Kan moderaterna spricka?

(KRÖNIKA) Jag läste nu på morgonen en artikel under Brännpunkt i Svenska Dagbladet av Thomas Åqvist med rubriken ”M riskerar att spricka om inget görs”.

När jag läste texten kunde jag, än en gång, konstatera att det finns en rad frågor som skulle kunna vara början till en partisplittring. Men då måste det finnas någorlunda jämnstarka grupper som står mot varandra. Så är det inte inom moderaterna – idag. Inte i de övre skikten. Så gott som alla är extremt lojala med den sittande partiledningen. Förvisso finns i partiet ett stort motstånd när det gäller decemberöverenskommelsen, men det finns i dagsläget ingen ledare som talar om eller hotar om partisplittring. Än mindre om att bilda något nytt parti. Men mycket kan hända. Partipolitiken är inte alls så cementerad som för bara några decennier sedan.  DÖ skulle kunna vara ett skäl. Beslutet om DÖ innefattar alla de grundläggande frågorna om demokrati, delaktighet och inflytande.

Rent demokratiskt är DÖ förkastlig, såväl innehållet som överenskommelsen i sig. Med de protester som nu blir allt starkare inom moderaterna kan man hoppas att DÖ gör den nyttan att den blir droppen som får bägaren att rinna över. Att medlemmarna har fått nog av toppstyrningen. Att DÖ blir slutet på en allt för lång rad av felaktiga icke-förankrade beslut.

Patrik Markgren i Älvsbyn vill ha en moderat haverikommission och ställer en rad frågor: Hur kunde det gå så snett? Hur kunde ett så anrikt parti överge hela sin själ för kortsiktiga opinionsvinster? Hur kunde partiets försvarspolitik hamna så på kollisionskurs med både medlemmarnas vilja och den säkerhetspolitiska omvärldsutvecklingen? Frågorna kräver svar. Personligen tycker jag att det måste börja diskuteras politik på lägsta nivå inom moderaterna, i partiföreningar och i förbunden. Allt måste kunna komma upp på bordet. Från namnbytet till ”Nya” moderaterna till avideologisering och visionslöshet. DÖ är förenlig med en ledningsform som inte har mycket med demokrati att göra. En mycket liten krets runt gamle och blivande partiledarna tyckte det var en bra idé och ingick överenskommelsen som tar ifrån de egna riksdagsledamöternas deras rättigheter och skyldigheter vid sidan av parlamentet.

Politiske chefredaktören på Gotlands Allehanda (oberoende moderat) Mats Linder skriver på onsdagen i en ledarkommentar: För varje länsförbund som kritiserar DÖ och vill bryta upp den, blir det allt mer uppenbart att partiledningen hamnat i konflikt med breda medlemsgrupper. Om bara riksdagsgruppen visat mer civilkurage och försvarat sin integritet så kunde DÖ redan ha varit historia… Det är den partiledning som genomdrivit DÖ, och maktfullkomligt förhandlat bort icke tillfrågade riksdagsledamöters rättigheter, som har skadat partiet.” Han har rätt.

Det vilar ett stort ansvar på den moderata partiledningen att ena partiet. Man måste lyssna på alla röster i partiet – inte bara dem som sjunger ledningens lov. Den kommande moderata partistämman blir avgörande för såväl partiets framtid som medlemmarnas. Man kan göra om och göra rätt, men man kan också välja en väg som ingen vet vart den leder. En spricka och ny partibildning? Tror inte det. Men märkligare saker har hänt i svensk politik på 2000-talet.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Krönika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s