Tam debatt med många luckor

Jag har lyssnat på den utrikespolitiska debatten i Riksdagen… Jag har hört Carl Bildt läsa upp regeringens utrikesdeklaration. Och jag lydde uppmaningen från Urban Ahlin (s)att gå in på socialdemokraternas hemsida och läsa detta partis utrikesdeklaration på 20 sidor. Det finns ingen större anledning att glädja sig åt vare sig det ena eller det andra.

Carl Bildt sa vad han skulle säga. Kanske mer intressant vad han valde att inte ta upp än vad han tog upp. EU, den Europeiska Unionen, finns som en röd tråd i regeringens utrikespolitik. I stort är det väl bra, men det kan också bli för mycket. Blir EU för stort så tappar det också kraft. Det är lättare att ena få än många.
Jag har mycket liten förståelse för denna regerings vurmande när det gäller ett turkiskt medlemskap i EU. Europa är en både bra och naturlig begränsning för möjlighet till medlemskap. Sedan finns det mycket – utöver frågan om mänskliga rättigheter – i såväl Turkiets utrikes- som inrikespolitik som talar emot ett medlemskap.

EU är inte den starka organisation som regeringen så gärna vill att den ska vara. Och ju fler frågor som kommer upp på EU:s agenda desto svagare blir organisationen. Ska vi få ett starkt EU så gäller det att begränsa frågorna som ska ligga under EU:s jurisdiktion.
Vi har sett allt för många exempel där EU:s lagstiftning kolliderar med svensk praxis, tradition och hävd. Vissa frågor som EU lägger sig i ter sig rent löjliga. Vill vi kalla Falu-korven för Falu-korv så ska vi få göra det. Och vill vi att Kalles Kaviar även i framtiden ska få heta Kalles Kaviar så ska den få göra det. EU:s pengar och utredningar borde läggas på betydligt viktigare och angelägnare områden.

Om vi kan nå så långt att EU kunde bli den kraft i Europa som står som garant för frihet, fred och mänskliga rättigheter vore det bra. Hittills har EU lyckats på vissa områden och helt misslyckat på andra. För att klara interna europeiska problem har vi behövt hjälp från USA och från NATO.

Om vi någonstans i Europa får en situation som den i Syrien, eller för att hålla oss inom vår egen världsdel, som den vi hade när Jugoslavien bröt samman, så måste vi ha möjlighet att klara ut den själv. Och då behöver vi ett EU, enigt i de stora frågorna och inte splittrade i detaljer som organisationen inte borde syssla med.

I regeringens utrikesdeklaration saknade jag tyvärr mycket.

Ryssland tassar man, som vanligt, förbi med några mjuka kommentarer. Utvecklingen i Ryssland, den militära rustningen som pågår, den ryska militariseringen av Arktis, det ökande ryska energigreppet över många EU-länder lämnades därhän. Den ökande ryska militära närvaron i Östersjön och bestyckningen av Kalingradområde hörde vi inget om. Fanns inte med i deklarationen.

Kina som stormakt med näst intill koloniala ambitioner i Sydamerika och Afrika lämnades därhän. Kina som bredvillig långivare till de upp över öronen skuldsatta EU-länderna och riskerna vad detta innebär lämnades därhän.

Den så kallade arabiska våren mottogs med stora förhoppningar i västvärlden, inte minst i Sverige. Med påfallande blind-och dövhet mottogs nyheterna vad som skedde i framför allt Egypten, Libyen och Tunisien. Risken för en islamisering fanns där men den skulle man helst inte prata om. Idag ser vi hur islamisterna direkt eller genom frontorganisationer stärker sina positioner i dessa länder.
I Egypten har en allt mer öppen Israelfientlighet fått framträda. Kristna samfund får det allt svårare att verka och kristna egyptier har utsatts för våld och mord vid ett flertal tillfällen. Från svensk sida finns en rädsla att uttala sin solidaritet och oro för utvecklingen och den utsatthet de kristna grupperna befinner sig i.

Debatten eller ställningstagandena i Riksdagen får inte ställas i relation till vad Sverigedemokraterna för tillfället tycker och tänker. Frågor som Sverigedemokraterna tar upp får inte med automatik bli sådana där övriga ”tvingas” tycka tvärtom i. Då kan såväl alliansen som vänsteroppositionen hamna i direkt absurda situationer. Det är bara att acceptera att ibland har också Sverigedemokraterna rätt – precis som vänsterpartiet. Och nog borde det vid dessa tillfällen vara möjligt att ge SD rätt på samma sätt som man kan ge kommunisterna i vänsterpartiet det. Det betyder ju inte på något vis att man köper hela paketet.

Den internationella terrorismen lämnades i såväl den utrikespolitiska deklarationen som i debatten därhän.

För socialdemokraterna tycks den viktigaste internationella frågan vara ett erkännande av Palestina. Nu finns det ju här olika läger i Alliansregeringen. Carl Bildt vill erkänna Palestina men folkpartiet och kd håller emot. Centern är för ett erkännande idag. En tvåstatslösning är möjligen ett steg till en varaktig fred i Mellersta Östern. Men är demokrati vad Palestina vill ha? Är fred det allt mer under islamistiskt inflytande Egypten vill ha? Och även om vi får en demokratiskt valt folkförsamling i Palestina – accepterar man staten Israel? Ett internationellt erkänt icke-demokratiskt Palestina som vägrar erkänna den israeliska staten skulle knappast underlätta fredsprocessen.

Kan konstateras att också den borgerliga regeringen lever i romantiskt skimmer av vad FN kan göra och den betydelse FN bör ha. Att använda FN som politisk maktfaktor är en farlig väg att gå. Inte minst med tanke på hur många icke-demokratiska medlemmar som organisationen inrymmer. FN som bistånds- och hjälporganisation har en reell betydelse och bör få utökade såväl befogenheter som möjligheter.

Vad kan man räkna in på plussidan i svensk utrikespolitik? Villigheten att vara en del av EU:s insatsstyrkor. Villigheten att delta i internationella fredsuppdrag. Villigheten till ökat nordiskt samarbete.

Vad skulle man önska sig? Klartext när det gäller Ryssland vad gäller den demokratiska krisen i landet, rustningen i Östersjön, militariseringen av Arktis, det ryska energivapnet, Klartext om Kinas ökande politiska, ekonomiska och militära makt i Sydamerika och i Afrika. Kinas ökande ekonomisk/politiska inflytande i EU-länderna. Klartext när et gäller det ökade islamistiska inflytandet efter den arabiska våren. Personligen hade jag dessutom gärna sett ett både politiskt och militärt närmande till NATO med ett tydligt angivet medlemskap som mål. Gärna, för att inte säga helst, tillsammans med Finland.

 

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

2 responses to “Tam debatt med många luckor

  1. Per

    Bra, bra. Respekt.

    Per

  2. jan-olov

    Instämmer helt med resonemangen
    Påläst och klarsynt som vanligt
    Tack Rolf K

    /Jan-Olov Holm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s