Journalistikens nedrustning hotar vår demokrati – ägarna måste kunna se tidningens själ

(DEBATT)  Jag hörde igår för första gången uttrycket ”nyhetsundvikare”. Människor som medvetet väljer att aldrig, eller väldigt sällan, konsumera nyheter i tidningar eller genom radio och tv. Däremot är dessa nyhetsundvikare mycket aktiva i sociala medier och många av dem hänvisar till att de får sina nyheter på facebook(!). Nyhetsundvikarna är starkast representerad i gruppen under 25 år. Detta är inget gott tecken inför framtiden. Vi håller långsamt på att få en befolkning där en stor del är totalt ointresserad av att informera sig om vad som händer i samhället.

Om det inte händer något radikalt har vi att se fram emot okunniga medborgare som blir lätta offer för populistiska och/eller extrema locktoner. Antalet nyhetsundvikare ökar samtidigt som grunden i vår dagliga folkbildning – dagspressen – minskar i upplaga, redaktioner läggs ner och bemanningen på redaktionerna blir allt mer anorektisk.

Idag finns det många kommuner där ingen media finns. Inga granskande journalister som ifrågasätter, inga som rapporterar om politiska beslut, inga nyfikna journalister som plöjer igenom igenom offentliga handlingar.

Media, den granskande pressen, är en av demokratins fundament. Ett fundament där få ser att det håller på att spricka och med tiden rasa om ingenting görs.

I USA genomförde man för sex-sju år sedan en hearing i senaten om vad som höll på att hända med den undersökande, den grävande journalistiken när allt fler tidningar ägnade sig mer åt underhållande och underhållningsnyheter än att granska makten. Ordförande i det underutskott i senaten som höll i utfrågningen var nuvarande utrikesministern John Kerry. En av de tyngre senatorerna. Till skillnad mot i Sverige så inser politiken i USA vikten av en oberoende och granskande press.

I Sverige har vi politiker på högt uppsatta poster som helst hade sett att det inte fanns några journalister. Svenska politikers, jag generaliserar, fördomar om journalister kan endast jämföras med journalisters fördomar om politiker. Detta är ett problem. Hade man känt till mer om varandra så tror jag också respekten funnits där.

Färre tidningar, färre nyhetsredaktioner, färre granskande journalister ska kombineras med en försämring som, generellt, skett på tidningarna. När det gäller politik, beslutsgångar och hur vår svenska demokrati fungerar råder inom dagens journalistkår stora kunskapsluckor. För tio år sedan kunde man såväl på lokal nivå som på den nationella som politiker skriva ett pressmeddelande där man uttryckte en åsikt i ett aktuellt ämne. Pressmeddelandet behandlades och det kom oftast en korrekt beskrivning i tidningen där politikerns uttalande var satt i ett sammanhang som läsaren fick förklarat för sig. Idag räcker det oftast inte med att skicka ut ett pressmeddelande om sin åsikt. Ofta behövs det ett stycke samhällskunskap som visar varför det är en nyhet och i vilket sammanhang den ska ses.

Idag satsar tidningarna allt mer på de lättåtkomliga underhållande och billiga nyheterna. Att skicka ut reportrar i verkligheten kostar pengar. Det är bättre om de sitter på redaktionerna och författar sina texter. Inspiration från TV eller nätet ersätter direktkontakten med människorna. TV-serier, helst med konstruerade miljöer där ”intressanta” människor placerats fyller löpsedlar, förstasidor och får mycket stort utrymme. Nyheter som tar tid prioriteras ner, säkra nyheter får företräde framför tips som kanske inte ger något. Men det är kanske just det tips som man lägger åt sidan för att det tar tid och är osäkert som ska visa sig vara det som avslöjade övergrepp, korruption eller maktmissbruk. Om inte journalisterna, den tredje statsmakten, ges utrymme att göra vad de skall – vem ska då göra det?

Media, inte minst tidningarna, lever under stark konkurrens och slåss mot ökande kostnader. Papperstidningen har haft bättre tider. Men den hänsynslösa rationalisering som pressen genomgår, vad beror den på? Personligen är jag av uppfattningen att den till mycket stor del beror på att tidningsägandet har skiftat. Det är inte längre tidningsfolk som äger tidningarna. Branschen har på chefsposter plockat in personer från andra områden som saknar den där speciella känslan för tidningen som krävs för att göra en riktigt bra tidning. Många av de nya tidningsägarna ser sina företag som vilket annat företag som helst. Vinsten ska maximeras. Allt ”onödigt” ska bort. Jag tror det var bra när ägarna hade ett syfte mer än pengar för att ge ut en tidning. Jag tror det var bra när tidningsentusiaster ägde tidningarna, när partier, fackföreningar och nykterhetsorganisationer ägde tidningar. Jag tror det är bra när stiftelser äger tidningar. Ska dagspressen ha en framtid måste vi ha ägare som ser själen i tidningen.

Media, granskande journalister, är mycket mer än ett sätt för någon eller några att tjäna pengar. Det är ett livsviktigt inslag i alla levande demokratier. Det är dags att göra något – och det måste göras nu. I morgon kan det vara för sent!

Jag generaliserar i mina uppfattningar, givetvis finns det undantag och till och med lysande sådana, men jag pekar på problem som är faktiska. Problem som vi måste komma till rätta med om vi bryr oss om vår svenska demokrati.

ROLF K NILSSON
f.d. chefredaktör
f.d. riksdagsledamot

 

Lämna en kommentar

Filed under Debatt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s