Rusta upp försvaret och gräv ner DÖ

(REFLEKTIONER) Två bra krönikor från två bra chefredaktörer lyste upp söndagsmorgonen. Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet och Peter Wolodarski i Dagens Nyheter. Tove L gör upp med decemberöverenskommelsen och Peter W ställer frågan som borde ställts inom moderaterna för länge sedan. Wolodarski skriver: ”Ryssland har rustat upp kraftigt och rört sig i  antidemokratisk ­riktning sedan början av 2000-talet. Ändå fortsatte nedmonteringen av det svenska nationella försvaret under samma period.” Och i rubriken ställer han frågan:”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?” Och det är en fråga som har följt mig sedan min period i Riksdagen 2006-2010. Hur kunde ni? Och hur kunde vi moderata riksdagsledamöter acceptera denna idé från Per Schlingmann att mala ner det svenska försvaret och se det som en framgångsrik väg för moderaterna att skaffa röster? Partiegoismen gick före rikets säkerhet.

Jag vill ändå ha sagt att vi moderater som satt i försvarsutskottet den första mandatperioden av Alliansens åtta år vid makten gjorde vad vi kunde för att stå emot ordergivningen från departement och finans. Vi varnade under hela perioden för den ryska upprustningen. Men det vara hela tiden samma svar – att den sker från en så låg nivå att det under överskådlig tid inte finns någonting att oroa sig för. Men det var inte populärt. Dessutom blev det tydligare för varje år som gick att vad som styrde behovet för det svenska försvaret inte var omvärldsläget utan vad finansministern var villig att släppa ifrån sig.

Att vid denna tid ha en annan uppfattning än ”världens bäste statsminister” och ”världens bäste finansminister” var inte gångbart. Partiet och största delen av den moderata riksdagsgruppen var starstrucked. Att kritisera rockstjärnorna var ingen framkomlig väg – ingen lyssnade.

Efter valet 2010 sattes försvarsutskottets moderater under ledning av den med partiledningen alltid lojala Cecilia Widegren. Några oppositionella röster skulle inte längre tolereras. Nedläggningsprocessen fortsatte.

Borde protesterat mer
Under åren i Riksdagen och i försvarsutskottet tyckte jag att jag protesterade så mycket jag kunde mot nedrustningslinjen. Nu i efterhand tycker jag att jag kunde gjort så mycket mer.

Om det har vänt är för tidigt att säga, för än har vi inte sett några ekonomiska förstärkningar av försvaret värda namnet. Men det pratas desto med. Vad som nu ger en bitter eftersmak är att höra de politiker som med iver försvarade Alliansens försvarspolitik och nu i opposition hugger vilt mot de förstärkningar som socialdemokraterna signalerar om. Hur kort minne har ni? Under åtta år vid makten ledde Reinfeldt och Borg regeringen och moderaterna i en katastrofal riktning när det gällde försvarspolitiken. Och de ivrigaste flaggviftarna för den då gällande linjen står nu och har mage att kritisera förstärkningsförslag som man i den förra regeringen inte ens var i närheten av.

Jag tycker att det mesta Alliansen gjorde var bra och stödjer dess snara återkomst. Men när det gäller försvarspolitiken gick man vilse i kampanjtrixaren Per Schlingmanns metoder och i många stycken obegripliga ordflöde av förklaringar. Om det är mr Chance eller de infantila råd Mao Tes-tung sprider i den lilla röda han mest påminner om vill jag ha osagt.

Försvaret behöver många miljarder för att nå upp till insatser som redan har beslutats. Moderaterna vill ha ytterligare tio miljarder och folkpartiet 17. När det gäller behovet är det folkpartiet som har det mest realistiska budet – och därmed kanske det mest orealistiska att gå igenom.

För moderaternas del återstår oerhört mycket för att återupprätta bilden som ett försvarsvänligt parti med med en realistisk syn på omvärlden. Att låta försvarsnekarna från alliansregerings tid nu stå som de främsta förespråkarna för ett stärkt försvar inger inte någon trovärdighet.

Decemberöverenskommelsen
I förra veckan hade jag en debatt på facebook med en moderat riksdagsledamot som inte kunde förstå – att jag inte kunde förstå finessen med DÖ. Jag blir beklämd över att så många kloka människor har accepterat argumenten och den politiska visionen med överenskommelsen. Den härskarteknik som använts har gått ut på att de som inte gillar DÖ inte har satt sig in i den alternativt inte förstått den. Att det finns en annan uppfattning vill man inte erkänna. DÖ är korkad politik där väljarna offras. Det är hög tid att lägga ner DÖ och låta den parlamentariska demokratin få ta över. Sverige är ingen spelplan och svenska folket är inga spelpjäser. Det är människor av kött och blod som drabbas i att politiken trixar och fixar för nå egna fördelar. DÖ är ovärdig svensk demokrati.

Lämna en kommentar

Filed under Reflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s