Hoppas försvarsministern ställt krav!

Inte sedan generalmajoren Harald Malmberg 1930 har Sverige haft en yrkesofficer som försvarsminister. Nu har vi det igen. Karin Enström, kapten i amfibiekåren. Jag säger grattis och lycka till! Det är inget lätt uppdrag som Karin Enström accepterat. Kommentarerna till utnämningen har så vitt jag kan se hittills varit enstämmigt positiva. Och förhoppningarna till henne är stora. Förmodligen för stora. Det är inte försvarsministern som bestämmer Sveriges försvarspolitik. Det är inte försvarsministern som bestämmer hur stor del av statskassan som får användas till försvarets utgifter. Däremot betyder det väldigt mycket om ministern är kunnig, intresserad och motiverad för sitt uppdrag. Det är Karin Enström. Jag tror hon kan ställa en hel del till rätta, men det behövs mer pengar till försvaret. Ska vi ha ett försvar som klarar såväl det nationella uppdraget som internationella uppdrag så kostar det. Även om nu finansminister Anders Borg är en av de dugligaste vi haft på denna post så kommer vi inte ifrån att han inte är någon större försvarsvän, vapenvägrare som han är. Det är tydligt att för Borg är försvaret endast en utgiftspost bland andra  – som man dessutom kan bortse ifrån om det skulle behövs.

Jag hade förmånen att arbeta tillsammans med Karin Enström i fyra år mellan 2006 och 2010 då vi båda var ledamöter av Riksdagens försvarsutskott och ingick i den moderata försvarskommittén. Karin Enström är kunnig, envis och har stor integritet. Jag tror hon är bra för försvaret och hon kan förhoppningsvis återge moderaterna förtroendet som ett försvarsvänligt parti. Men det är lång väg dit. Det största problemet är att få bort finansdepartementets ”rätt” att definiera det svenska försvarsbehovet. Sveriges försvarsbehov är inte lika med vad finansministern kan avvara. Försvarsbehovet är verkligt och inte en siffra i en utgiftskolumn.

Karin Enströms kommentar på onsdagen då hon presenterades av statsministern som ny försvarsminister att ”det kalla kriget är slut” tolkades av en del som om hon skulle vara mindre intresserad av det nationella försvaret och av utvecklingen i Ryssland. Jag tror inte det är så. Det kalla kriget är slut – i alla fall i Europa. Vi har en ny säkerhetspolitisk situation som vi måste anpassa oss till. I detta nya Europa med NATO som den dominerande försvarsinstitutionen och ett flertal av de tidigare sovjetiska satelliterna som fullvärdiga medlemmar ser den säkerhetspolitiska kartan inte likadan ut som under det kalla kriget. Vi har ett nytt Ryssland som förlorat i såväl yta som befolkning i jämförelse med vad det tsaristiska Ryssland ”överlämnade” till det kommunistiska Sovjetunionen. Hos många i den högsta ryska ledningen är detta långt ifrån tillfredställande.

Vad vi har och som vi varken kan eller får bortse ifrån är ett revanschistiskt Ryssland vars maktstrukturer bygger på det gamla Sovjet. Ett Ryssland som rustar och militariserar Östersjön. Och det är en svensk försvars- och säkerhetspolitisk realitet som alliansregeringen hittills hukat för. Jag tror inte Karin Enström hukar. Men vad stats- och finansministrarna gör är en helt annan sak.

Också försvarets förhållande till värnplikten måste ses över och till vissa delar göras om. Beslutet att inte utnyttja möjligheterna till en allmän värnplikt gick väldigt fort. För fort. Att det behövdes en reform var nog så riktigt, men slutresultatet är inte det bästa. Det behövs någon form av aktiv värnplikt. En utbildning som mycket väl hemvärnet kan ansvara för och som skulle innehålla mer än rent militära färdigheter. T.ex. överlevnadskunskap i ett teknikberoende samhälle som plötsligt står utan energi. Prestige får inte hindra vad som är nödvändigt.

Till sist kan jag inte som gammal journalist, ledarskribent och politiker låta bli att spekulera i spelet bakom Reinfeldts utnämning av Karin Enström. Tyvärr tror jag inte hon var statsministerns förstaval, därav tiden som gått sedan Tolgfors avgång.

Karin Enström var ett förnuftigt val och lösningen fanns nära Reinfeldt. Han hade kunnat ha löst problemet på mindre än 24 timmar. Om det nu var Enström han ville ha. Det är nog andra som tillfrågats och som tackat nej med tanke på vad Tolgfors råkade ut för och hur han behandlades. Ministrarna som försatt Tolgfors i de svårhanterliga situationer han hamnade i ställde inte upp för honom. Vilken ny försvarsminister vill ha det så? Jag tror, och jag hopas, att Karin Enström ställt krav på statsministern när hon accepterade uppdraget. Att hon får ett försvarspositivt uppdrag, att hon får utse sina egna medarbetare och att hon får en egen, ny statssekreterare.

Med Karin Enström som försvarsminister har vi fått en minister som är kunnig på sitt område, som tror på sitt uppdrag och som tycker att det är viktigt med ett försvar. Det är en bra början!

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

One response to “Hoppas försvarsministern ställt krav!

  1. Kn jan-olov holm

    Rolf K

    Som vanligt en mycket intressant relevant analys och kommentar.

    Man kan hoppas att M lyssnar på dig och andra inom M som faktiskt inte alls delar verklighetsbeskrivningen som kommunicerats från fd försvarsminister och delar av regeringen och att det leder till klara förstärkningar av svenskt försvar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s