Om fienden redan besatt Sverige är det ett svårt uppdrag att befria det, mycket svårare än att försvara landet från början.

NatoflaggaSverige bör ansluta sig till NATO, och rusta upp försvaret till den nivå som krävs för att vi skall kunna försvara oss till hjälp anländer och sedan tillsamman med våra allierade slå en angripare. Då och endast då får vi en konsekvent säkerhetspolitik med utsikt till framgång. Ett till tänderna rustat alliansfritt Sverige skulle förvisso också vara en konsekvent lösning, men den bistra sanningen är att inte ens under 50-talet när Sverige stod som starkast hade vi några förhoppningar att på egen hand kunna kasta ut en angripare. Då som nu satte vi hoppet till NATO. Skillnaden är att den gången hade vi gjort långtgående förberedelser för att kunna ta emot hjälp.

Insikten att det brådskar saknas
Försvarsöverenskommelsen ger överlag ett intryck av att vi har all tid i världen att förbereda oss för det värsta. Inte nog med att de ekonomiska tillskotten är otillräckliga, de kommer företrädelsevis sent i perioden. Inte nog med att vi drullat bort 10 år på önsketänkande och skönmålning. När Backfireplanen övar kärnvapeninsats mot svenska mål, när ubåtarna är tillbaka i våra farvatten, och när marininfanteri och fallskärmstrupper övar invasion mot östersjökust så nöjer vi oss med smärre förstärkningar mot slutet av detta decennium, eller på 20-talet.
Jag inser att många förstärkningar inte kan komma snabbare. Att anskaffa stridsflygplan, luftvärn, fartyg, artiller och stridsfordon tar sin tid. Projektering, upphandling, utprovning, och trupputbildning tar ofta många år. Annat går något snabbare, t.ex. det som i försvarsöverenskommelsen kallas basplattan (personlig utrustning, ammunition, enklare vapen, sambands och mörkerutrustning m.m.) och naturligtvis övningstid. Även detta låter dock vänta på sig.

Den som läser överenskommelsen får inte direkt intrycket att politikerna insett att Sverige kan befinna sig i krig om några månader. Att krisen i Ukraina och spänningen mellan Ryssland och väst skall eskalera till fullt krig i sommar är kanske inte det mest sannolika scenariot, men omöjligt är det inte. Vilka planer Putin har vet vi helt enkelt inte. Är en ny rysk offensiv i Ukraina att vänta till sommaren? Ger han sig på balterna kanske? Hur pressad är Putin av västs sanktioner och inhemsk opposition? Vad gör han när ekonomin börjar rämna och grundvalarna för Rysslands återuppväckta militära styrka hotas? Backar han, eller försöker han sig likt Japan 1941 på ett desperat vågspel?
Även mera slumpartade händelser kan tända gnistan. Det börjar vara trångt i luftrummet över Östersjön, och på havet. Vad händer om något av alla busflygande transponderlösa ryska plan rammar ett NATO-jaktplan, eller ett trafikflygplan? Vad händer om Putin störtas? Vem tar då över? Någon än mera bindgalen? Det enda vi kan vara någorlunda säkra på är att om Ryssland ger sig på balterna så är kriget med NATO ett faktum, och att Sverige i det läget redan har angripits.

Kriget kan komma i sommar. Det kan komma om ett år, om fem år, eller inte alls. Det är omöjligt att i förväg veta vilket som kommer att ske. Det är definitivt omöjligt att utlova att inget kan hända under kommande försvarsbeslutsperiod, eller ens under det som återstår av nuvarande. Sverige har en beredskapskredit som kan utnyttjas i krigsfara. Den borde utnyttjas nu. Krigsfara råder.
Vi bör med omedelbar verkan börja inhandla utrustning i den s.k. basplattan. Stående förband bör underkastas intensiv övning och även reservförband kallas in till repetitionsövningar. Flaskhalsar och sårbarheter i organisationen måste identifieras och åtgärdas. Beredskapen måste höjas, och mera personal rekryteras. Allt detta måste göras så snabbt det är organisatoriskt möjligt. Pengar får inte i något läge vara gränssättande för hur snabbt vi kan öka vår beredskap för krig.

Gotland är underprioriterat
Det är glädjande att Gotland i och med överenskommelsen förstärks. Gotlands strategiska läge i Östersjön går inte att överskatta. Vill Putin sluka Estland, Lettland och Litauen är Gotland nyckeln. Genom att besätta Gotland kan Ryssland allvarligt försvåra NATO:s möjligheter att undsätta sina baltiska allierade. Ger Putin sig på Balticum kommer han först att ta Gotland.
Att ha trupp på Gotland är för Sveriges del mycket viktigt. Utan svensk trupp kan Putins gröna män bara trava in som de gjorde på Krim. Ockupationen kan genomföras på nolltid. Det kan knappt betraktas som krig. Väl i ryska händer är Gotland omöjligt för Sverige att återta, och även för NATO kan det bli mycket svårt.
En svensk stridsgrupp på Gotland, även en liten så som nu föreslås, har en stor betydelse. Gotland blir inte längre en allmänning som står vem som helst fritt att ta i anspråk, det blir en försvarad del av Konungariket Sverige. Den som vill ta Gotland måste då begå en öppen krigshandling. Dessvärre organiseras stridsgruppen först 2018. Fram till dess finns förvisso hemvärn och några stridsvagnar i ett garage, men det är en alldeles för klen styrka.
Även med nu aviserade förstärkningar blir Gotlands trupper mest av symbolisk natur. Skall styrkorna där kunna hålla ut en vecka, eller ännu hellre till rejäl undsättning anländer, måste de förstärkas rejält. Då handlar det inte om ett par hundra soldater, utan om ett par tusen.

ÖB har inte visat någon större entusiasm för förstärkningarna av Gotland. På sitt sätt förstår jag honom. Med de små resurser han har till förfogande har han inte råd att pytsa ut små garnisoner här och där. Allt måste kraftsamlas för att ha någon som helst effekt. Insatsförsvarets filosofi bygger på flexibilitet i insättandet av denna styrka. Hotas Gotland skall insatsförsvaret sättas in där. Jag anser ändå att det är fel tänkt.
Insatsförsvaret bygger på förutsättningen att vi behärskar luftrummet och sjövägarna, samt naturligtvis att vi har transportkapacitet att flytta insatsförbanden dit de behövs. Vi kan nog vara ganska övertygade om att vi i händelse av ett ryskt angrepp inte kommer att behärska luftrummet och att vi inte kommer att kontrollera några sjövägar i Östersjön. De förband vi har på Gotland när anfallet kommer är de förband vi får slåss med.

Att göra det bästa av läget
Jag är medveten om att jag tecknat en ganska dyster bild. Vi får dock inte tillåta oss att tappa sugen. Oddsen såg inte så lysande ut för Karl XII i Narva år 1700 heller. Eller för britterna i slaget om Storbritannien, för att inte tala om Finland under vinterkriget och Israel under deras alla krig. Ändå segrade de. Bra utrustning och förbandsnumerärer är viktiga i krig, men det är inte allt. Mod, kompetens, initiativförmåga och vilja har också betydelse.
Mitt i all besvikelse över politikernas naivitet och senfärdighet får vi inte glömma vad det är som står på spel, vårt rikes framtid och vårt folks frihet. Sverige är värt att försvara. När fienden kommer har vi den materiel och de förband vi har. Det gäller att göra det bästa möjliga med den. Det gäller att bita ifrån allt vi förmår och minnas den gamla devisen från telefonkatalogen ”Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt”.

Vår sammanhållning, beslutsamhet och stridsmoral har betydelse inte bara på slagfältet utan även i fredstid. Försvarets viktigaste uppgift är att verka krigsavhållande. Vi har ett försvar för att slippa använda det. En angripare som anser sig ha skäl att tro att vi är modstulna, att vi saknar vilja att försvara oss, är mera benägen att våga språnget än en angripare som ser att vi är beslutsamma att inte ”släppa en jävel över bron”. Självfallet skall vi fortsätta att påtala brister och föreslå konstruktiva förbättringar. Men vi måste också mentalt förbereda oss på att slåss med det vi har. Vi måste övertyga oss själva, och Putin, att vi tänker fan i mig inte låta oss kuvas av någon diktator. Den som ger sig på oss måste räkna med en rejält blodig näsa.
På sikt öppnar faktiskt försvarsöverenskommelsen en del möjligheter också. Det glapp mellan utlovade förmågor och tilldelade resurser som jag ser kan ju lösas på två sätt. Det traditionella svenska sättet har varit att minska förmågorna till att passa resurserna, men det skulle ju gå göra tvärtom. Skulle spänningarna i norra Europa bestå över tid är det inte orimligt att tänka sig att de utlovade förmågorna faktiskt levereras även om det innebär att man måste skjuta till mer pengar, och till och med att ambitionsnivån skruvas upp ytterligare.

PATRIK MARKGREN

2 kommentarer

Filed under Försvar

2 responses to “Försvarsöverenskommelsen – för lite, för sent

  1. Jag håller med dig Patrik! Vi måste visa att vi siktar på att vinna på eget territorium, inte att som en slagpåse hålla ut i en vecka. Det är väl det du menar?

    Vi kan hålla ut i en vecka mot en doktrinärt jämbördig men materiellt överlägsen motståndare, ska det vara. Ryssarna har mer välövade soldater, men de kan fortfarande vara felövade och då förlorar de fler folk ändå mot en doktrinärt överlägsen fiende. Det är ju så att ‘krigets friktion’ som Clausewitz talade om arbetar emot oss. Krigets friktion innebär alltid en förskjutning mot ett längre krigsförlopp. Men den arbetar förmodligen mer emot ryssen än den gör emot oss.

    Jag håller med dig även om att Sverige, framförallt Gotland, och kanske delar av Finland blir ett förstamål för Ryssland. Först efter att vi är avklarade intar Putin Baltikum förutsatt att Ryssland initialt kan blidka Nato och förutsatt att Ryssland kan lyckas övertyga ‘Natobröderna’ om att inget Natoland kommer att beröras av konflikten. Men angreppet på Baltstaterna kommer att komma.

  2. Det brådskar mina herrar; någon kanske har noterat att nästan alla delsystem och kapaciteter som Putin vill förstärka sin krigsmakt (ja, Ryssland har en krigsmakt, inte försvarsmakt) med, ska vara slutfört och stridsberett i början av 2020-talet.
    Det anger tydligt i mina ögon vilket fönster som vår egen försvarsmakt har att stärka sin förmåga.
    Vi ska ha klart för oss att även om Putin säger att NATO är Rysslands fiende innebär det inte att det är där konflikten startar för att spilla över på oss, Sveriges geografiska läge och särskilt Gotland är alldeles för strategiskt för att inte vara första steget för att säkra möjligheterna inför framtida öppna stridshandlingar. Som Patrik beskriver innebär idag ett övertagande av svenskt territorium mer ett de facto än någon form av strid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s