Dags för civil värnplikt?

Förkortad version av mitt anförande vid Civilförsvarsföreningens årsmöte i Visby den 28 februari 2013.

—–
Civilförsvaret och civilförsvarets uppgifter är viktiga för mig. De är viktiga av flera skäl, inte minst därför att det militära försvaret, som jag är synnerligen intresserad av, inte skulle fungera utan ett fungerande civilförsvar.
– 

Tyvärr har frivilligorganisationerna kommit i bakgrunden när vi diskuterat Sveriges försvar och beredskap för olika typer av hot och kriser. Och med ”vi” menar jag oss alla – men kanske speciellt två arenor där jag varit aktiv. Inom media och inom politiken.

De senaste åren har debatten och intresset fokuserats runt det militära försvaret och hur vi vill ha det. Regeringen har inte visat något större intresse för alla våra frivilligorganisationer som vi har i landet. Och därmed tyvärr inte heller någon större förståelse för betydelsen av dem. Behovet av våra frivilligorganisationer och av deras verksamhet är stort. Och för många av dessa organisationers verksamhet kommer också behovet att bli större.

Många aktiva frivilligorganisationer betyder också att vi får en nödvändig förankring och förståelse vad som måste göras i händelse av kris och katastrofer.

Jag satt med i Pliktutredningen 2008, som moderaternas representant. Och för att döda en myt med en gång – så var det inte Pliktutredningen som föreslog att vi inte längre skulle kalla in unga män för värnpliktstjänstgöring. Eller att vi skulle avveckla värnplikten. Vårt uppdrag, Pliktutredningens uppdrag, var att komma med förslag på hur ett system skulle kunna se ut i ett läge utan värnpliktsutbildning. Och det var vad vi gjorde.

Riktigt nöjd med förslaget är jag inte. Vissa delar var kompromisser för att det skulle kunna gå igenom i Riksdagen. Men jag tycker det var ett bra förslag vi kom med – om man nu inte skulle ha kvar värnplikten. Vi satte inte heller några begränsningar i antal, hur många soldater som försvarsmakten skulle ha till sitt förfogande eller hur många som skulle utbildas. Det var ett system vi föreslog. Själv har jag alltid varit för värnplikt, är det fortfarande – fast i en annan form. Men under drygt ett och ett halvt år som pliktutredningen arbetade fick jag en fördjupad insyn i totalförsvaret och hur det fungerade. Och hur det borde fungera.

När värnplikten fungerade i Sverige – det vill säga när större delen av landets ynglingar kallades in för militärtjänstgöring – var det bra för landet på många plan.
Och allt för ofta glömmer vi bort vad ett års, eller närmare ett års, militärtjänstgöring för varje generation unga män betydde. För att det betydde något är jag helt övertygad om.

Jag har efterlyst forskning på området. Vad innebar det för samhället när vi skar ner värnpliktsutbildningen så att vi hamnade där en betydligt större del av varje årskull unga män inte gjorde sin värnplikt – än som gjorde den? Hänger det ihop med kriminella ungdomsgäng, med en hjälplöshet som tråkigt nog präglar allt fler ungdomar när de lämnat skolans skyddade värld?

Vi får inte glömma att värnplikten betydde ett års skolning inte bara i att med vapen i hand försvara fosterlandet. Det handlade också om att klara sig själv som förvånansvärt många inte gjort tidigare.

Det handlade om att allt ifrån bädda sin säng och städa sina logement till att klä sig rätt, uppföra sig anständigt mot sin omgivning, ta hänsyn till andras behov, önskemål och inte minst krav.

Man lärde sig att om man inte tog denna hänsyn, om man inte uppfyllde de krav som ställdes så fick det också konsekvenser. Efter ett år med dessa regler tog man dem med sig tillbaka in i det civila livet. Denna utbildning, denna fostran – är helt borta och har ersatts av – ingenting. Jag tror det sätter sina spår på samhället. Och jag tror det är negativa spår.

Det var många som tyckte att värnplikten som den var de sista åren inte kunde få fortsätta på samma sätt. Det var ett fåtal människor som gjorde sin värnpliktsutbildning. I vissa fall kunde det bli så snett att den som ville göra värnplikten inte fick – och den som inte ville tvingades. Det fanns något orimligt i detta.

Det stod också klart för de flesta att massarméernas tid var förbi. Tack och lov. Man får aldrig glömma att det är människor det handlar om. Enskilda individer av kött och blod. Enskilda människor med människovärde och rättigheter. Med de krav som idag finns på både utbildning och utrustning för varje soldat som sätts in i skarpt läge så är inte soldaterna – människorna – ett ”billigt” materiel längre. Det är kostsamt att utbilda och att utrusta – och det är för många negativa följder som är kopplat med att soldater dödas eller skadas.

Men de soldater som behövs måste ha en utbildning och en kvalité som ligger långt över den som gavs när man använde människor som förbrukningsmateriel.

Därmed inte sagt – att vi inte – skulle vara i behov av människor som utbildas och står till förfogande för samhällsinsatser när det behövs. Det är vi – i stort behov.

Jag hade gärna sett att vi hade fortsatt med den allmänna värnplikten, både för män och kvinnor. Men att man skulle kunna välja olika inriktning på denna värnplikt.

Det skulle finnas den traditionella militära värnplikten som täcker upp försvarets behov och som för ett visst antal är förste steget in i en militär yrkesroll.

Det skulle också finnas en civil del där man utbildas och tränas för insatser tillsammans med det militära försvaret och för insatser i händelse av krig. Men det skulle också vara för insatser vid naturkatastrofer, olyckor, elavbrott och liknande händelser.

Vårt moderna, tekniskt avancerade samhälle är extremt sårbart och här finns uppgifter där civilförsvaret redan idag borde vara inkopplat och där jag i det närmaste ser det som en nödvändighet att civilförsvaret blir inkopplat i framtiden – eller så snart som möjligt.

På 90-talet besökte jag det amerikanska nationalgardet och ett av deras utbildningsläger i Kalifornien. Jag var med dem några dagar och fick på platsen en inblick i deras verksamhet. Det jag fick se var givetvis en del av den militära träningen. Men sedan var det skogsbrandsbekämpning, hur man med hjälp av de militära resurserna förberedde och delade ut mat till tusentals människor som tvingats lämna sina hem på grund av bränderna. Hur man tog hand om skadade och om djur.

Samma beredskap borde vi ha i Sverige och den borde givetvis ligga på en civil organisation.

Nu finns civilförsvaret och det finns de Frivilliga Resurs Grupperna – men förra året fanns dessa i mindre än hälften av Sveriges kommuner. (Den 15 juni i 131 av 290 kommuner). Jag skulle gärna se att dessa byggdes ut och fungerade ungefär som Hemvärnet.

Sedan skulle jag vilja ha en tredje gren, som jag också, motionerade om när jag satt i Riksdagen, och det skulle vara en svensk Fredskår. En civil enhet som skickas ut i världen för att bistå på alla behövliga områden. Det kan vara allt från hjälp vid naturkatastrofer till att bygga och driva skolor och sjukhus. En del av det svenska biståndet som samtidigt blir en kontakt och en hjälp direkt folk till folk. Som jag ser det ett verkligt fredsarbete – som gör nytta både på kort och lång sikt.

Här skulle man alltså kunna välja vilken insats man vill göra för landet.

Det har blivit en intensiv debatt om det svenska försvaret sedan ÖB Sverker Göransson tydligt förklarade vad de flesta resan insett. Det svenska militära försvaret räcker inte till för att försvara Sverige. I bästa fall delar av Sverige i en vecka.

Strax före andra världskrigets utbrott förklarade dåvarande statsministern Per-Albin Hansson att den svenska beredskapen var god.

Moderna uttolkare menar att han inte alls talade om den militära beredskapen – som var allt annat än god – utan om den civila beredskapen. Om försörjningsmöjligheter och viljan och kunskapen att klara sig om det skulle bli som det nu blev.

Tyvärr kan jag konstatera att om vår nuvarande statsminister skulle förklarat att den svenska beredskapen är god – så hade han farit med lögn såväl när det gäller den militära förmågan som våra civila förberedelser om det som inte får hända händer.

Inte minst här på Gotland drabbas vi, som jag tycker, oacceptabelt ofta av strömavbrott. Men om vi nu skulle få ett längre strömavbrott i Sverige, säg en vecka – längre skulle jag helst inte vilja spekulera. Hur klarar vi oss då?

Det största strömavbrottet hittills i Sverige hade vi den 27 september 1983. På grund av överhettning i ett ställverk i Hamra utanför Enköping slogs samtlig elöverföring från Norrland ut. Som en direkt följd av störningarna kopplades alla kärnkraftverk utom Forsmarks block 1 bort. 4,5 miljoner elabonnenter blev utan el.

Mellan en och sju timmar tog det innan nödvändiga reparationer var gjorda. Själv var jag på väg mellan Helsingborg och Stockholm och hade stannat för att tanka i Norrköping. Och här fick jag stanna eftersom bensinpumparna inte fungerade.

Det näst största strömavbrottet inträffade den 23 september 2003. Det började med att ett ventilfel gjorde att block 3 vid kärnkraftverket i Oskarshamn måste stängas ner. Detta gjorde att annan elproduktion fick öka för att kompensera bortfallet. Detta orsakade i sin tur komplikationer som gjorde att det blev fel på ställverket i Horred till vilket två reaktorer i Ringhals var anslutna.  Nästan hela södra Sverige blev strömlöst och stora delar av Danmark. Närmare 3 miljoner människor i Sverige och 2,5 miljoner i Danmark blev utan el. Efter sex timmar var man igång igen.

Detta var tekniska fel som orsakade avbrotten. Till detta kommer sedan stormar, översvämningar, blixtnedslag för att nämna något som kan sätta stopp för antingen produktion eller överföring.

Sabotage för att störa elförsörjningen kan åstadkomma mycket stor skada och kan genomföras med ganska enkla medel om man har kunskapen. Den ökade automatiseringen betyder också att allt färre anläggningar är bemannade – något som förenklar för den eller de som vill sabotera. En samordnad attack mot stamnätet med ganska små medel skulle kunna åstadkomma mycket stora problem för elförsörjningen.

Sedan har vi den lite mer avancerade formen som datorintrång i styr- och övervakningssystemen då man kan göra i princip vad man vill. Vi är väldigt sårbara!

Stora elavbrott betyder omfattande konsekvenser för samhället. För oss alla som bor här. Och då kan vi räkna bort de ekonomiska problem det skulle innebära. Människor drabbas, infrastrukturen, miljön, säkerheten. Ju längre tid avbrottet är desto allvarligare konsekvenser.

Dagens normala informationsvägar försvinner. Mobiltelefonin är mycket känslig. Risk många använder sig av det fasta nätet som riskerar att bli överbelastat och kraschar.

Vid el-avbrott som varar längre än sex timmar drabbas vatten- och avloppssystem. Om det skulle vara låga vattennivåer i de kommunala reservoarerna kan även ett kortare avbrott stoppa vattenförsörjningen. Toaletter slutar fungera, källare kan få översvämningar till följd av stopp i avloppen. Rent dricksvatten kan bli ett problem. Om det är minusgrader så har vi risk för sönderfrusna rör.

Våra sjukhus i Sverige har reservkraft för att klara strömavbrott – men endast under en begränsad tid.  Däremot så tvingas vårdcentraler och vårdinrättningar få stänga sin verksamhet.

Vid längre avbrott drabbas livsmedelsindustrin, restauranger och livsmedelsbutiker, kyl- och frysprodukter tar skada efter allt för lång tid utan ström.

All spårbunden trafik stannar. Signalsystem slutar fungera.

All bankverksamhet avbryts och kan inte komma igång igen förrän elen är tillbaka. För såväl banker som den högteknologiska industrin finns risk för att utrustningen tar skada och måste bytas ut. Larm slutar fungera. Mänskliga vakter måste snabbt sättas in.

Vi har haft reservpoliser i Sverige. Men det har regeringen tagit bort. Det tror jag är ett stort misstag. Det behövs en civil ordningsmakt för bevakningsuppdrag och enklare polisarbete. Därför borde den gamla civilförsvarspolisorganisationen dammas av och uppdateras. Den mer utbildade polisen och militären behövs för andra uppgifter.

Jordbruket drabbas hårt av längre elavbrott. El behövs för värme, ventilation, utfodring och mjölkning. 

Det finns uppgifter för en civil beredskapsorganisation också vid de kortare strömavbrotten. Men det är framför allt vid de längre avbrotten, när det moderna samhällets infrastruktur har slutat fungera eller bara fungerar delvis som den verkliga beredskapen måste finnas. Vi måste ha en beredskapsorganisation om infrastrukturen kollapsar. För att vi ska tänka på samma sak – hur definieras infrastruktur idag?

Jo, så här: Infrastruktur är anläggningar som representerar stora pengar och som dagligen används i samhället. Här räknas in transporter av varor och personer, energi och information. Också den bebyggelse och fastighetsstruktur som vi har räknas som infrastruktur och det gör också fungerande samhällsinstitutioner som skola, utbildning, sjukvård, lagar och förordningar. Till detta kommer järnvägar, vägar, energisystem, internet, vatten och avloppsnät.  Det är lätt att slå ut hela eller delar av vårt infrastrukturnät och här ser jag ett verkligt hot. Hur ska vi kunna klara oss om infrastrukturen slås ut?

Vi kan tänka oss att vi på de flesta platser har varit utan el en längre tid eller bara har el vid få tillfällen. Vem kan laga mat utan el? Vem kan baka bröd utan el? Vem vet hur och var man kan få dricksvatten?

Om vi har flervåningshus, i de värsta fallen höghus, utan el, utan vatten hur gör vi då för att klara av toalettbesöken? Om det bor gamla eller rörelsehindrade människor flera våningar upp? Vem tar ansvaret för dem?

Det måste organiseras toaletter, tvättmöjligheter och kanske gemensam matlagning för att klara sig. Vem kan det? Var finns planerana? Vem kan utbilda i grundläggande matlagning? Hur får man mat? Jaga? Fiska? Odla? Vem håller i varudistribution?

Ingen bensin till bilar? Ingen el till elbilarna? Dags att plocka fram cyklarna. Kanske hästen får en renässans som transportmedel om vi inte har tvingats äta upp dem?

Kan vi laga våra kläder själva? Kan vi tillverka nya kläder om det skulle behövas? Skor? Vem kan göra en sko från grunden? Vem kan lära ut det? Så kan jag hålla på med en rad frågor till. Som jag ser det är detta en nödvändig samhällsuppgift som alla borde lära sig grundkunskaperna i. Och vem är då bättre rustat att göra detta än civilförsvaret?

Alla borde gå i en obligatorisk grundläggande utbildning i allt det jag räknat upp. Och det kan man organisera på många olika sätt. Man skulle kunna välja att ta hela utbildningen på en gång, man skulle kunna gå kvällskurser, helgkurser eller en kombination. Det finns många möjligheter.

Men det viktiga är att hela befolkningen får dessa grundläggande kunskaper. Det är förvisso en paradox – men ju mer automatiserat vårt samhälle blir, desto bekvämare vi får det, desto större blir konsekvenserna om det skulle hända något. Därför är det livsviktigt att vi inte blir så beroende av våra hjälpmedel att vi står där handlingsförlamade då det inte fungerar som vanligt.

Civilförsvaret behövs och verksamheten behöver byggas ut. Men nu är frågan om våra beslutsfattare ser detta eller om det blir som så att det först måste gå riktigt illa innan man gör de nödvändiga satsningarna?

Och vad ska man börja med? Jo, att utbilda utbildare. De behövs och de behövs tämligen omgånde!

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

One response to “Dags för civil värnplikt?

  1. En lärdom från den nedlagda beredskapspolisorganisationen är att en organisation måste användas för att inte förtvina, folk som vill göra något för andra tröttnar vartefter på kurser och väntan. Dessutom behöver ”moderorganisationen” och dess starka intressenter som fackförbund se de frivilliga som en välkommen resurs och inte en konkurrent som helst borde försvinna.

    En frisk beredskapspolisorganisation hade övar kontinuerligt genom att t.ex. ställa upp som gratispolis på stora ideella evenemang och hade då även fått en möjlighet att rekrytera nya frivilliga. Vad jag vet avskydde polisfacket och polisledningen sådana tankar lika intensivt som de tycker illa om kommunal ordningspolis.

    Yrkesförsvaret och hemvärnet tycker om varandra och stödjer varandra. Ett civilförsvar behöver samma typ av relation med lokala räddningstjänster och någon nationell myndighet.

    En fredskår skulle vara ett utmärkt sätt att öva och omsätta förråd för en civilförsvarsförmåga som kan försörja hundratusentals människor som flyr från ett krig i vår närhet eller i Sverige eller värsta formerna av terrorism. Men det kan finnas ömma tår inom Sida då det är deras budget som kommer att användas på nya sätt och inom många myndigheter ses initiativförmåga och andras ansvarstagande som något hotfullt vilket demonstrerades efter tsunamin 2004 där initiativ att hjälpa hindrades av reviroroliga chefer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s