Försvarsberedningen en del av det politiska spelet

Den 10 november tar Johan Wiktorin på Kungl Krigsvetenskapsakademiens debattforum upp mina kommentarer kring hans tankar runt Försvarsberedningen under rubriken ”Starka känslor kring Försvarsberedningen”.

Jag förstår inte var Johan Wiktorin vill komma och jag ser inte samma bild som den han beskriver när han målar upp den politiska verkligheten.

Johan W skriver:
”Den moderna försvarsberedningen är däremot ett organ under Regeringen, vars främsta fördel är möjligheten för ledamöterna att öka sin kunskap genom att kunna fokusera mera på detta område.  Den fördelen appellerar till mig. Sun Tzu skriver att inget är så viktigt som studierna om krig och fred. Det är en fråga om liv och död. Att våra folkvalda ledamöter kan få tid för fördjupning och eftertanke är därför ovärderlig när det gäller ett så komplext och avgörande område för det svenska samhällets fortlevnad som försvars- och säkerhetspolitiken.”

Det är politiker som sitter i försvarsberedningen. De har fått ett politiskt uppdrag från regeringen. Vem som ska sitta i beredningen är ett samspel mellan regeringen och de politiska partierna. Utan sitt partis stöd får ingen ledamot en plats i försvarsberedningen. Den sittande regeringen skulle aldrig utse några representanter från det egna regeringsunderlaget som de inte har fullt förtroende för.

Ledamöterna i försvarsberedningen kommer inte nollade och blanka till sin uppgift. De har med sig sina partiers uppfattningar. Och för regeringspartiernas politiker är det regeringens riktlinjer man har med sig. Det är partipolitik, det är maktpolitik och det är positioneringspolitik. Fördjupning och eftertanke är önskvärt, men det är frågan om försvarsberedningen är rätt forum för det.

Johan Wiktorin skriver:
”Det är därför jag var skeptisk till förre statsrådet Sten Tolgfors beslut att inte kalla in Försvarsberedningen efter Georgienkriget. Vi har förlorat fyra års fortsatta studier av omvärlden, för det är precis som Rolf säger – detta måste studeras varje dag. I sitt inlägg lanserar han därför idén att försvarsutredningar skulle skötas av experter.
Det är säkert genomförbart, men har nackdelen att politisk förankring saknas i arbetet. Det skulle innebära att väldigt kunniga experter skulle redovisa sina rekommendationer för politiker som varken suttit i en Försvarskommitté eller Försvarsberedning, vilket skulle öka risken för sämre beslut.
I Försvarsberedningen ingår nämligen experter jämsides med de politiska företrädarna, vilket innebär att redan under arbetes gång kan olika perspektiv mötas. Detta sätt att upparbeta högsta möjliga breda kunskap och möjligheten för en regering att faktiskt regera i en så viktig fråga som detta politikområde – gör att jag trots allt förordar dagens system med Försvarsberedning.” 

Jag skulle ha betydligt större förtroende för en expertgrupps analyser och slutsatser än det som partiknutna politiker i karriären kommer fram till.  Experterna ska ta fram beslutsunderlag, de fakta som politikerna behöver för att kunna fatta beslut. Om det är experternas uppgift att lämna rekommendationer vet jag inte om jag håller med om. Möjligen lämna rekommendationer på begäran. Men det är fakta, möjliga scenarier och konsekvenser som ska läggas på politikernas bord. Sedan är det upp till dessa att fatta beslut med experter till hjälp för att förklara och svara på frågor.

Det ingår inga experter i försvarsberedningen. Det ingår inga ”sakkunniga”. Det är bara politiker. Däremot finns det experter och sakkunniga som är avdelade att stå till försvarsberedningens förfogande, som bistår med dragningar och analyser. Som sitter med under mötena för att kunna delge sin expertis. Men de är inte ledamöter i beredningen. Det är väldigt klart och tydligt att det inte är militärerna som är med och fattar besluten – det är politikerna.

Johan Wiktorin skriver:
”Om det vore så enkelt att Försvarsutskottet är överlägset rustat att ta sig an frågan som Rolk K Nilsson hävdar, så undrar jag vad som hände med den förra beredningens kaukasiska lackmustest (sidan 23) i rapporten från juni 2008. Två månader senare var Ryssland i krig med en grannstat som tidigare varit en del i det ryskdominerade Sovjetunionen. Där fanns inget utskott som drev frågan om att se över premisserna för det inriktningsbeslut som höll på att formas.”

Här förstår jag inte vad Johan Wiktorin menar.  Försvarsberedningens rapporter behandlas inte, diskuteras inte, kommer inte upp på Riksdagens eller dess utskotts bord. Försvarsberedningens rapporter är en del av regeringens beslutsunderlag. Vi har inte ett sådant politiskt system i Sverige att majoriteten av ledamöterna i försvarsutskottet som tillhör alliansen skulle gå emot en proposition från den sittande alliansregeringen. På pappret och enligt grundlagen är det förvisso fullt möjligt. I den politiska verkligheten är det politiskt självmord.

En majoritet i ett utskott med gott förhållande till det departement som lagt en proposition kan driva igenom smärre förändringar. Att göra större justeringar utan departementets förhandsgodkännande, eller helt gå emot förslaget från departementet händer bara inte. Partipiskan är brutal. Att sedan det borde vara så i många fall, att utskottet borde skicka tillbaka ärenden eller komma med ändringsförslag utan regeringens eller departementens godkännande är en helt annan sak. Det borde vara så – men det är inte så.

Utskotten driver inga egna frågor och det gör egentligen inte heller Riksdagen. Vi har i Sverige en folkförsamling som reagerar på regeringens förslag, inte agerar och lägger egna. Men det hade nog varit bra många gånger om den ordningen hade gällt. Att såväl regering och Riksdag kan lägga förslag när som helst under riksdagsåret.

För att förstå hur det hela fungerar måste man också förstå hur regering och Riksdag förhåller sig till varandra.  Regeringen är inte en del av Riksdagen. Regeringen är inte Riksdagens ”chef”. När statsråden är i Riksdagen är de på besök…

Det är Riksdagen som utser statsminister. Sedan är det statsministern som utser sin regering. Riksdagen har till uppgift att stifta lagar, besluta om budget och granska regeringens verksamhet. Beslut fattas genom de förslag, propositioner, som regeringen lämnar till Riksdagen. Dessa propositioner behandlas av utskotten som har proportionellt avspeglar Riksdagens sammansättning. Utskotten lämnar sedan förslaget vidare till Riksdagens samtliga 349 ledamöter att rösta om. Regeringen sitter inte i Riksdagen. Departementen finns utplacerade runt om i centrala Stockholm i närheten av Riksdagen. Regeringen har sin personal, sina tjänstemän, sina lokaler och Riksdagen har sina.

Eftersom majoriteten av försvarsbredningens ledamöter också är riksdagsledamöter (denna gång samtliga) så hamnar man i en gisslansituation.  Det är något av en miniriksdag som utgör försvarsberedningen. Utan att Riksdagen på något sätt kan påverka vilka som sitter i beredningen eller dess arbete.

Samtidigt som Riksdagen är satt att granska regeringen har vi i beredningen ledamöter som gör ett arbete för regeringen som regeringen har beställt.

De ledamöter i beredningen som tillhör riksdagsmajoriteten och som regeringen bygger sitt maktinnehav på har ett dubbelt beroende. Både av regering och av sina partiledningar. För att ta moderaterna som exempel. Trots att partiledaren för moderaterna måste lämna sin plats i Riksdagen när han blev statsminister sitter han kvar som gruppordförande för den moderata gruppen riksdagsledamöter. Han är alltså ordförande för den grupp människor som enligt grundlagen är valda för att granska honom och hans verksamhet som regeringschef. Alltså har han ett avgörande inflytande över vem som till exempel ska få uppdrag av partiet och vem som ska stå över. (Förhållandena är ungefär desamma i övriga partier.) Riksdagsledamöterna som utgör regeringsunderlaget står i beroendeställning till regeringen samtidigt som de ska granska den.

Johan Wiktorin skriver:
”Rolf K Nilsson skriver vidare att jag lovsjunger beredningens ledamöter. Det vet jag inte om jag gör, men det är kanske mina positiva förhoppningar som skiner igenom. Det är ett uttryck för den människosyn som jag burit med mig sedan jag lärde mig grunderna i Lärobok för trupputbildning. Man ska ge medmänniskor chanser, de vill lära sig och när de får förutsättningarna gör de ett bra jobb. Som jägarofficer i grunden har de soldater jag fått förmånen att arbeta med befäst den upplevelsen på djupet.”

Att tro på människan inneboende godhet och förmåga är en vacker egenskap. Men ack vad besviken man blir i sin livsvandring. Tyvärr är det ju inte så att kunskap och gott omdöme kommer med en befattning. Förhoppningsvis får/ges man en befattning just därför att man har gott omdöme och är kunnig. Men så är inte alltid fallet. Men behöver jag väl knappast fördjupa mig i detta.

ROLF K NILSSON

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

2 responses to “Försvarsberedningen en del av det politiska spelet

  1. Visst, Johan Wiktorin tänker som en PK-politiker, och inte gillar han mig. Men han är faktiskt nyttig, särskilt på den position han sitter! Få är lika intelligenta som Johan Wiktorin, vad man än tycker om honom och han har gjort Sverige stora tjänster. Så därför vill jag agera medlare. Han har ju trots allt ingen eller lite makt trots sina briljanta analyser som inte får genomslag utanför försvarsmakten. Han är oerhört bra på att uppfatta hur läget ligger och vad som gäller, vad vi måste göra åt det är däremot inte hans starka sida.

    Roger Klang

  2. Mycket intressant Rolf. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s