Decemberkapitulationens följder

(KRÖNIKA) Efter att ha lyssnat på presskonferensen med regeringens och Alliansens företrädare kände jag mig som alliansväljare sviken. Den nu sittande regeringen, som har allt annat än visat sig regeringsduglig, får frikort av Alliansen att förhandla fram budgetar med vänsterpartiet som sedan ska gå igenom Riksdagen genom att Alliansen lägger ner sina röster istället för att rösta på sitt eget budgetförslag. Och denna överenskommelse ska gälla fram till år 2022. Nu ska i ärlighetens namn sägas att Alliansen fått motsvarande löfte från S/MP att man ska släppa fram Alliansens budgetar om det är Alliansen som utgör minoritetsregering. Allt för att hålla Sverigedemokraterna borta. Borta från vad?

I ”decemberöverenskommelsen” står så här: ”Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren. Om det finns en risk för att förslaget annars skulle falla avstår övriga partier som står bakom denna överenskommelse från att delta i omröstningen. Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och vårproposition (inklusive riktlinjer för den ekonomiska politiken).”

Detta betyder att; om en grupp partier som förhandlat fram en gemensam budget är större än någon (några?) annan grupp partier som också kommit överens om gemensam budget ska få sin vilja igenom i Riksdagen, ska den grupp av partier med färre mandat lägga ner sina röster när det egna förslaget kommer upp. Hade denna överenskommelse gällt vid årets budgetomröstning skulle Alliansen lagt ner sina röster när det egna budgetförslaget kom upp på dagordningen därför att det hade en matematisk möjlighet att få ett större stöd än den röd-gröna budgeten. Och det var ju precis vad som hände. En majoritet av riksdagens ledamöter ger sitt stöd åt Alliansens budget. En indirekt majoritet av de svenska väljarna ställde sig bakom Alliansens budget. Men detta är fel enligt den nya demokrati som nu gäller efter decemberöverenskommelsen.

Alliansen måste sluta driva politik i förhållande till SD. Oavsett vad SD tycker eller tänker så måste Alliansen driva en borgerlig politik som man är övertygad om är bäst för Sverige. Att som man nu lovat släppa fram en socialistisk budget med stark påverkan från vänsterpartiet istället för att ge den egna Alliansbudgeten sitt stöd, väl medvetna om att den kan få majoritet i Riksdagen, är ett svek mot väljarna och mot den egna politiken. Så länge man inte sitter ner och förhandlar med SD om vilken politik om ska drivas finns det ingen anledning att alltid positionera sig någon annanstans än där SD befinner sig. SD är inte dummare än att man utnyttjar Alliansens beröringsskräck. Det finns frågor som SD driver där man har starkt stöd från svenska folket som man går ut med väl medvetna om att Alliansen positionerar sig någon annanstans. Alliansens rädsla driver väljare till SD. En process som nu riskerar att accelerera när SD kan utmåla sig som det enda oppositionspartiet. En helt onödig gåva från Alliansen på grund av decemberöverenskommelsen.

Vad vi nu kan se, inte minst på sociala medier, är hur Alliansens och de nya moderaternas ständiga lojalister lovprisar och förklarar klokskapen i decemberkapitulationen. Det finns de som gör allt för att förklara och försvara husses uppfattning. Det är tröttsamt och deprimerande att se hur kloka och begåvade människor hemfaller åt denna adaptiva preferensbildning som Thomas Gür i ett inlägg så påpassligt påminner om. Filosofen Schopenhauer förklarade att ”förnuftet är viljans slav”, vill man något (i det här fallet försvara husse)så hittar hjärnan på bra förklaringar…

Tyvärr kan man inte se decemberöverenskommelsen isolerat. Den hänger intimt ihop med hur det sett ut efter valet i september tidigare i år. När Fredrik Reinfeldt i praktiken lämnade ledarskapet från moderaterna på valnatten stod Alliansen utan ledare och utan en statsministerkandidat. Ett exempellöst sätt av en kapten att överge sitt fartyg. Moderaternas sätt att plocka fram ny partiledare finns det all anledning att ifrågasätta. Valberedningens förslag blev en formalisering av vad den gamle partiledaren redan för länge sedan beslutat om vem som skulle efterträda honom. När sedan enskilda ledamöter i valberedningen gick ut i media och förklarade att allting i princip redan var klart, innan valberedningen haft sitt första sammanträde, hade den demokratiska processen redan dött.

Decemberöverenskommelsen är en mörk fläck på den svenska demokratins banér. Det är inte mindre makt det svenska parlamentet behöver. Riksdagen måste få den makt som den på pappret redan har och det är partiorganisationernas makt som måste minska och överföras till de folkvalda.

6 kommentarer

Filed under Okategoriserade

6 responses to “Decemberkapitulationens följder

  1. Om nu Alliansen mot förmodan ”vinner” valet 2018, är det då någon som tror att S kommer stå fast vid överenskommelsen? Hittills har man ju med förskräckande tydlighet visat att överenskommelser av det här slaget gäller ENBART när det gynnar de själva, så exakt vad är det som skulle ändra på den ”praxis” som gällt under alla år? Partiets maktambitioner är, nu som alltid, långt viktigare än landets bästa!

  2. Allianspartierna har sålt både sin heder och Sverige utan att få något i utbyte. Notan kommer att få betalas i september 2018.

  3. thojak

    Bra skriv Rolf! 🙂
    Kan vi öht. känna oss säkra på att det kommer hållas allmänna val 2018?
    Inget förvånar längre…!

  4. Marie

    Det här är bedrövligt! Absolut ingen demokrati längre!Utan börjar likna diktatur istället!

  5. Senior

    Jag tror tyvärr inte att alliansen ens kommer att vara ett hot mot sossarna i nästa val, så det var lätt för sossarna att skriva under på detta.
    Detta enorma svek mot deras väljare kommer att ge sossarna segern utan vidare om 4 år.

    Alliansen har nämligen med detta agerande jagat bort väljarna tillbaka till sossarna eller till SD vid valet 2018.

  6. I år går jag igenom denna typ av idiotier för andra gången, då Tyskland (där jag sedan länge bor) åter sätter på en gemensam regering mellan (i grov approximation) M och S.

    Jag börjar nästan misstänka att politiken till sist har funnit en lösning på det gamla problemet med dem obekväma väljarna och demokratin: Låt valet gå som det går—politiken bestämmer dem utan att ta hänsyn till vem som ”vann”.

    Den britiska tv-serien ”Yes, Minister” hade ett liknande tema, utom att det på den tiden (eller åtminstone i den fiktionen) var deras ”civil service” som lurade politikerna, medan det nu kunde vara polikerna som lurar folket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s