Försvarsberedningen gynnar inte Riksdagens och försvarsutskottets arbete

Till min glädje kan jag konstatera att debatten runt försvarsberedningen och dess arbete tycks ha kommit igång. Det är till stor del förväntade åsikter från förväntade tyckare. Men det är också inlägg vars innehåll gör mig minst sagt förvånad. Ett sådant inlägg svarar överstelöjtnanten och redaktören för Kungliga Krigsvetenskapsakademiens nätdebattsida Johan Wiktorin för. I en artikel i Officerstidningen lovsjunger han försvarsberedningen, dessa ledamöter, uppgift och betydelse. Jag ställer mig tveksam till lovsången.
Jag känner inte igen arbetet i försvarsutskottet och dess förhållande till försvarsberedningen som Wiktorin beskriver det. Det gör också att jag ställer mig frågande när det gäller artikelförfattarens uppfattningar om den politiska processen. Wiktorin skriver: ”Till beredningens fördel har varit att denna kunnat arbeta jämsides med ordinarie utskott, vilket gjort det möjligt för ledamöterna att bygga kunskap. Därför var det olyckligt att statsrådet Tolgfors lät bli att ha beredningen inkallad, eftersom det minskade kunskapen och också underminerade argumentet varför en beredning ska finnas.”

Under förra riksdagsperioden (2006-2010) hade jag förtroendet att vara ledamot av riksdagens försvarsutskott. Någon fördel av att vi hade utskottsledamöter som satt i försvarsberedningen fann inte jag. Tvärtom. Något parallellt arbete mellan utskott och beredning existerade inte. Beredningens arbete var ett och utskottets ett annat. Däremot hade beredningens ledamöter fördelar jämnfört med oss vanliga dödlig i att de i vissa frågor fått mer information. Beredningsledamöterna hänvisade inte sällan till ”som vi som sitter i beredningen känner till”, ”vi i beredningen har ju träffat…” och liknande. Det blev emellanåt ett A-lag och ett B-lag i Försvarsutskottet. Där Riksdagens valda – försvarsutskottet – fick stå tillbaka för den av regeringen tillsatta försvarsberedningen.
I det praktiska arbetet möttes heller aldrig de två. Försvarsberedningens arbete diskuteras inte i försvarsutskottet och det kommer inte upp till riksdagsbehandling eftersom det är en beställning från regeringen där ledamöterna är utsedda av regeringen.
Under arbetets gång informerades ytterst sparsamt om vad som beredningen arbetade med. Vilka utlandsresor den gjorde fick vi veta i utskotettet veta när ledamöterna kom tillbaka och hade svårt att inte prata om vad de upplevt runt om i världen. Bland annat fick vi från en av ledamöterna veta att ”Kina kommer inte att anfalla Sverige. Jag frågade och de försäkrade att det skulle de inte göra.” (sic)

Nu fick vi på olika sätt, långt utanför de officiella kanalerna, underhandsinformation om vad som pågick i beredningen. Så kunde vi till exempel i ett första utkast 2007 läsa en synnerligen tam textversion om den ryska gasledningen genom Östersjön. I en följande version hade texten spetsats till ganska rejält och beskrev den verklighet som många av oss också uppfattade den. Men när rapporten sedan kom hade avsnittet om gasledningen genom Östersjön tonats ner till några harmlös textrader. Vad som egentligen hände och varför man inte i klartext förklarade riskerna och det troliga konsekvenserna med gasledningen får vi nog aldrig veta. Det känner bara den gamla försvarsberedningen och dess tjänstemän till.
Som riksdagsledamot i försvarsutskottet hade jag ingen möjlighet att inom utskottets arbete ställa frågor eller kritisera beredningens båda rapporter (”Säkerhet i samverkan” som presenterades i december 2007 och ”Försvar i användning” som kom i juni 2008.) Detta kunde inte heller göras i kammaren då rapporterna inte tillställdes de folkvalda utan regeringen direkt.

Ett stort problem med Försvarsmakten var att många militära chefer på höga befattningar såg försvarsberedningens rapporter som beslut från Riksdag och regering och började arbeta efter dess innehåll. En alltför vanlig syn vid förbandsbesök efter juni 2008 var förbandschefer som viftade med försvarsberedningens rapporter som om det vore Maos lilla röda under kulturrevolutionen och lyckligt förklarade ”Vi har redan börjar arbeta efter den här”. Illa. Mycket illa. Försvarsberedningens rapporter hade inte diskuterats i vare sig utskott eller kammare. Inte heller hade regeringen lagt någon proposition som byggde på beredningens arbete. Det var en rapport från en grupp människor som med stor budget och många tjänstemän tyckt till. Och detta hade delar av Försvarsmakten redan börjat arbeta efter.
Försvarsberedningens arbete lade också locket på försvarsutskottets arbete under tiden. Sålunda fick vi i den moderata gruppen inom försvarsutskottet en begäran, eller en tydlig önskan, från försvarsdepartementet att visa frågor skulle vi inte röra i eftersom ”man nu kommit överens i beredningen”.

I den bästa av världar skulle man kanske kunna få en försvarsberedning som Wiktorin beskriver den. Men nu befinner vi oss inte där. Ledamöterna i försvarsberedningen är partipolitiskt tillsatta. Det är politiker i karriären som intar platserna. Politiker som är beroende av sina partiledningars förtroende för att kunna fortsätta göra karriär. Och det är inte de besvärliga, de ifrågasättande, de utmanande, de alltid sanningsägande som belönas med en plats i försvarsberedningen.
Jag ifrågasätter lämpligheten att det är politiker i karriären, att det är riksdagsledamöter som sitter i försvarsberedningen. Det är trots allt riksdagens ledamöter som ska granska regeringen. Hur kritiskt granskande är man till den hand som ger en hjälp i karriären? Försvarsberedningen är en politisk skvader som borde förpassas till museum.
Omvärldsanalys måste ske kontinuerligt. Varje dag, varje vecka, varje månad. Frågan är om det är personer knutna till partipolitiken som ska göra denna omvärldsanalys. Strikt objektiv tror jag inte någon människa kan vara. Men nog hade det känts mer troligt att en grupp yrkesmänniskor utan partibindningar kommit med bättre, i meningen neutralare, beslutsunderlag. Beslutsunderlag som sedan politiken fått ta del av och därefter fattat de avgörande besluten.
Jag skulle därför vilja föreslå en stående kommitté bestående av partipolitiskt obundna experter som militärer, diplomater, statsvetare och underrättelsefolk som kontinuerligt analyserade de militära och säkerhetspolitiska skeendena och delade av sig med sin expertis till regering och berörda utskott i Riksdagen. En stående kommitté som gör sin omvärldsanalys utifrån kunskap och yrkesskicklighet.
Med ett stående analysgrupp hade det inte heller behövt tillsättas en försvarsberedning. Den politiska delen av arbetet hade kunna genomföras på parlamentarisk väg genom försvarsutskottet i Riksdagen.
ROLF K NILSSON

4 kommentarer

Filed under Okategoriserade

4 responses to “Försvarsberedningen gynnar inte Riksdagens och försvarsutskottets arbete

  1. Uppgiven

    Det är inlägg som det här som trots allt ger mig visst hopp om politiker.

  2. För en f.d. försvarsanställd förefaller försvarsberedningens ledamöter vara fullkomligt oinvigd i försvars- och underrättelsefrågor om de militära styrkeförhållandena i vårt närmaste geografiska område. När en sådan som Peter Rådberg (MP) ständigt uppträder i Riksdag och på TV uttrycker han på sitt övertygande sätt det inte finns någon hotbild mot Sverige. Allka som är insatta i sådana frågor fullständigt häpnar över vilken oskicklighet han ger intryck av men ändå använder uttrycket som ett mantra över sin egen övertygelse. Får det verkligen vara så?
    När det har beskrivits att försvarsberedningsledamöterna reser till Ryssland för att ta reda på om det finns någon hotbild verkar det rena rama nippran? Enligt öppna källor har det antytts att försvarsberedningens ledamöter inte ens har läst de rapporter kring JAS 39 Gripens driftsekonomi och FOI Rapporten som tydligt beskriver förhållanden som borde vara de mest fundamentala styrverk som framtagits för studier. Istället verkar rapporterna ha blivit inlåsta i ett hemligskåp på regeringskansliet utan att en enda har läst dem – är det sant? Samlingen ledamöter i försvarsberedningen verkar mer ha blivit hämtade från Grönköping än att de förlitar sig på den expertis som är satta på uppgiften – som bl.a. MUST och FOI´s verkliga experter

  3. ”Bland annat fick vi från en av ledamöterna veta att ”Kina kommer inte att anfalla Sverige. Jag frågade och de försäkrade att det skulle de inte göra.” (sic)”

    ”En alltför vanlig syn vid förbandsbesök efter juni 2008 var förbandschefer som viftade med försvarsberedningens rapporter som om det vore Maos lilla röda under kulturrevolutionen och lyckligt förklarade ”Vi har redan börjar arbeta efter den här”. ”

    Ha, ha, ha, ha, ha, ha!!! En humor som inte står Rowan Atkinson i Blackadder efter!

    Ditt förslag om en ”stående kommitté bestående av partipolitiskt obundna experter som militärer, diplomater, statsvetare och underrättelsefolk som kontinuerligt analyserade de militära och säkerhetspolitiska skeendena och delade med sig av sin expertis till regering och berörda utskott i Riksdagen. En stående kommitté som gör sin omvärldsanalys utifrån kunskap och yrkesskicklighet.” är gott. Den bifalles!

    Roger

  4. JM68

    Sann demokrati kan endast komma om riksdagen tar beslut om hur en försvarsberedning ska arbeta samt vilka funktioner som skall ingå. Personerna skall därefter tillsättas utifrån sin kompetens och sakkunskap. Dagens och tidigare beredningsarbete ter sig enbart löjeväckande; Sverige är värt mer än så!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s