Sårbar livsmedelsförsörjning

I Sverige tycks vi ta för givet att vår livsmedelsförsörjning i framtiden är för evigt säkrad. Det är en falsk trygghet. Sverige är i dag det land i Europa som importerar mest för att täcka det nationella behovet – 50 procent. Utvecklingen tyder på att den importerade delen ökar. Vi är extremt sårbara när det gäller livsmedelsförsörjningen – samtidigt som vi stillatigande ser det svenska jordbruket krympa.

Jag är en stor vän av markandsekonomi, men vi får inte vara så ideologiskt stuprörsseende att vi vägrar se dess brister när de uppenbarar sig.

En fråga vi måste ställa oss är vad som händer om de länder vi importerar livsmedel ifrån plötsligt skulle drabbas av naturkatastrofer, epidemier, krig eller av politiska skäl styr om såväl produktion som export. Det kan gå oerhört fort, och då står vi där. I ett krisläge av denna sort skulle vi inte drabbas isolerat. Det skulle även andra. Möjligheten att hitta nya marknader för livsmedelsimport skulle vara synnerligen begränsad, sannolikt obefintlig.

Konkurrensen om naturresurser, mat, vatten och energi har ökat och kommer att öka än mer. I detta läge kan vi inte med tillfredställse se vår svenska landsbygd läggas i träda. Lika lite som det med tron på att markandsekonomin löser allt sälja ut svenska gruvor och naturtillgångar till utlandet.

Alla tecken tyder på att de idag stora exportländerna av livsmedel i framtiden själv behöver allt större delar av vad de idag exporterar. Det är naivt och ansvarslöst att bygga framtiden på en uppfattning att andra ska förse oss med de grundläggande behoven för överlevnad.

På samma sätt som jag i grunden är stor vän av marknadsekonomi är jag vän av EU. Men hur klokt är det i ett nationellt beredskapshänseende, och med tanke på svensk landsbygdsutveckling, att se på hur det svenska jordbruket och den svenska djurhållningen stadigt minskar medan vi överlåter åt andra EU-länder att producera vad vi kunde gjort själva? Och tillika med svenskt ekonomist bistånd.

Det går att rationalisera tillvaron men vi kan aldrig komma ifrån att jordbruket är en del, och en viktig sådan, av vår nationella beredskap.

Det är av högsta angelägenhet att vi i Sverige sätter en minimigräns på självförsörjning när det gäller livsmedel. Och att vi har en beredskap och tillgång till de resurser som krävs för att vid behov öka graden av självförsörjning.

Vi har EU-val nästa år. Det finns all anledning att våra politiska partier får redogöra för sina uppfattningar i frågan. Det är inget problem som löser sig själv. Det är ett problem som blir värre om vi inte tar ansvar och gör något.

I Sverige tycks vi ta för givet att vår livsmedelsförsörjning i framtiden är för evigt säkrad. Det är en falsk trygghet. Sverige är i dag det land i Europa som importerar mest för att täcka det nationella behovet – 50 procent. Utvecklingen tyder på att den importerade delen ökar. Vi är extremt sårbara när det gäller livsmedelsförsörjningen – samtidigt som vi stillatigande ser det svenska jordbruket krympa.

Jag är en stor vän av markandsekonomi, men vi får inte vara så ideologiskt stuprörsseende att vi vägrar se dess brister när de uppenbarar sig.

En fråga vi måste ställa oss är vad som händer om de länder vi importerar livsmedel ifrån plötsligt skulle drabbas av naturkatastrofer, epidemier, krig eller av politiska skäl styr om såväl produktion som export. Det kan gå oerhört fort, och då står vi där. I ett krisläge av denna sort skulle vi inte drabbas isolerat. Det skulle även andra. Möjligheten att hitta nya marknader för livsmedelsimport skulle vara synnerligen begränsad, sannolikt obefintlig.

Konkurrensen om naturresurser, mat, vatten och energi har ökat och kommer att öka än mer. I detta läge kan vi inte med tillfredställse se vår svenska landsbygd läggas i träda. Lika lite som det med tron på att markandsekonomin löser allt sälja ut svenska gruvor och naturtillgångar till utlandet.

Alla tecken tyder på att de idag stora exportländerna av livsmedel i framtiden själv behöver allt större delar av vad de idag exporterar. Det är naivt och ansvarslöst att bygga framtiden på en uppfattning att andra ska förse oss med de grundläggande behoven för överlevnad.

På samma sätt som jag i grunden är stor vän av marknadsekonomi är jag vän av EU. Men hur klokt är det i ett nationellt beredskapshänseende, och med tanke på svensk landsbygdsutveckling, att se på hur det svenska jordbruket och den svenska djurhållningen stadigt minskar medan vi överlåter åt andra EU-länder att producera vad vi kunde gjort själva? Och tillika med svenskt ekonomist bistånd.

Det går att rationalisera tillvaron men vi kan aldrig komma ifrån att jordbruket är en del, och en viktig sådan, av vår nationella beredskap.

Det är av högsta angelägenhet att vi i Sverige sätter en minimigräns på självförsörjning när det gäller livsmedel. Och att vi har en beredskap och tillgång till de resurser som krävs för att vid behov öka graden av självförsörjning.

Vi har EU-val nästa år. Det finns all anledning att våra politiska partier får redogöra för sina uppfattningar i frågan. Det är inget problem som löser sig själv. Det är ett problem som blir värre om vi inte tar ansvar och gör något.

(Artikeln först publicerad i Gotlands Tidningar -Gotlänningen den 5 februari 2013)

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

2 responses to “Sårbar livsmedelsförsörjning

  1. Sumatra

    Där jag bor ligger stora jorbruksmarker i träda på ”uppdrag” från EU. Skattebetalarna betalar bönderna för att INTE odla. Kanske är EU en del av problemet?

  2. Kapitalist

    Jordbruk och livsmedelsproduktion är extremt importberoende av en lång rad insatsvaror. Och dessutom beroende av att elektricitet och transporter fungerar intakt. Att köra importerade insatsvaror till varje jordbruk, att sen köra traktor med olika redskap flera gånger om året över varje kvadratmeter odlad mark, sen köra skörden till våra få centraliserade stora livsmedelsindustrier (vad jag vet finns t.ex. landets enda matoljefabrik i Blekinge), eller stora centrala mellanhandslager som spannmålssilon och kylrum, sen köra det till alla butiker dit sen alla konsumenter kör för att hämta maten och laga till den hemma med sina kylskåp och spisar, det är ett extremt komplex och sårbart system och upphör helt och hållet att existera vid minsta kris.

    Mer av sånt här hjälper inte vår försörjningssäkerhet ett minsta dugg.

    Om något så ska vi ha lager av färdig mat, t.ex. många lokala lager av frystorkad pulvermat som kan ätas som den är, blandad med saliv eller kallt eller varmt vatten. Det är idiotsäkert under alla slags förhållanden, och bättre än att lagra bränsle och spannmål. Även t.ex. om ett globalt dammoln skymmer himlen så att allt jordbruk ger svår missväxt (t.ex. efter kärnvapenkrig, vulkanutbrott eller asteroidnedslag). 2 års lager av sån mat kostar inte mer än vad några års jordbrukspolitik kostar idag, och skulle ge oss tid att överbrygga de flesta krigs- och naturkatastrofer.

    Mat kommer alltid att finnas för dem som har råd att betala för den. Under alla omständigheter har mat ett pris. De som svälter här i världen är faktiskt främst bönder! Bäst för vår försörjningstrygghet är att vi skapar det som är mest värdefullt, inte att vi reducerar oss till självförsörjning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s