Finland minns sina stupade idag

Fick det hedersamma uppdraget att säga några ord när Finska föreningen på Gotland uppmärksammade ”De stupades dag” (tredje söndagen i maj) till minne av alla som dött för Finland i krig. Här är vad jag sa:

Jag får börja med att tacka för att jag få komma hit denna dag. Jag känner mig hedrad!

Söndagen den 19 maj 1940 hölls det minnesgudstjänster runt om i Finland på initiativ av fältmarskalk Gustaf Mannerheim. (Han blev inte marskalk av Finland förrän vid sin 75 årsdag i maj 1942.) Man sörjde och mindes de 27 000 stupade under Vinterkriget. Man mindes också offren från inbördeskriget 1918.

Sedan dess har den tredje söndagen i maj blivit den dag då Finland minns de som stupat, de som gett sina liv för Finlands frihet och för det välstånd som idag råder i Finland.

Den 19 maj 1940, visste man inte att man inom kort skulle få ännu fler att sörja. I Fortsättningskriget och i Lapplandkriget stupade över 60 000 finländare. Och detta hände i ett land med bara 3,7 miljoner invånare. Till dessa stupade måst vi också tänka på de över 200 000 som sårades, många skadade för livet. Offer som aldrig får glömmas.
Förutom ovärderliga människoliv som gick förlorade, förlorade Finland också landområden, hus, egendom och delar av sin historia under dessa krig.

Under lång tid flaggade man på halv stång denna minnesdag – den tredje söndagen i maj, men numera är det en flaggdag då flaggan ska gå i topp. Kanske för att sorgen inte ska inta det centrala i våra tankar denna dag utan tacksamheten till de som dog för Finland för att Finland idag är ett land i frihet.

Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till anfall mot Finland. De flesta trodde att Finland var dömt till undergång. Men de finska trupperna gjorde hårt motstånd. Till allmän förvåning gjorde Sovjetunionen stora förluster i såväl soldater som materiel. Men den överhängande frågan var – hur länge ska Finland klara sig mot det övermäktiga Sovjetunionen?

Antalet stupade finländska soldater under Vinterkriget uppgick närmare 27 000, sovjetiska 127 000. Sårade finländare närmare 44 000, sovjetiska 127 000.

Lite andra siffror som jag fascineras av och som visar på storheten i de finska insatserna är att:
När Vinterkriget bröt ut kunde man från finsk sida ställa upp med 200 000 man, 32 stridsvagnar och 119 flygplan. Sovjet hade till sitt förfogande 400 000 soldater, 1 500 stridsvagnar och 1 000 flygplan. Detta styrkeförhållande hade förändrats till krigets slutskede. Då kunde man från finsk sida ställa upp med 250 000 soldater mot en miljon på den sovjetiska sidan. Det fanns 32 finska stridsvagnar mot 6 548 sovjetiska. 130 finska flygplan ställdes mot 3 800 sovjetiska.

Många i Sverige såg med oro på det sovjetiska angreppet. En grupp högre officerare samlades snabbt och planerade för ett frivilligt svenskt stöd som skulle bestå av frivilliga soldater i rörliga stridsgrupper understödda av artilleri och flyg. Trots ett ganska hårt motstånd från den svenska regeringen i början så tillkom denna frivilligstyrka. Vid slutet av Vinterkriget i mars 1940 hade den uppgått till 8 260 man och av dessa var 725 norrmän. Men, som vi vet, var det inte över med det.

Den 25 juni 1941 bombade sovjetiskt flyg Helsingfors, Borgå, Åbo och ytterligare ett dussin orter. I räderna sattes in 500 bombflygplan. Av dessa lyckades man från finsk sida skjuta ner 27 över finskt område. Återigen var Finland i krig med Sovjetunionen. Krigsförklarringen kom den 26 juni. Den 10 juli inleddes det stora gemensamma tysk-finska anfallet mot Sovjet på det Karelska näset och norr om Ladoga. I slutet av augusti hade den karelska armén nått fram till den gamla gränsen som gällde när Vinterkriget började.

Precis som under vinterkriget var det många svenskar som anmälde sig till frivillig tjänst i Finland när fortsättningskriget bröt ut. I augusti 1941 var det så många att man kunde sätta upp en bataljon; den svenska frivilligbataljonen. Som störst var den på 900 man.
Förlusterna för bataljonen uppgick till 27 döda och 80 sårade.

Under fortsättningskriget dog närmare 59 000 finska soldater. På den sovjetiska sidan räknar man med 200 000 döda. Närmare 160 000 finländka soldater sårades. På den sovjetiska sidan 385 000.

Under fortsättningskriget fanns sammanlagt 1700 frivilliga från Sverige. Under vinter- och fortsättningskriget stupade i de svenska förbanden 117 svenska frivilliga, två norrmän, en dansk och en finländare.

Också från Gotland deltog frivilliga i de finska krigen. Såväl i inbördeskriget som i Vinterkriget och Fortsättningskriget. I inbördeskriget var det ett femtonal, Vinterkriget och Fortsättningskriget runt 120. Såväl i inbördeskriget som under andra världskriget stupade frivilliga från Gotland. Under inbördeskriget stupade vid Tammerfors löjtnanten från I 18, kaptenen i finska armén Heijke Heijkenskjöld. Under fortsättningskriget stupade svenske fänriken och finske översergeanten Harry Åberg i Patene den 24/10 1941. Löjtnanten Per Arthur Lindberg föddes i Malmö men gifte sig med en gotländska. Sårad den 31 oktober 1941 vid Maaselkänäset. Flyttades till lasarettet i Visby för vård men hans tillstånd förvärrades. Han dog den 27 januari 1942. Per Lindberg är begravd i Visby.

En fråga som kan diskuteras i det evinnerliga var om Finland gjorde rätt som gjorde gemensam sak med Tyskland 1941? Men vad skulle Finland ha gjort? Med ett hämndgirigt Sovjetunionen i avvaktande läge. Med Estland, Lettland och Litauen som sovjetiserades i rask takt såg man i Finland vad som väntade om de sovjetiska trupperna skulle ockupera Finland. Då hade vi fått ett Sovjet-Finland.
Det fanns ett neutralt Sverige som hade kunnat – men inte bistod Finland fullt ut, med de allierade som valde Sovjet som vapenbroder… Vad skulle Finland göra? Där fanns inte många alternativ. Tyskland fanns.

Och i efterhand vad kan man då säga? Man kan säga väldigt mycket med facit i hand. Men vi kan också konstatera att efter andra världskriget gjorde de allierade inte mycket för att Estland, Lettland och Litauen skulle återfå sin självständighet. Och det finns inget som säger att man skulle gjort mer för Finland. Så en slutledning som man kan dra är att om inte Finland tillfälligvis lierat sig med Tyskland så hade vi i ett bästa fall haft Sovjet-Finland fram till Sovjetunionens sammanbrott.

Under 1944 hade Sverige en möjlighet att ingripa. Winston Churchill bad den svenska regeringen att gå in med trupper i det ännu av tyskarna besatta Baltikum och få dem att kapitulera för Sverige. På detta vis ville han hindra en återockupation av Sovjet. Sverige sa nej. Churchill frestade då med att de delar av Baltikum som en gång i tiden varit svenska skulle få återgå till Sverige om Sverige gick in i kriget och i Baltikum. Men det blev som vi vet ett fortsatt nej.

Att Finland hamnade på samma sida i kriget mot Sovjetunionen som Tyskland har vållat diskussioner ända in i våra dagar. Ärendet låg senast på president Halonens bord. Och diskussionerna kommer säkert att fortsätta, inte minst inom den akademiska historikervärlden.

Intressant är att marskalk Mannerheim aldrig gillade att strida på samma sida som Tyskland eller tyska trupper. Han gillade det inte under inbördeskriget och han tyckte inte om det under andra världskriget. Sin bild av Tyskland har han skapat som kejserlig rysk officer och innehavare av den förnämsta ryska utmärkelsen St Georgsorden. Gustaf Mannerheim var rysk generallöjtnant och stred mot tyskarna i rysk uniform under första världskriget. Han var förvisso inte någon vän av Sovjetunionen, men Ryssland hade han starka sympatier för – det kejserliga Ryssland. Han hade ju också ingått i hedersvakten som löjtnant i Chevaliergardet när Nikolaus II kröntes. För honom kändes det naturligare att ha en ryss vid sin sida än en tysk.

Men vad skulle Finland göra efter Vinterkriget? Det var bara en tidsfråga innan Sovjetunionen skulle attackera igen. Hur skulle Finland ställa sig när det inte fanns så många andra att få stöd ifrån i kampen mot Sovjetunionen? Finland stod ensamt. Sverige hade kunnat gå med i kriget på finsk sida. Men det hade förmodligen inte räckt. Vad det i en fortsättning hade kommit att betyda vet vi inte. Finland hade kunnat säga nej till allt samarbete med Tyskland. Risken hade då varit uppenbar att man inte skulle klara att stå emot Sovjet. Ett ensamt Finland hade med all sannolikhet betytt att vi fått Sovjet-Finland tillsammans med Sovjet-Estland, Sovjet-Lettland och Sovjet-Litauen. Jag ser det som att Finland gjorde vad Finland var tvingat till. Alternativet hade för finsk del varit än värre.

Jag tror att vi kan lära oss mycket från andra världskriget, från de finska krigen mot Sovjet och vilka risker det som liten nation innebär att stå ensam.

Det första vi kan lära oss är att en liten nation måste ha en krigsmakt som fungerar, som är utbildad och som är motiverad. Att vi, när det gäller krig, ska hoppas på det bästa men vara beredda på det värsta.

I det stora hela har vi lärt oss att om den fria världen inte håller samma attityd mot alla diktaturer och våldsregimer så betyder det att människor tvingas leva under förtryck. Tyskland och Sovjetunionen borde båda ha funnits på de anklagades bänk i Nürnberg. Men nu blev det inte så. Nu blev det istället att Sovjetunionen räknades som segermakt och Östeuropa kom att hållas under sovjetisk kontroll och överhöghet i närmare 50 år efter andra världskrigets slut.

Vi har idag en situation som vi varken politiskt eller militärt kan se med tydlighet – vad framtiden har att komma med. Vi har haft en rad olyckliga försvarsbeslut i Sverige. I Finland har vi fortfarande till numerären en större militärapparat än vad vi har i Sverige.

Finlands situation under krigen mot Sovjet visade faran med att stå ensam och risken att tvingas samarbeta med länder man helst hade sluppit.

Jag vill avsluta med  Gustaf Mannerheims ord från hans bok ”Minnen” från 1950.

”Vid en prövning av de orsaker, som ha varit bestämmande för det fria Finlands öden, frestas man lätt att lägga skulden för hemsökelserna under de gångna åren på skickelser och faktorer, vilka man ej haft möjlighet att behärska. I hur hög grad vårt land än må ha varit en bricka i stormakternas spel, kan man dock ej komma ifrån, att också vi själva ha vår dryga andel i det som övergått oss, i form av egna felgrepp och försummelser.

Den insikt jag framom andra vill inprägla i kommande släktens medvetande är, att tvedräkt inom egna led hugger skarpare än oväns svärd, och att inre stridigheter öppnar dörren för ingrepp utifrån. Att ett enigt folk, även om det är litet, kan visa prov på en oanad slagkraft och därigenom avvända de yttersta prövningar ödet har i beredskap, det har Finlands folk självt ådagalagt i sina två senaste krig.

Genom att sluta leden i farans stund köpte den finska nationen sig rätt att även framgent leva sitt eget, självständiga liv i kretsen av fria nationer. Det faktum att den icke sviktande under kraftansträngningen visar att den är av sunt och hårt virke. Om vi förbli oss själva trogna och i alla ödets skiften enigt och oryggligt hålla fast vid de värden, som intill denna dag ha utgjort grundvalen för Finlands frihet: fäderneärvd tro, fosterlandskärlek, beslutsam och offerberedd försvarsvilja, då kan det finska folket med tillitsfull förtröstan se framtiden an.”  Tack så mycket!

 

 

 

 

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

One response to “Finland minns sina stupade idag

  1. Peder Westerlund

    Ett mycket bra och läsvärt tal som jag gärna hade lyssnat till på plats!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s