Stor risk Alliansen spricker – åsiktsförflyttningar kan ge ny partikarta

(Reflektion)Från Alliansens företrädare, och inte minst från partiledare som ska eller har avgått, får vi höra att Alliansen är starkare än någonsin. Är den det, eller är det bara önsketänkande? Senast har det varit Göran Hägglund (KD) som i samband med att han lät meddela att han skulle avsluta sitt uppdrag som partiledare förklarade att Alliansen inte bygger på personer, den är starkare än så och därmed starkare än någonsin. Är det så?

Om vi inom näringslivet har allt för många kvartalskapitalister som endast ser till så hög avkastning så snabbt och så ofta som möjligt så har vi bland partierna fått en politisk variant av detta. Den gamle moderate partisekreteraren Per Schlingmann var arkitekten, Reinfeldt och Borg fullbordade verket. De nya moderaterna i den reinfeltdska andan är politikens kvartalskapitalister. Reinfeldt tyckte inte om visioner eftersom man bara blev besviken på att de aldrig införlivades. Schlingman genomförde att moderaterna ständigt skulle byta åsikter för att kontinuerligt fånga mediernas intresse. Redan under mandatperioden 2006-2010 avslöjade Schlingmann vad som var på gång när han för den moderata riksdagsgruppen förkunnade att det nog var så att ideologier inte hörde hemma i de moderata programmen, att de kanske inte alls borde nämnas. Någon större uppmärksamhet väckte inte detta.

Det finns andra uppfattningar inom moderaterna. Uppfattningar som emellanåt kommer ut men oftast tystas ner. Toppstyrningen har under Fredrik Reinfeldts ledarskap i det närmaste fulländats. Om Anna Kinberg Batra fortsätter på denna linje får framtiden utvisa. Decemberöverenskommelsen var knappast något som inger några större förhoppningar om en förändring. Moderaterna har gått från att vara ett tydligt idéparti till att ha blivit ett maktparti. De idéer som styr har blivit de idéer som man tror lockar flest väljare. Ingen värdering tycks vara allt för helig för att lägga ner eller byta ut om det skulle tillfredsställa väljarkåren.

Det är också intressant att se att det är medias samlade uppfattningar när det gäller migrations- och flyktingfrågor som styrt vad moderaterna haft för uppfattning. Detta trots att tidigare partiledaren avskydde allt som hade med media att göra, inte minst journalister och ledarskribenter.

Det finns andra idéer inom partiet. Idéer som går ut på att det är det liberal-konservativa arvet från Gösta Bohman som partiet skulle utvecklat. Inte så att man vill gå tillbaka i tiden. Världen ser annorlunda ut idag, Sverige ser annorlunda ut idag än när Gösta Bohman var partiledare. Men tanken är intressant. Hur skulle ett moderat parti sett ut med en liberal-konservatism av 2015 års modell istället för ett ständigt åsiktskiftande parti? Ett parti med värderingar, med visioner stabilt förankrade i en svensk konservativ grundsyn med liberalismens frihetsidéer? Personligen tror jag det hade fungerat ganska bra.

Jag tror att ett sådant parti hade klarat av såväl den långsiktiga politiken, stabil i en klar ideologisk syn på samhället och därigenom tillräckligt starkt att också klara de dagsaktuella och nya frågor som ständigt dyker upp. Har man kursen klar framför sig är det inte riskabelt att för något tillfälle avvika för att sedan kunna hitta rätt igen.

Men det är inte bara inom moderaterna som vi har, och kanske får se, positioneringar i politiska frågor där partierna befunnit sig under senare år. Vad som just nu händer inom centern kan orsaka splittring också i detta parti. Med Annie Lööf fick centern en partiledare som i grunden är libertarian, en nyliberal av renlärig modell. När Lööf var ny i riskdagen var det hon som tog initiativet till en nyliberal grupp med till största delen unga och nya riksdagsledamöter från centern, folkpartiet och moderaterna. Moderaterna löste sina problem med nyliberalerna genom att få dem att välja mellan en karriär i partiet eller hålla fast vid sina nyliberala idéer. En förvånansvärt stor andel glömde sina politiska ideal och började klättra på karriärstegen. Till sist förstod också Annie Lööf att skulle hon kunna göra något avtryck inom centern så var hon tvungen att tona ner sina nyliberala idéer. Men de har dykt upp några gånger. Vem minns inte förslaget om polygami? Och just nu avspeglas tankarna i centerns uppfattning i emigrationsdebatten. Centerns och Annie Lööfs företagsvänliga, inte minst småföretagsvänliga, inställning är ett plus för partiet. Men samtidigt får vi inte glömma att centerns väljare är en politiskt ganska konservativ grupp. Större chans borde centern ha om man sökte sig till rötterna och blev ett renodlat landsbygdsparti. Och där torde de nyliberala idéerna inte ha någon större grogrund.

Annie Lööf som person kan säkert locka nyliberala väljare. Men är det vad centerns gräsrötter vill ha? Det lär bli en hård politisk debatt inom centern innan riktlinjerna för valet 2018 är utmejslade.

Inom folkpartiet höjs nu rösterna allt starkare mot partiledaren Jan Björklund att det är dags för honom att lämna sin post. Och vad kommer efter honom? Folkpartiet är kanske det svenska parti som historiskt mest har formats efter sina partiledare. Med en ny partiledare kan folkpartiet byta politisk linje i många frågor. Den socialliberala ”falangen” inom folkpartiet har börjat morska upp sig och vill nu att Björklund ska lämna över till någon annan. Folkpartiet under Björklund har blivit partiet som har åsikter om skolan och vill att Sverige ska gå med i NATO. Nu tror experterna i partiet att det inte är bra att skolfrågan blivit så intimt kopplad till folkpartiet. Och därför ska Björklund bort.

När det gäller migrationsfrågorna så har Jan Björklund fått öppet motstånd ifrån sin egen partistyrelse. Och den alltid lika mediaglada Cecilia Wickström i Europaparlamentet har med all tydlighet i TV-intervjuer förkunnat sitt trots mot sin partiledare. Birgitta Ohlsson nämns allt som oftast som efterträdare. Det betyder i så fall att folkpartiet ändrar uppfattning i en rad frågor men står stabilt i andra. Det blir en mer socialliberal inriktning men förmodligen inte lika socialliberal som under Bengt Westerbergs tid.

Och så har vi kristdemokraterna som kanske står inför den mest spännande framtiden. Partiet ligger i opinionsundersökningarna och dallrar runt fyraprocentsspärren. Ena månaden ovanför för att nästa precis ha klarat sig över gränsen. Göran Hägglund har som partiledare för KD klarat vad som borde vara en omöjlig uppgift – att efterträda Alf Svensson. Han har hållit sitt parti i Riksdagen och suttit regeringen i åtta år som departementschef. Det är inte dåligt. Men vad kommer efter honom? Många tippar att det kan bli en konservativ partiledare som ser möjligheterna att dra till sig konservativa och även liberal-konservativa moderater som inte känner sig hemma i de nya moderaterna. Den största risken för KD skulle vara om de väljer en partiledare som ser KD:s uppgift som i första han religiös och inte som politisk. Men det är nte bara ifrån moderaterna ett konservativt eller liberal-konservativt KD skulle kunna hämta röster. Här finns också många SD-väljare som valt parti – inte i första hand för att man ställer sig bakom SD:s politik – utan som en protest mot att det parti man tidigare röstat på inte tar upp de frågor man anser vara angelägna.

Så hur kan den partipolitiska framtiden se ut? Om de nya moderaterna återgår till sin gamla försvarspolitik så bör möjligheterna vara stora för att moderaterna och folkpartiet skulle kunna smälta samman, med risk för folkpartiet att försvinna. Folkpartiets specialitet att byta åsikter med partiledarbyte är ju inget hindrar för nya m som inte tycks ha övergett Schlingmanns uppfattning att ett parti ska byta åsikt hela tiden…

Det parti som jag ser kan få det svårast att överleva är centern om det fullt ut väljer att gå partiledaren Annie Lööfs libertarianska linje. Men sadlar man om och blir ett landsbygdsparti finns en politisk ”marknad”. Så, hur kan det se ut i valet 2018 på den borgerliga sidan?

Ett nymoderat parti på 18-22 procent. Ett folkparti som kämpar runt 4-6 procent, ett center-landsbygdsparti på 10-12 procent och ett KD som blivit ett verkligt socialkonservativt parti. Skulle moderaterna hitta tillbaks till sina rötter lär det bli svårt för KD att sitta kvar i Riksdagen.

ROLF K NILSSON

 

1 kommentar

Filed under Reflektioner

One response to “Stor risk Alliansen spricker – åsiktsförflyttningar kan ge ny partikarta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s