Försvarsuppgörelsen lika lite en seger som DÖ

(REFLEKTIONER)  ”I en alternativ värld, utan Decemberöverenskommelsen, hade de borgerliga kunnat lägga ett eget förslag och det hade vunnit i riksdagen med stöd av Sverigedemokraterna. Alltså inte något formellt samarbete utan med hjälp av det passiva stöd de övriga riksdagspartierna, på båda sidor om blocken, använt sig av förut.” (Ledarkommentar i Västerviks-Tidningen 18 april om försvarsuppgörelsen.)

Jag är i första hand oroad för rikets säkerhet och försvar. I andra hand är jag oroad över hur vilse mitt parti, sedan april månad 1970 då jag blev medlem, har gått när det gäller försvarspolitiken.

Vid segervalet 2006 fick moderaterna försvarsministerposten och vi trodde alla att nu skulle vi få se en försvarspolitik värd namnet efter socialdemokraternas nedrustningar. Men med försvarsminister Mikael Odenbergs avgång försvann hoppet och sedan blev det bara värre.

Jag satt i försvarsutskottet under Alliansregeringens första fyra år. Sammanfattningsvis kan tiden beskrivas som då man på det moderatledda försvarsdepartementet inte lyssnade på oss moderater i utskottet. Som ett kollektiv var vi mer till besvär. Vi gillade nämligen inte nedrustningen och vi varnade för den ryska upprustningen. Själv tog jag konsekvensen av min kritik mot toppstyrning och nedrustning och ställde inte upp för omval. Däremot tog jag med mig all den kritik som vi fick i den moderata försvarskommittén när vi åkte land och rike runt och träffade partimedlemmar under studiebesök, på partimöten och i andra sammanhang. Vi fick mycket och hård kritik för den försvarspolitik den moderatledda regeringen förde. Vi förmedlade kritiken vidare uppåt i partiet, men något större intresse för att lyssna fanns inte.

Under den andra mandatperioden blev det värre. Otillräckligt med resurser till försvaret. Sparbeting som drabbade förmågan och i övrigt ännu mer toppstyrning.

Efter förlustvalet 2014 infann sig ett hopp om att toppstyrningen skulle monteras ner. Men detta hopp grusades rejält med den så kallade decemberöverenskommelsen. En liten grupp runt partiledarna gjorde en överenskommelse, utan någon som helst förankring, som i praktiken går ut på att släppa fram den röd-gröna regeringens budgetar, oavsett hur hårt och orättvist de än drabbar invånarna i landet. Och detta även över nästa val fram till 2022. Som en del i denna så kallade decemberöverenskommelse ingick att man också skulle komma överens om satsningarna på det svenska förvaret. På det försvar som Alliansregeringen under åtta år, då man verkligen kunde ha gjort något positivt, såg som ett särintresse och i det närmaste fullbordade den nedmontering som socialdemokraterna inlett. I opposition ökade plötsligt moderaternas försvarsintresse. Men den trovärdighet högerpartiet och sedan moderaterna en gång haft när det gäller landets försvar har helt spolierats under Alliansregeringen. Det tar mycket lång tid, om det ens går, att återfå detta förtroende från väljare och gamla partimedlemmar.

Direkt efter att den rödgröna regeringen kommit överens med moderaterna, centern och kd gick moderaterna ut med något posterliknande med en småleende partiledare som förkunnar att: ”Nu stärker vi det svenska försvaret. Över 10 miljarder i ökade anslag. Säkerhetspolitisk utredning om bl.a. Nato.” Det låter bra, men det är inte sant. För det första så blir de 10 miljarderna istället runt 8 med bl.a. höjda arbetsgivaravgifter. I praktiken betyder de pengar som nu tillförs att nedläggningshastigheten minskar. Någon ökning handlar det inte om. Med de segertrumpeter man nu väljer att blåsa i är det väljarna som blir blåsta – på sanningen.

Sedan har vi det här med en utredning ”om bl.a. Nato”. Nato nämns inte i försvarsuppgörelsen. Det finns redan en färsk utredning som är alldeles utmärkt när det gäller försvaret. Och det är den Tomas Bertelsman gjort. Men slutsatserna i den är ju inte direkt tilltalande för den sittande regeringen.

Somliga liknar allianspartiernas kommentarer om försvarsuppgörelsen med nyspråket i George Orwells 1984 eller med ”Bagdad-Bobs” sätt att hantera Irak-regimens fall. Och nu är det inte bara sura ”gammelmoderater” som satt sig på tvären vilket bland andra den förre partisekreteraren Kent Persson många gånger påstått. Men för att citera några utanför moderaterna, de båda försvarsbloggarna Carl Bergqvist och Niklas Wiklund, dvs ”Wiseman” och ”Skipper”. I en artikel i Svenska Dagbladet skriver de båda:
”Så sent som i januari skrev Hans Wallmark (M) en mycket självkritiskt debattartikel här på SvD Brännpunkt om det egna partiets sätt att hantera försvarsfrågan. ’Just att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna’ och konstaterade även att ’Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit’. Den här vitaliserande klarsyntheten verkar idag vara förpassad till arkivet.”
De båda drar sig inte heller för att kalla försvarsuppgörelsen för en Pyrrhusseger och menar att den förvärrat läget. Och moderaternas besked om att försvarets nu stärks har man följande kommentar till:
”Lyssnar man till representanterna från de partier som varit med och gjort upp om försvaret så framställs dagens besked som en stor framgång och att vi nu kommer att stärka vår försvarsförmåga. Inget kunde vara mer fel, och det verkar som att det existerar två parallella världar när det kommer till den här frågan.”

Det kanske finns någon tidning där ordet moderat ingår i den politiska inriktningen som har sagt något positivt om försvarsöverenskommelsen. Men jag har inte hittat någon sådan.

Borås Tidning: ”Vi får ett endagarsförsvar”. Vidare konstateras att det är bra att det satsas resurser på Gotland men man saknar en militär satsning på Göteborg – Sveriges största exporthamn.

Barometern: ”Att fem partier kom överens om försvaret är ett framsteg. Vad de kom överens om är mindre imponerande”.

Norrbottenskuriren: ”Försvarsuppgörelsen ger Folkpartiet rätt”.

Norrköpings Tidningar: ”Medelmåttornas moderata misslyckande”. NT konstaterar också att ”En stor riksdagsmajoritet nöjer sig med att försvara halva Sverige. Det är tragiskt.” Tidningen jämför med 1936 års otillräckliga försvarsbeslut inför det stundande krigsutbrottet tre år senare.

Västerviks-Tidningen: ”Alliansen förlorade försvarskampen”.

Gotlands Allehanda: ”För lite och alldeles, alldeles för sent”.

Nya Wermlandstidningen, som betecknar sig konservativ: ”Försvarssvikarna”.

De flesta liberala tidningar är också kritiska till uppgörelsen men till skillnad från de moderata har de ett närstående folkparti att luta sig emot. Folkpartiet hoppade av försvarsuppgörelsen då man inte kunde ställa sig bakom en allt för snålt tilltagen kompromiss. Men även med den satsning på drygt 17 miljarder som folkpartiet ville ha så hade det inte räckt. Behovet är större än så.

Hade jag inte vetat att det ute bland ”vanliga” moderata partimedlemmar och inte minst bland de som under större delen av sitt liv röstat på moderaterna som delar de uppfattningar jag har när det gäller försvaret och nu i senare tid decemberöverenskommelsen hade jag nog gett upp för länge sedan. Men min absoluta övertygelse är att den moderata partiledningen är i minoritet såväl när det gäller den rådande försvarspolitiken som DÖ. Jag tror inte att de moderata riksdagsledamöter som med alla möjliga och omöjliga argument försvarar decemberöverenskommelsen har majoriteten av de moderata väljarna bakom sig – tvärtom. Ju fortare man kan inse detta, desto bättre för Sverige.

Jag kan inte låta bli att citera den moderate riksdagsledamoten, professorn och överläkaren Finns Bengtsson när han på twitter beskrev decemberöverenskommelsen genom att citera Gorbatjov. Konstaterar att citatet lika bra beskriver det kommande försvarsbeslutet. ”Det går inte att koka halva hönan och förvänta sig att den andra halvan ska lägga ägg”.

ROLF K NILSSON

 

 

1 kommentar

Filed under Reflektioner

One response to “Försvarsuppgörelsen lika lite en seger som DÖ

  1. Att bestämma sig för att öka försvarsutgifterna med 10 miljarder eller vad det rör sig om för exakta summor är ganska bra i ett första steg. Så har Putin gått tillväga och så måste alla gå tillväga som vill stärka sitt försvar. Att vara militärt svag påverkar våra ledare rent fysiskt. Ju svagare vi är desto mer ologiska blir makthavarnas beslut och desto svårare blir det att stärka försvaret, eller som i Alliansens fall – desto svårare blir det att inte rusta ned. Jämför Hitler under först första halvan av kriget då han tycktes vara ett geni, och senare delen av kriget då hans beslut tycktes totalt ologiska. (“Der gröfste feldherr aller zeiten.“ Alla tiders största fältherre. Citat om Hitler av Hermann Göring från den 20 maj 1940. Öknamn på Adolf Hitler efter 1942.) På liknande sätt är det även i fredstid och det är en rent fysisk sak. Det krävs en statsman för att ta ett militärt svagt land upp ur svagheten. Vi har två, Peter Hultqvist och Stefan Löven. Jag håller inte med dessa två herrar om någonting utöver försvarspolitiken, men så länge som de stärker försvaret så kommer jag att stödja dem i försvarsfrågor. Koncentrera dig du på hur du ska öka försvarets budget i framtiden istället för att kritisera en trots allt relativ framgång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s