Landsbygden behöver demokrati och infrastruktur

Landsbygdens problem kan på sikt inte lösas utan radikala förändringar i förhållande till hur det ser ut idag. Två områden är grundläggande för att det ska bli möjlighet till förändring. Infrastruktur och politisk styrning.
Det så kallade landsbygdsupproret har gett missnöjet med vad som håller på att hända på ön inte bara ett utan många ansikten. Det finns ett missnöje, det går långt tillbaka i tiden. Vare sig missnöje eller problem löses genom små förändringar inom rådande system och förhållande. Vi är många som vill ha en levande landsbygd, som vill att det ska gå att leva och bo på landsbygden – äldre såväl som unga – med den service och de förhållanden som är rimliga för den tid vi lever.
Den politik som idag röstas igenom i regionfullmäktige och de beslut som fattas för framtiden löser inte landsbygdens problem. Det kan hjälpa för en tid, men någon kontinuitet eller långsiktighet finns inte. Befolkningsmålen är utopier – om inte grundläggande förändringar genomförs. Konservativ som jag är tvekar jag dock inte att säga att det krävs radikala grepp för att få till en positiv utveckling.
Bra kommunikationerna med fastlandet är en förutsättning för att Gotland ska fungera. Men lika viktigt är bra kommunikationer på Gotland. Det ska inte vara omöjligt att besöka andra delar av ön än där man bor bara för att man inte har bil eller körkort. Visby stad ska inte behöva vara stängt för landsbygdsbefolkningen om man inte har bil. Möjligheten att bo någonstans på Gotland som inte är Visby men ändå kunna jobba i den största tätorten måste bli verklighet. Det ska gå snabbt och det ska vara praktiskt.
Får vi inte en bättre infrastruktur på ön är det bara att se tiden an och se landsbygden utarmas och avfolkas. Men jag är övertygad om att det går att vända utvecklingen. Det krävs förändringar och det kostar pengar, mycket pengar. Men det går.
Vår trafik med fastlandet är bra. Nu gäller det ”bara” att slå vakt mot hotande försämringar. När det gäller förbindelserna på ön är det avsevärt mycket sämre, för att inte säga katastrofalt. Bussen kan aldrig bli det masstransportmedel som bilen är idag. Men det kan en smalspårig järnväg som binder samma ön.
Med svenska statens goda vilja och möjligen med EU-bidrag skulle Gotland kunna bli ett exempel på en levande landsbygd med Sverige miljövänligaste resande.
Smalspårig järnväg ligger i en helt annan prisklass än normaljärnvägen. Ett exempel där det finns smalspårig järnväg på fastlandet är Roslagsbanan med drygt 30 hållplatser. Vagnarna ska vara av den modell att där inte finns några trappor. Breda dörrar som öppnar sig vid plattformen som ligger på samma nivå. Praktiskt för alla men framför allt för äldre, familjer, rörelsehindrade och rullstolsbundna, Exempel på sådana tåg är Pågatågen i Skåne (och Roslagsbanan). Vi skulle ta efter de vagnar som finns i Danmark där halva vagnen är sittplatser och den andra halvan cykelställ. Man cyklar till sin närmaste hållplasts, tar cykeln med ombord. Och när man är framme plockar ut sin egen cykel och trampar dit man ska. Och – ingen extra kostnad för att ta med cykeln.
Tidtabellen måste vara generös. Många avgångar när människor börjar och slutar arbeta, men också avgångar – om än glesare – på andra tider av dagen, senare på kvällen och helgerna.
Löser vi inte de ö-interna infrastrukturproblemen löser vi inte heller frågan landsbygdens avfolkning. Det kostar mycket – ja, men på sikt är det en vinst. Jag har svårt att se några andra alternativ som är bättre, billigare och miljövänligare. Denna infrastrukturrevolution måste dock kombineras med en förändring av den politiska styrningen på ön. Som på så många andra håll i landet var kommunsammanslagningarna 1970 till stora delar ett misstag. Det går att rätta till. Dela Gotland i tre kommuner: Norr, Söder och Visby. Norr med Slite som centralort och Söder med Hemse. Vi får tre kommuner som konkurrerar med varandra när det gäller att erbjuda gotlänningarna låga skatter och god samhällsservice. De politiska besluten och den kommunala byråkratin kommer närmare medborgarna.
Medborgarinflytandet ökar, medborgarkontrollen blir större. Kvar finns regionfullmäktige som ansvar för ö-övergripande frågor; infrastruktur, sjukvård och förbindelserna med Konungariket Sverige. Dessa förslag är fullt realistiska om man bortser från gammal prestige, partiegoism och kan hålla sig ifrån ett allmänt negativt tänkande.

ROLF K NILSSON
Stenkyrka
(Detta debattinlägg har jag skrivit som privatperson. Inte som företrädare för något parti eller något annan. Åsikterna är mina högst egna.)

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s