Sveriges smala åsiktskorridor är förtryckande – Marcus Birro offras för andra ska framstå som präktiga

(DEBATT) Har läst en lång intervju med Marcus Birro i Dagens Nyheter. Det är en ledsam historia. Hur mycket tolerans har vi i Sverige? Är det något vi tror vi har, men i själva verket har ganska litet av?

Åsiktsmässigt är vi hänvisade till en väldigt snäv korridor. Det är helt i sin ordning att tycka precis vad Du vill och säga vad Du vill om Du håller Dig i korridoren. Men om Du går utanför? Då är Du inte mycket värd.

Jag tycker Marcus Birro framstår som en sympatisk person. Jag känner honom inte och har aldrig träffat honom personligen. Bilden jag har av honom är den som media förmedlat. Såväl när media har haft honom som objekt som när han själv figurerat som programledare eller tyckare.

Marcus Birro har en del naiva drag, men det må vara honom förlåtet. Denna naivitet gör också att han har en nyfikenhet som allt för många skribenter har växt ifrån.

Men nu är Marcus Birro också något av en politisk symbol. Han vågar stå upp sin kristna tro, dessutom som katolik. Han har uttalat sig positivt om kristdemokraterna och om familjen som en viktig enhet. Inte grundingredienserna för att bli populär hos mediavänstern.

Men då har han av skäl som jag inte riktigt förstår lunchumgåtts med några högt uppsatta Sverigedemokrater. Han träffade Linus Bylund inte för att han var sverigedemokrat utan för att Bylund skrivit något personligt stöttande på Facebook i en tid då Birro kände sig utsatt. Vid ett lunchtillfälle ville Bylund ta med sig partikamraten Mattias Karlsson. Lunchen uppmärksammades av Expressen som sparkat Birro för att han blivit intervjuad på en främlingsfientlig pod. Efter dessa ”incidenter” har Marcus Birro blivit persona non grata i den etablerade mediavärlden. Beröringsskräcken är i det närmste löjeväckande.

Birro tar tydligt avstånd från SD:s politik. Om detta verkar det inte råda någon tvekan. Problemet är att han intervjuats i en främlingsfientlig pod, som han erkänner han inte hade riktig koll på och att han, rent privat, lunchat med några sverigedemokrater. Detta har resulterat i att han får sparken och att han fryses ut.

På Aftonbladets kulturavdelning sitter Åsa Linderborg som chef. En kvinna som har klippkort i tyckar- och soffprogram. Hon är uttalad kommunist och för inte så länge sedan prisade hon Josef Stalin. En annan Stalinkramare är Sven Wollter. Trogen medlem i samma parti under alla namnbyten; först KFML(r)sedan KPML(r) och nu i Kommunistiska partiet. Det är bara någon vecka sedan han tyckte det uppmärksammades allt för lite det goda Stalin gjort. Wollter är med i ett extremparti som vill avskaffa demokratin och införa diktatur. Han är programledare i ett av P4:s populäraste radioprogram, intervjuas i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Inga problem här med att han är medlem i ett parti som vill införa ett stalinistiskt skräckvälde.

Jan Myrdal är en annan diktaturkramare som det pjoskas och gullas med. Ställer fortfarande upp på Pol Pots Kampuchera, trots alla vittnes mål om folkmord, tortyr och förtryck. Ständigt återkommande i radio och TV. Myrdal tar inte avstånd – han framhärdar. Men här finns ingen beröringsskräck. Det finns tyvärr betydligt fler som kan sälla sig till samma skara som Åsa Linderborg, Sven Wollter och Jan Myrdal.

Och då har vi Marcus Birro som lunchar med några Sverigedemokrater, som han – icke att förglömma – har tagit politiskt avstånd ifrån. Ut med honom i kylan. Avslöjad av den fina liberala kvällspressen har han blivit en person som man inte kan umgås med.

Umgänget med Sverigedemokrater har blivit ett känsligt kapitel i Sverige. Om man vill behålla sin politiskt korrekta vänner, behålla sitt jobb – om man står i offentlighetens ljus – behålla rätten att få uttrycka sig i media så gör man bäst i att stänga dörren för gamla vänner och släktingar som, tyvärr, gått och blivit sverigedemokrater. Och att bli vän med någon sverigedemokrat, även om man inte gillar dennes politiska åsikter, det är bara inte att tänka på. Framför allt får man inte synas på någon restaurang eller teaterföreställning där det kan finnas någon fotograf.

Jag kan inte acceptera detta. Det finns nästan 800 000 människor i Sverige som har röstat på SD. Jag känner några av dem. Vissa är barn till gamla vänner. Jag känt dem sedan de föddes. Ska jag inte få träffa dem bara för att dom valt att rösta på eller arbeta för ett parti som väldigt många tycker illa om? Själv tar jag avstånd ifrån SD. Men mina privata kontakter med medmänniskor med en annan politisk uppfattning, vilken jag själv kan tycka väldigt illa om, ska inte få styras av en politiskt korrekt media eller politiskt korrekta och fega politiker.

Att man accepterar att andra människor ska få uttrycka sina åsikter, även om man tycker illa om dem, är en del yttrandefriheten, en del av demokratin, en del av de mänskliga rättigheterna. Att bara tolerera att åsikter, som jag själv har godkänt, ska få uttryckas är ett steg mot diktatur. Att jag inte ska få träffa människor med andra åsikter än de som är godkända, utan att själv få efterräkningar är förtryck.

Marcus Birro må vara naiv, men det han utsätts för av det politiskt korrekta etablissemanget är oacceptabelt.

2 kommentarer

Filed under Debatt

2 responses to “Sveriges smala åsiktskorridor är förtryckande – Marcus Birro offras för andra ska framstå som präktiga

  1. Heder till dig! Jag tycker samma sak. De är människor också.

  2. Janne

    Håller helt med. Det är så skevt i det här landet att det är skrämmande. NordKorea light blir tyvärr mer och mer korrekt som skällsord….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s