Missriktad moderat lojalitet?

Att vara lojal är i de flesta sammanhang ett positivt drag eller egenskap. Men den kan också vara förödande. Historiskt så har lojaliteten säkerligen ställt till med lika mycket elände som den har landat i mer ädla bedrifter.

Som jag ser det finns det inom moderaterna en lojalitet som oftast gagnat partiet, men som allt för många gånger har hindrat sunda reaktioner komma till uttryck på icke lika sunda företeelser. En missriktad lojalitet som man inte känner igen förrän det är försent.

En regel eller en tradition inom moderaterna har varit ”enad front utåt och fri debatt inåt”. Men ska detta fungera så måste det också finnas arenor för den fria inre debatten.

Under mina fyra år i riksdagen (2006-2010) fanns det ingen sådan arena. Och skälet var enkelt. Partiledningen ville inte ha det.

Partisekreteraren Sofia Arkelstens sorti från sin post får mig att än en gång fundera på den osunda ledarstil som jag tyvärr upplever Fredrik Reinfeldt besitter.

Även om listan nu håller på att bli ganska lång på dem som mer eller mindre omilt skiljts från sina uppdrag så sitter också, hos dessa lojaliteten så hårt att de ogärna eller inte alls berättar. Man förråder inte sitt parti. Det blir en tillrättalagd sanning som oftast slutar i att man är överens om att den som lämnat sin befattning gjort det i stor överensstämmelse med partiledaren och grundat på den avgångnas egen önskan. Tro det den som vill.

Det finns ett missnöje internt mot Fredrik Reinfeldt bland många av dem som ser och hör honom på de mer dagliga rutinsammankomsterna. Ett missnöje som är väldigt litet bland medlemmar som upplever honom främst i TV och på offentligt bevakade stämmor och konferenser.

Det finns en dr Jekyll och Mr Hyde i den moderate partiledaren. Den utåt sett lyssnande och resonerande förvandlas internt till närmast en envåldshärskare som inte drar sig för att skälla ut och förminska förtroendevalda inför deras kollegor.

Men lojaliteten är trots detta stor. Om det interna missnöjet ska inte berättas offentligt, enad front utåt gäller och nåde den som inte följer denna osynliga lag.
Personer som internt är mycket kritiska till den rådande ordningen kan finna sig själv prisa ordföranden i offentliga sammanhang bara timmar efter att man uttryckt sin stora frustration. Jag vet, jag har lyssnat både på kritiken och prisandet.

Vill man göra karriär, få bra uppdrag och inte glömmas bort ska man inte kritisera. Oppositionella göre sig icke besvär.

Toppstyrningen inom moderaterna är etablerad och fungerar så länge den kan använda sig av lojalitet, favoriseringar och utfrysningar.

Det mesta av den nymoderata politiken har meddelats från toppen. När arbets- och programgrupper hamnat ”fel” i förhållande till partiledningens uppfattning har detta snabbt korrigerats. Förankringsarbetet ner i de djupa partileden har ersatts med partiledarens tal och åsikter. Och det fungerar på de gamla medlemmarna eftersom lojaliteten med partiet sitter så djupt, så djupt. Det fungerar på de nya nymoderaterna eftersom de inte känner till något annat.

Lojaliteten blandat med försiktigheten av att inte vilja hamna utanför gör de flesta väljer att tiga. Oftast i en from förhoppning att finnas kvar så att det kan bli en förändring. Väljer man att ställa sig utanför har man ingen möjlighet att påverka alls.  Det är bättre att finnas med på insidan än att stå utanför…eller?

 

Läs gärna Maria Abrahmssons blog http://www.mariaabrahamsson.nu/index.php/2012/04/21/nej-om-arkelsten-talar-vi-inte/

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s