Hur långt får partierna styra sina riksdagsledamöter?

Högt i taket och intern debatt var något som förr kännetecknade våra demokratiska partier. Idag är detta allt oftare ersatt av påbud och direktiv uppifrån för de demokratiskt valda på lägre nivå att acceptera. Åsiktsavvikelser eller motsatta uppfattningar är inte välkomna. Skrämmande många som tillhör partiernas högre skikt accepterar förändringarna, till och med försvarar dem utan att (vilja) se vad det egentligen är man försvarar.

Det senaste exemplet på hur illa ställt det är inom svensk politik idag är den så kallade Decemberöverenskommelsen där partiledarna utan någon djupare förankring i sina partier kom överens om att ytterligare minska riksdagens inflytande över hur Sveriges ska styras. Redan idag är det partierna och sittande regering som har den avgörande makten i landet. Riksdagens uppgifter tunnas allt mer ut – i klar strid mot Riksdagsordningen. Och Riksdagen låter sig styras.

När jag på 1970-talet blev medlem i Moderat Ungdomsförbundet och började arbeta politiskt gick en skiva från 1967 med inläsningar av den amerikanske radioprofilen Victor Lundberg runt i kamratkretsen. Vi hade ett gemensamt favoritspår – ”Frogs and Freedom” där Lundberg beskriver hur man kan placera en groda i en gryta med kallt vatten och sedan värma vattnet stegvis tills grodan, utan att märka det, dör i det kokheta vattnet. Lundberg förklarade att det var samma sak med friheten. Om medborgarna i ett samhälle fråntas sina friheter en i taget, så anpassar man sig också stegvis. Till sist kan man konstatera att den frihet man en gång satte så högt är borta, men att det är för sent att göra något.

Skulle man slänga en groda i hett vatten skulle den omedelbart hoppa ut innan den blev skadad. Likadant är det med människorna. Om människor som levat ett liv i frihet plötsligt fråntas alla sina fri- och rättigheter protesterar de, vägrar acceptera vad som håller på att hända, kräver sina rättigheter tillbaka. Jag känner bäst till toppstyrningen inom moderaterna, ett av skälen varför jag inte ställde upp till omval för Riksdagen 2010. Toppstyrningen har skett stegvis och den har accepterats av många som ser att det inte lönar sig, och till och med straffar sig, att protestera. Många har likt grodan låtit sig kokas utan att protestera.

Decemberöverenskommelsen är ganska säkert, för moderaternas del, nytt rekord i toppstyrning utan förankring. En fråga som i detta sammanhang måste ställas är om det är upp till partiorganisationen att förhandla bort riksdagsledamöternas lagstadgade rättighet att i Riksdagen rösta efter egen fri vilja och övertygelse? Svaret är givet. Det är inte rätt. Det är så fel det någonsin kan bli. Och då kan man undra om partiorganisationen har laglig rätt att med de medel och verktyg den har till sitt förfogande försöker tvinga Riksdagens valda ledamöter att ge upp sina rättigheter och skyldigheter?

De folkvalda har, eller borde ha, större skyldighet mot sina väljare än mot sina partiorganisationer. Det är betydligt fler människor som valt våra riksdagsledamöter än de partimedlemmar är som fått vara med och välja sina partiledningar. Decemberöverenskommelsen är ett övergrepp på demokratin. Att skylla på ett parti som SD för att minska Riksdagens makt är ett klassiskt sätt att ge legitimitet för en mindre grupp ska få mer makt än den har rätt till. Oroligheter i landet, terrorism, hot inom eller utanför landet är andra lätt godtagbara argument för att nagga de demokratiska grundvalarna

Man kan tycka hur illa man vill om den politik som SD företräder. Men det har i sig inget att göra med den icke-demokratiska reduceringen av det valda parlamentets makt som sex av Riksdagens åtta partier kommit överens om. Sega förhandlingar, förluster i voteringar, regeringskriser, nyval, hoppande majoriteter, nya partier som kommer till och gamla som försvinner är en del av en fungerande demokrati. När man gör inskränkningar i grundlagen för att ledamöter i Riksdagen inte ska kunna utöva den påverkansmöjlighet de fått av väljarna i fria och demokratiska val har demokratin slutat fungera.

Måste en minoritetsregering få igenom alla sina politiska frågor i parlamentet för att sitta kvar? Nej, det behöver den inte. En minoritetsregering kan förlora i många frågor utan att majoriteten i parlamentet vill att den ska avgå. Det blir inte lika lätt för den sittande minoritetsregeringen och kanske inte lika roligt för ministrarna. Men demokratimässigt finns där inte mycket att invända.

Varken lagligt eller moraliskt är det fel att en sittande minoritetsregering får administrera en budget som inte är dens egen. Har Riksdagens majoritet beslutat om en budget då är det den som gäller. Och finns där inte en majoritet för en annan regering än den som sitter, även om den bygger på en minoritet av Riksdagens partier, då är det den som Riksdagen godkänt.

Politikernas skyldighet i detta läge måste vara att ta ett verkligt ansvar för det här landet för medborgarnas bästa. Ett nyval där partierna verkligen förde fram en politik som väljarna gillar och ger sitt stöd skulle kunna leda fram till ett annat styrkeförhållande än det som råder idag.

SD har säkert fått många röster därför att partiet tar upp frågor som många väljare uppfattar som problematiska. Det är långt ifrån säkert att de väljare som röstat på SD sympatiserar med SD:s lösningar, men det är de enda lösningar som presenteras. Migrationsfrågorna får inte vara en tabubelagd fråga för moderaterna eller något annat parti. Moderaterna har genom arbetsgruppen från 2008 med Ulf Kristersson, Tobias Billström och Elisabeth Svantesson en bra migrationspolitik. För fram den!

Det är SD och övriga partiers oförmåga att hantera detta parti som fört fram till DÖ. SD sitter i Riksdagen, 800 000 väljare har gett partiet sina röster. SD är en realitet precis som kommunisterna i vänsterpartiet är det. Alla riksdagsledamöternas röster räknas lika mycket. Oavsett det är en kommunist eller en Sverigedemokrat. Deras mandat är lika väl förankrade i väljarkåren som övriga partiers.

Vill man förhindra att vissa partier ska få något politiskt inflytande får man ordna det genom kompromisser övriga partier emellan. Genom politiska överenskommelser, inte förändringar i riksdagsordningen.

Om ledamöterna i de partier som majoriteten inte vill ge något inflytande väljer att rösta på antingen S+MP:s eller på Alliansens budget, utan att ha varit med och påverkat den, borde det inte finnas något att invända.

Socialdemokraterna har inte tvekat och tvekar inte att räkna in vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt talar öppet om att påverka politiken sedan Alliansen genom Decemberöverenskommelsen gett de rödgröna frikort. Några protester från Alliansen mot detta har vi inte hört.

Så länge de demokratiska frihetspartierna inte går med på extrema lösningar i gengäld för röststöd från partier som vänsterpartiet och Sverigedemokraterna finns det ingen anledning att inte acceptera dessa ledamöters stöd i andra frågor.  Tänk om när det gäller Decemberöverenskommelsen!

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade, Reflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s