Putin kan testa NATO och Tolgfors som stridshök

Förre försvarsministern Sten Tolgfors, med sitt namn bakom förslaget, får sina moderata partikamrater i försvarsutskottet att vid en jämförelse framstå som näbbklippta duvor.

(REFLEKTION) Synnerligen intressant läsning i dagens DN. En nyhetsartikel där den förre NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen varnar för att de baltiska länderna kan vara de som drabbas av en händelseutveckling som den vi sett i Ukraina. Men det finns en skillnad, vilken också Ojars Kalnins, ordföranden i det lettiska parlamentets utrikesutskott påpekar – de baltiska länderna är medlemmar i NATO.

I en intervju nyligen i brittiska Daily Telegraph var Fogh Rasmussen mycket frispråkig och såg det som möjligt att man från rysk sida kan testa solidariteten inom NATO genom att intervenera i något av de baltiska länderna. Fogh Rasmussen är inte ensam om att tro att vad Putin är ute efter är att återupprätta Ryssland som den stormakt en gång såväl kejsardömet som Sovjetunionen var.

Solidariteten i NATO regleras av paragraf 5 i NATO-fördraget. Denna paragraf säger att om ett NATO-land angrips ska de andra hjälpa det attackerade landet. Fogh Rasmussen tror att Putin vet att om han tar steget och angriper ett NATO-land – då förlorar han. Men samtidigt påpekar han att Putin är en mästare på hybridkrig. Ett krig som börjar med propaganda och desinformation. Där givetvis de (ganska stora) ryska minoriteterna i Estland och Lettland är brickor i spelet med eller emot sin vilja. Estland och Lettland har under en ganska lång tid redan varit utsatta för den ryska propagandan och desinformationen. Efter att propagandan gjort sitt skulle mönstret från Ukraina kunna upprepas. Soldater i uniformer utan beteckningar tar sig in i områden som bebos av ryssar för att ”skydda” dem. Säkert skulle också ryska milisgrupper uppträda kraftigt understödda från Moskva. Om, eller när, det blir öppna strider är det dags att från Ryssland anse sig tvingade att sätta in reguljära styrkor.

Som i Georgien…
Någon som delar Fogh Rasmussens oro är tidigare rektorn på Försvarshögskolan, generalmajoren Karlis Neretnieks. Men han ser att det finns en risk att västmakternas protesterar mot den ryska annektering av Krim och den ryska krigföringen i Ukraina under en kort tid men sedan accepterar det som hänt. Risken är då, enligt Neretnieks, att det blir som i Georgien. Skulle väst tystna när det gäller Ukraina är det en överhängande risk att de baltiska länderna står näst på tur för den inledda ryska expansionen.

Den senaste tiden har ryskt flyg kränkt baltiskt luftrum vid ett flertal tillfällen i en allt mer ökande omfattning. Ryssland har också utsatt länderna för olika typer av provokationer. Med anledning av kriget i Ukraina finns nu sedan förra året flyg från NATO stationerat i Estland och Litauen. En snabbinsatsstyrka på 5000 soldater planeras.

I DN-artikeln spekuleras om hur den ryskspråkiga befolkningen i Lettland skulle reagera på önskemål från Moskva att dra ut i krig för att återförenas med Moder Ryssland. Uppfattningen är att de flesta av ryssarna som bor och lever i Lettland också i framtiden vill tillhöra Europa.

Till DN-säger ordföranden i Lettlands utrikesutskott Ojars Kalnins att om NATO inte skulle reagera på en intervention i Baltikum så är det slutet för den försvarsalliansen. Detta är kanske den allvarligaste frågan i hela denna problematik. Vad skulle hända om NATO inte uppfyllde förpliktelsen enligt paragraf 5? Om Ryssland nu gör ”testet” – består NATO det? Hur reagerar Frankrike? Tyskland? Två länder som har resurser för att reagera snabbt på en rysk inbrytning. Men med historien i bagaget – vågar man? Man måste våga! Annars får vi en ny ordning i Europa – Lex Putin!

En omaka trio
Med dessa ögonblicksbilder från Baltikum är det nästan uppiggande att ta del av den debattartikel som den ganska omaka trion Annika Nordgren Christensen, Sten Tolgfors och Mike Winnerstig formulerat i samma tidning. Nordgren Christensen – en tidigare(?) miljöpartist som gått lång väg från då hon debuterade i försvarsberedningen, Tolgfors – allt annat än militärisk försvarsminister som säkert ville väl, men var svår att ta på allvar då det kändes som besluten aldrig kom från honom. Och så filosofie doktorn i statskunskap Mike Winnerstig, FOI. Dessa tre vill att det ska tänkas nytt när det gäller svensk försvarspolitik.

Till att börja med slår trion fast att någon storskalig massinvasion som fruktades under Kalla kriget inte är något hot mot Sverige. Hoten finns att hitta i militära incidenter, politisk utpressning och i den hybridkrigföring som förre NATO-chefen Fogh Rasmussen anser att Vladimir Putin är bra på. Nu vill trion bygga det framtida svenska försvaret på en ny försvarsidé som man helst vil hitta ”inom ramen för ett nordiskt försvar”. Jaha, tänker jag. Var det den nya idén, nordiskt försvarssamarbete? Har hört det förr. Sverige vill, Finland vill – om det inte är krig och från norsk och dansk sida är man inte speciellt intresserade.

Men sedan kommer det då – Lite längre fram i texten. Och det är så bra att det är värt att citera: ”Tillsammans med Norge och Danmark skulle Sverige och Finland kunna skapa ett samordnat nordiskt försvar för en väsentligt ökad försvarseffekt. Fullt ut kan detta ske först inom NATO. Det är just integration av de nordiska ländernas försvar som allra mest skulle bidra till ökad förmåga och därmed stärka vår egen säkerhet och stabiliteten i hela Östersjöområdet.” Fullt ut kan detta ske först inom NATO… Ja, just det. Precis så är det! Ett på alla plan effektivt försvarssamarbete för de nordiska länderna sker bäst inom NATO.

Utvecklingen i Ryssland, Ukraina, annekteringen av Krim, flygövningar, gränskränkningar mm har gjort att vi lever i ett helt annat Europa än vad alla hoppades på då järnridån föll. ÖB Sverker Göransson har förklarat att den inriktning som försvaret fick genom 2009 års försvarsreform var riktig, men att förmågan måste växa, att försvarsbudgeten måste bli större. Det tycker också den debattskrivande trion. Några attackerande massarméer tror man inte på. Och med händelseutvecklingen i Ukraina ser det ut att mönstret kan upprepas. Mycket har förändrats på ganska kort tid – de geopolitiska förutsättningarna, teknologin, ländernas militära förmåga, konfliktmönster därför krävs ett nytänk, en ny försvarsidé.

Vare sig slutar eller börjar vid gränsen
Debattörerna tror inte att det svenska försvaret börjar vid gränsen, inte heller att det slutar där. Hot mot Sverige måste mötas tillsammans med andra i Sveriges direkta närhet. Helst i syfte att det aldrig ska nå Sverige. Något man från rysk sida inte uppskattar. Nordgren Christensen, Tolgfors och Winnerstig tror att vad Ryssland vill se är ett Sverige som är säkerhetspolitiskt isolationistiskt och militärt allianslöst med hela försvaret innanför gränsen. På så vis ökar den ryska handlingsfriheten i Östersjön.

Kvalitet och hög tillgänglighet är ledord för det nya försvaret. Något ÖB gärna påpekar. Däremot måste hastigheten på väg mot det nya försvaret öka och ”nyckelfrågor” tillföras. När försvarsreformen från 2009 är genomförd ska största delen av den svenska insatsorganisationen vid en höjd beredskap vara användbart inom ett par dagar, övriga delar inom tre månader. Det har hänt mycket efter att beslutet fattades. Ambitionen måste höjas enligt den skrivande trion som ställer sig bakom Försvarsberedningens analys att en ”konflikt med en kvalificerad motståndare skulle förmodligen vara högintensiv och ha ett snabbt förlopp”. Detta i sin tur betyder att den svenska försvarsmakten har ett behov av krigsförband som är konstant tillgängliga, att dom är övade och rätt utrustade.

Slutsatserna som Nordgren Christensen, Tolgfors och Winnerstig drar är att Sverige ska ha ett ”kompetent” skalförsvar. Marinen och flyget ska ”vaka” över, på och under Östersjöns yta och det ska finnas samövade högteknologiska arméstridskrafter att sätta in. Och allt detta ska då ske i samarbete med övriga nordiska länder där samtliga är medlemmar i NATO. Nostalgiska ”återblickar” har det svenska försvaret inte någon nytta av.

Förre försvarsministern Sten Tolgfors, med sitt namn bakom förslaget, får sina moderata partikamrater i försvarsutskottet att vid en jämförelse framstå som näbbklippta duvor.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Reflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s