Varken förnuft eller frihet att upplåta hamnplats i Karlshamn till Ryssland

 ”Förnuft och frihet vann slaget om Karlshamn” kunde man läsa som rubrik över en ledare skriven av PM Nilsson i Dagens Industri i veckan som gått. Det handlar om Nord Stream. Men det var inte förnuft eller frihet som vann. Det var girighet. Girighet med rikets säkerhet som insats.

Oftast håller jag med PM Nilsson i hans åsikter som vi kan ta del av i DI. Men när det gäller Nord Stream så finns det inte mycket jag är ense med honom om.

PM Nilsson har så länge jag kan minnas ställt sig positiv till de ryska gasledningarna och ser det hela som ett friskt spel mellan olika konkurrerande företag i en värld av frihandel. Och är det inte den perfekta frihandelsvärlden så är det åtminstone lite av den – och det är bra. Jag ser det inte så. Inte alls.

Ett faktafel tycks också ha kommit med i PM Nilssons ledare. Han skriver om 700 fartyg med rysk anknytning i Karlshamn under ett år, men senare uppgifter hävdar att det handlar om 70. Onekligen en viss skillnad om nu antalet skulle vara ett skäl att låta Nord Stream/Gazprom använda Karlshamn som upplagringsplats.

Både kommunpolitiker i Karlshamn och på Gotland har agerat ansvarslöst, förblindade av möjligheten att bättra på sina kommuners ekonomi med pengar direkt eller indirekt från Ryssland.

Tungt ansvar
Gotlands ansvariga kommunpolitiker lyssnade på regeringen och sa denna gång nej till att upplåta hamnen i Slite till ryska intressen. Det är bra även om det kanske var mer påtryckning än ändrad uppfattning som fick de de gotländska socialdemokraterna att ändra sig. I Karlshamn är situationen en annan. Här går de 100 miljoner som Nord Stream vill betala före rikets säkerhet. Om mina uppgifter stämmer så var det bara moderaterna och en sverigedemokrat som röstade emot i kommunstyrelsen. Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet röstade för. En Sverigedemokrat avstod från att rösta. Ansvaret vilar tungt på ja-sägarna.

Med Karlshamns beslut är friheten hotad och förnuftet satt på undantag. Ryssland är en stormakt som är beredd att ta till vapen för att driva igenom sina intressen. Det vet vi idag, det ser vi i det krig som just nu pågår i östra Ukraina. Gasledningen, eller gasledningarna, genom Östersjön är ett ryskt projekt där västerländska företag precis som Karlshamn ser en möjlighet att tjäna pengar. Men det är den ryska staten som bestämmer genom majoritetsägarskap i Gazprom och Gazprom som ensamägare i Nord Stream 2 och majoritetsägare i Nord Stream 1.

Redan när den förs gasledningen lades ner på Östersjöns botten fick vi från den ryska regeringen veta att med ledningen utökades de ryska intressesfären västerut ekonomiskt, politiskt och militärt. Putin lät också meddela att med gasledningen hade den ryska marinen fått ett nytt objekt att säkerhetsmässigt ansvara för.

Det svenska försvaret befinner sig under uppbyggnad. Såväl på Gotland som i Blekinge. Såväl Blekinge som Gotland är av strategiskt intresse för Ryssland redan idag. Än mer vid en konflikt med väst, med de baltiska länderna, med NATO.

Hotad rysk infrasatruktur
Om regering och riksdag inte kan få Karlshamn att ändra sig har vi en situation med ryska gasrör i Karlshamn. Ryska gasrör som ingår i ett större sammanhang. Enligt gällande rysk uppfattning är transporten av till exempel gas och olja en del av den ryska infrastrukturen. I de ryska krigsmaktens uppgift ingår att skydda och säkra den ryska infrastrukturen. Blir denna infrastruktur hotad i Ryssland – eller utomlands – kan presidenten i Ryssland skicka militär för att ”säkra ryska intressen”. Att man från rysk sida ser hot lite varstans där det behövs för att motivera en militärinsats har vi sett exempel på. Vad skulle hända om okända personer vid ett antal tillfällen saboterar gasrör som ligger i Karlshamn eller de fartyg de transporteras på och polisen inte finner några skyldiga? Är det en helt omöjligt att president Putin då konstaterar att rysk infrastruktur i Karlshamn är hotad och för att säkra den, och hjälpa de svenska myndigheterna, skickar han rysk trupp?

Till skillnad från ryssarna och framför allt ryska politiker så lever vi inte parallellt med vår egen historia. För Putin och hans supportrar är 1918 ett år man minns med stor sorg. Det var det år som Estland, Lettland, Litauen och Polen förklarade sig självständiga från Ryssland/Sovjetunionen. Det har under senare år vid ett flertal tillfällen kommit mycket tydliga signaler från Moskva om att man från rysk sida anser att dessa länders självständighetsförklaringar 1918 var olagliga. Putin har till och med förklarat Finlands självständighetsförklaring 1917 som olaglig. I den anda av nationell stolthet som Putin bygger upp i Ryssland och bland ryssarna kan man där acceptera att Estland, Lettland, Litauen och Polen 1918 ska kunna fira sina länders självständighet med fest och tillbakablickande på vem de gjort sig fria ifrån inte bara en gång utan två?

Det finns all anledning att det kommande året och in på 2018 har uppmärksamheten riktad åt vad som händer i dessa länder. Kommer det nyheter från Ryssland om övergrepp på och diskriminering av de ryska minoriteterna så är det signaler om vad som är på gång. Vi kan också tänka oss nyheter om bandigtgäng som tar sig över gränsen och trakasserar den ryska befolkningen. Detta är skäl för militär intervention. En militär intervention som skulle kunna underlättas med ryska stödpunkter i Blekinge och på Gotland. Må vi slippa detta!

ROLF K NILSSON

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Januari nyhetsbrev från 16 juni-stiftelsen finns nu att lada ner

http://rokrini.se/Stiftelsens%20Nyhetbrev/Nyhetsbrev%20januari%202017%20%20-.pdf

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Moderaterna på rätt väg, men långt kvar – Björklund visar vägen

I en debattartikel i Dagens Nyheter framför fyra toppmoderater förslaget att försvaret ska tillföras 8,5 miljarder extra under den nuvarande inriktningsperioden. Pengarna ska gå till vad Försvarsmakten prioriterar för att snabbt höja försvarsförmågan. Det är ett bra beslut moderaterna har fattat. Det är till och med ett mycket bra beslut om man ser till moderaternas försvarsnegativa hållning under Reinfeldts statsministerperiod.

Men det stora problemet är att det behövs så mycket mer. Som motivering till att höja försvarsanslagen hänvisar de fyra undertecknarna Anna Kinberg Batra, Karin Enström, Ulf Kristersson och Hans Wallmark, till Rysslands militära satsningar, annekteringen av Krim, Georgienkriget, det ryska engagemanget i Syrien och de ryska underrättelseoperationerna.

De fyra säger sig vilja förstärka den svenska försvarsförmågan och att man vill göra det snabbt. Bra. Moderaterna har nu att bevisa ärligheten i den återfunna försvarsviljan.

Övertro på försvarsberedning
Den moderata övertron på försvarsberedningarna som man har gemensamt med övriga partier lyser igenom. Försvarsberedningarna har aldrig hamnat rätt i fas med vad som händer i omvärlden. Man gissar, man chansar och man föreslår vad som är politiskt kompromissbart. Försvarsberedningens förslag är när de kommer alltid passé. Omvärlden förändras under tiden försvarsberedningens intentioner slutredigeras inför överlämnandet till regeringen.

Den nuvarande modellen av försvarsberedning bör snarast läggas ner och ersätts med ett permanent säkerhetsråd med militärer och experter där det politiska inflytandet är kraftfullt reducerat. Det är förslagen från experterna politiken ska ta ställning till – inte vara med och arbeta fram dem.

De fyra moderaterna prioriterar tre områden: 1 Att stärka hela samhällets krisberedskap. 2 Att arbetet med at gå med i NATO ska påbörjas. 3 Att resurserna till försvaret ska ökas. Det är bra förslag. Och det är bra att de nu kommer från moderaterna, att insikten infunnit sig. För moderaterna under partiledaren Kinberg Batra är det dock en mycket lång väg kvar att gå för att förtroendet för partiet ska återupprättas när det gäller försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Det räcker inte med den omvändelse under galgen som vi nu får bevittna.

Fler soldater och mer materiel
För att under många decennier ha varit Sveriges mest försvarsvänliga parti blev moderaterna under Reinfeldts ledning det parti som var mest negativt till att ge försvaret nödvändiga resurser och medvetet blundade för vad som pågick i vår omvärld. Detta har resulterat i att vi befinner oss i ett läge där vårt svenska försvar behöver fler soldater och mer materiel. Vi behöver fler stående militära enheter. Vi behöver fler utbildade soldater att kalla in vid behov och vi behöver materiel till dessa. När det gäller antalet soldater och vapen att tillgå är också kvantitet en nödvändighet för kvalitet. Ställer moderaterna under Kinberg Batra upp på detta?

Det är nu som försvaret behöver tillföras resurser. Det räcker inte att planera för upprustning om ett, två eller tre år. Det är omvärldsläget alldeles för osäkert för. Att som de fyra debattörerna vill skjuta till 500 miljoner kronor i år är förvisso ett steg i rätt riktning. Men det får inte invagga oss i någon falsk trygghet. 500 miljoner i år är bättre än inga pengar alls. Men det räcker inte. Det räcker inte heller att som Kinberg, Enström, Kristersson och Wallmark vill höja försvarsanslaget med två miljarder 2018, för att 2019 och 2020 öka det till tre miljarder vilket skulle göra 8,5 miljarder extra under innevarande inriktningsperiod. Men det räcker fortfarande inte.

Reinfeldt och Borg nedrustare
När alliansregeringen tillträdde 2006 var uppfattningen bland moderata försvarspolitiker att vi under mandatperioden skulle kunna få våra regeringsvänner i centern, folkpartiet och kristdemokraterna att gå med på ökade försvarsbudgetar. För att få ihop alliansregeringen hade moderaterna tvingats att sänka sina ambitioner när det gällde pengar till försvaret. Vi vet hur det blev. Moderaterna med statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg blev de främsta nedrustarna utan någon som helst förankring. Istället blev det folkpartiet och Jan Björklund som kom att stå upp för det svenska försvaret och det tycks fortfarande förhålla sig så. Medan moderaterna i sin försvarssatsning vill tillföra 8,5 miljarder vill Jan Björklund och Liberalerna satsa 28,5 miljarder. Det är en hög summa – men samtidigt mer i samklang med de verkliga behoven. Min personliga uppfattning är om vi inte haft Jan Björklund i alliansregeringen 2006-2014 hade vi vi haft en ännu värre situation än den vi hamnat i nu.

En börja arbetet med en färdplan för svenskt medlemskap i NATO är säkert bra. Men det viktigaste just nu är att förankra idén hos det svenska folket. Informera om fördelarna med ett medlemskap, vilka skyldigheterna är, vad det innebär att stå utanför med mera. Det är också av högsta angelägenhet att ta upp kampen mot den omfattande NATO-negativa propagandan som får stå nästan oemotsagd.

Folkförankring nödvändig
Ett medlemskap i NATO är av högsta betydelse för det svenska försvaret och för den svenska säkerheten. Men ett medlemskap kan endast bli verklighet om det finns ett stöd för det bland medborgarna. Stödet till NATO, till det svenska försvaret, både civilt och militärt, bygger på folklig förankring. Den bästa förankringen får vi genom delaktighet. Försvaret är och måste vara en angelägenhet för hela det svenska folket.

Anna Kinberg Batras, Karin Enströms, Ulf Kristerssons och Hans Wallmarks artikel visar på en klar tillfrisknad hos moderaterna när det gäller synen på det svenska försvaret.

Alla människor har rätt att ändra uppfattning. Och jag vill tro och respektera människor som verkligen gör det. Men jag har svårt att fullt ta till mig en moderat partiledare som idag skriver om nödvändigheten och behovet av ett starkt svenskt försvar som inte för så lång tid innan hon blev partiledare hånade och förringade partimedlemmar som varnade för utvecklingen i omvärlden, som varnade för nedrustningen och ville satsa på försvaret. Jag vill tro att omvändelsen är ärlig. Men jag är inte övertygad.

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik borde vara den väsentligaste politiska frågan i just nu. Vågar man hoppas på en förändring? Att försvaret får tillräckliga resurser för att kunna utföra sina uppgifter? Jag hoppas – ännu är Sverige ej förlorat.

ROLF K NILSSON

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Vart leder Rysslands krigsförberedelser?

(VISBY) Läser med stort intresse novemberutgåvan av ”OE Watch” som ges ut av amerikanska Foereign Military Studies Office. Deras redaktionsmedarbetare Ray Finch har tittat närmare på hur hela Ryssland just nu mobiliserar och sätts i beredskapsläge.
Den mer västfientlig attityden från det officiella Ryssland började i samband med att Vladimir Putin återvände till posten som president efter att han under en mandatperiod lånat ut presidenttiteln till Dmitrij Medvedev. För enkelhetens skull tog Putin hand om premiärministerposten.
Ryssland positionerade sig allt mer i opposition mot väst i allmänhet och mot USA i synnerhet. Det ryska ledarskapet tycks, enligt Finch, tro att västvärlden och USA är ett seriöst hot mot den ryska statsledning. Därför har man från rysk sida fattat ett beslut som innebär att landet delvis förbereder sig på krig.

Ryssland omringat
Den nuvarande ryska regeringen vill att befolkningen ska tro att deras land är omringat av fiender och att dessa fiender också finns inom landets gränser. Och det är framför allt västvärlden med USA i spetsen som står för denna inringning. Västs, och USA:s, mål är att försvaga Ryssland på alla områden och med alla till buds stående medel nå detta mål. Från Kreml kommer budskapet att USA strävar efter att förbli den enda supermakten i världen – på alla områden. Man hävdar att USA arbetat för denna position ända sedan kalla krigets slut. Att USA aktivt verkat för att Ryssland inte ska få samma roll i världen som Sovjetunionen en gång gjorde – som den andra supermakten.

Den nuvarande ryska regimen bedriver en kamp på två områden. Vid sidan av mobiliseringen av samhället mot utländska hot stärker man sina positioner för att sitta kvar vid makten. Och dessa två mål backar upp varandra. I sin essä citerar Ray Finch den ryske forskaren Nikolaj Petrof: ”Idag härleder regeringen inte sin legitimitet genom val, utan uppifrån och ner genom att placera landet i en permanent krigsberedskap. Putins roll är mer som en tsar än som ordförande i en styrelse. Regimen har flyttat från ett hybridsystem som fortfarande upprätthåller de yttre tecknen på demokrati till en auktoritär stat. Den rubbade maktbalansen har gjort landets eliter mer beroende av presidenten.”

”Ständigt krig”
För att klara av denna bipolära strategi att utmana USA och stanna kvar vid makten har det ryska ledarskapet mobiliserat hela det ryska samhället för att klara av vad dr Stephan Blank beskriver som detta ”ständiga krig”.
Om det är så att Ryssland har satt stora delar av både det civila och det militära samhället i krigsberedskap och man bygger upp en uppfattning hos det ryska folket att landet befinner sig i ett ständigt krig bådar det inte gott för omvärlden.
Syftet med all mobilisering är att vara bättre förberedd på en väpnad konflikt. Det medför också beredskapsövningar där stora delar av samhället är inblandat tillsammans med de väpnade styrkorna.
Finch menar att en nyckelkomponent i de senaste ryska militära reformerna har varit att utveckla en livskraftig militär reserv som kan mobiliseras i händelse av krig.
Förutom de rent militär förberedelserna har den ryska ledningen metodiskt mobiliserat befolkningens mentalitet för att ställa in den på krig. Det ryska samhället har blivit härdat inför framtida, kanske större, konflikter, av de ryska insatserna i Ukraina och Syrien. Många ryssar är mentalt förberedda på krig. Dessutom undvikes inte budskapet att krig är en fördelaktig möjlighet. Vi minns den ryske tjänsteman som kommenterade stationeringen av 150 soldater på Gotland med att han ville meddela svenskarna att: ”Vi ryssar tycker om att kriga. Och vi är bra på det”.

Döljer inblandningen i Ukraina
Den ryska statsledningen har lyckats att i Ryssland dölja den stora ryska inblandningen i Ukraina och det krig som pågår. Den inhemska propagandan har resulterat i att hälften av den ryska befolkningen ser Ukraina som ett hot mot Ryssland.
Den militära och patriotiska utbildningen för skolungdomar har kraftigt ökat. Från mycket unga år har barnen nu möjlighet att lära sig grunderna för att vara soldat. Skolan har blivit ett effektivt medel för att sprida Kremls budskap att landet är omringat av fiender. Att det också finns fiender inom landets gränser och att det historiskt alltid har varit så – Rysslands överlevnad beror endast på om man har en stark militär eller inte.
De ryska skolorna har blivit militariserade. Eleverna ska vara beredda att arbeta och att tjäna landet. Förutom satsningen på att öka den fysiska konditionen hos landets skolelever så upprepas budskapet att eleverna ska vara beredda att försvara landet. Också den ryskortodoxa kyrkan går med i kampen mot väst, mot den materialistiska och syndiga västvärlden.
Putin är populär i Ryssland. Ett förhållande vi i väst måste lära oss att acceptera. Inget ser ut att hindra att han blir omvald 2018.  Undersökningar visar att upp emot 75 procent av den ryska befolkningen känner ilska och/eller har negativa uppfattningar om USA. Majoriteten av ryssarna ser USA som det främsta hotet mot deras land. Varje dag får den vanlige ryssen höra hur utländska och inhemska fiender arbetar för att underminera säkerheten, stabiliteten och välståndet. Men samtidigt menar Ray Finch i sin essä att den vanlige ryssen innerst inne när en misstanke om att man manipulerar och ljuger för henne/honom.

ONF
Ett annat verktyg i mobiliseringen har varit att skapa den ”Allryska folkfrontens” (ONF). ONF är inte ett politiskt parti, utan mer en mobiliseringskraft för att förbättra Ryssland. Enligt stadgarna är ONF:s mål ”främjande av enighet och civila solidaritet i namn av Rysslands historiska framgång; landets utveckling som en fri, stark och självständig stat med en robust ekonomi; snabb ekonomisk tillväxt; och beroendet av familjen.”
Det finns många andra metoder som Kreml använder för att öka försvarsmedvetenhet. Ryssarna kan numera till exempel besöka ”Patriot Park” strax väster om Moskva. Det är ett enormt komplex med utrymme för såväl flyg- som arméuppvisningar. Här finns också militära utbildningsklubbar samt områden för paintball spel och konsertsalar. Istället för att skaka Musse Pigg kan man kolla Kremls senaste vapen. Det finns en mängd andra medel att främja den militära medvetenheten som sportevenemang, mode och vanlig reklam.
Genom myndigheternas kontroll av media får den ryska befolkningen dagligen den information staten vill. Det primära vapnet i Kremls mobiliseringsarsenal har varit den indirekta kontrollen över de stora medierna.

Kontroll över medierna
Ray Finch tycker att den mest betydande prestation som Putins regering gjort under de senaste 16 åren har varit att lägga de stora ryska medierna under Kremls kontroll. När det gäller särskilda politikområden (t.ex. Ukraina, Syrien eller flyktingkrisen i Europa) är informationen i stort densamma från de största ryska nyhetsförmedlarna.  Det är framför allt kontrollen över de tre stora ryska tv-stationerna som gör att ryssarna får den information som Kreml vill. Kontrollen över media har gjort det möjligt för Kreml att skildra sitt budskap konsekvent, samordnat och i stort sett ensidigt.
Om inte den genomsnittliga ryska mediekonsumenten anstränger sig, får han eller hon nästan aldrig en nyhetsbild som avviker från den som Kreml godkänt. De program ryssarna får ta del av är en blandning av propaganda, analys, underhållning och diskussion. Inte sällan presenterat för att hetsa känslor och provocera upprördhet. Dessa mycket professionella TV- och radioprogram bidrar till berättelsen där väst och USA alltid är ute för att försvaga Ryssland, medan den ryska ledningen förblir oklanderlig.

Betydande korruption
Trots de ansträngningarna från Kreml, finns det ett antal av hinder som hittills omintetgjort ansträngningarna för att fullt mobilisera landet för krig. Första finns det den typiska ryska Bardak (den ineffektivitet som kännetecknar det ryska samhället). Något av detta kan bero på den genomsnittliga ryssens djupa skepsis mot de i ledande positioner. Korruptionen i Ryssland fördröjer mobiliseringsansträngningarna.
Medan den populära bilden av Putins makt anger ett strikt ansvar av förvaltningen, så ser verkligheten helt annorlunda ut. Baserat på tidigare erfarenhet försvinner troligen 25-40 procent av resurserna till personliga konton genom olika korrupta system.
Kremls planerar att modernisera militären så att 70 procent av utrustningen är modern år 2020 skjuts sannolikt tillbaka några år. Program för att mobilisera den bredare ryska samhället försenas sannolikt också.
I slutet av sin essä konstaterar Ray Finch att under de senaste fem åren har det ryska ledarskapet inte bara ”mobiliserat” medvetenheten i det ryska samhället för en eventuell konflikt. Man har också vidtagit åtgärder för att förbättra beredskapen och stridsförmågan hos de väpnade styrkornas olika grenar. För varje månad som går medan Kreml fortsätter manipulera informationsflödet ökar det ryska folkets, regeringens och de mäktiga ministeriernas fientliga inställning till väst i allmänhet och USA i synnerhet.

Fientligheten ökar
Fientligheten har blivit värre genom de försämrade ekonomiska förhållandena i Ryssland. Genom mobiliseringen av det ryska samhällets olika grenar och den hotbild man bygger upp kan den ryska ledningen frestas visa sin förmåga att kunna fosterlandet från USA:s och NATO:s onda planer.
Och i Sverige har vi inte förstånd att begripa att rikets säkerhet är den fråga vi som medborgare borde bry oss mest om och som våra politiker borde arbeta mest med. Och som Ray Finch konstaterar: ”Vart detta vill leda vet ingen.”
Ray Finch berättelse är en av många om vad som händer i vårt östliga grannland. Våra politiker, på alla nivåer, måste se den allvarliga situation som råder och agera därefter.
Att hyra ut kommunala hamnar till Gazprom bara för att tjäna pengar borde vara tillräckligt för att ställa misstroendeförklaring. Vad de ryska aktiviteterna leder till vet ingen. Och det är det vi måste vara beredda på. Det är dags att göra något radikalt. Nu!

ROLF K NILSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Svensk säkerhet efter Trumps valseger

Patrik Markgren

Patrik Markgren

Mina gratulationer till President Trump. Hur många trodde på allvar att han skulle ta sig hela vägen till vita huset? Jag erkänner rakt av att jag räknade ut Trump redan i primärvalen. Republikanerna hade ett antal kompetenta kandidater, men de föll ifrån en efter en. Till sist var bara den labile, kontroversielle och plumpe Donald Trump kvar. En man vars politiska program i bästa fall är oklart, i sämsta fall djupt intolerant och farligt.

Låt mig på en gång säga att jag inte är någon beundrare av Hillary Clinton. Hon ger intrycket av att vara arketypen för en korrupt politikerbroiler utan tillstymmelse till kontakt med vanligt folks verklighet. Detta var sannolikt det som fällde avgörandet. Det var fler amerikaner som röstade mot henne, än som röstade mot Trump. Nåväl, valet är avgjort, och amerikanarna har gjort sitt val. Inget att säga om det. Så skall det fungera i en demokrati.

Frågan är vad detta innebär för oss, vilka åtgärder som Sverige bör vidta med anledning av att en oförutsägbar president med klart isolationistiska tendenser har parkerat i Vita huset för åtminstone en fyraårsperiod? Det första jag konstaterar är att det inte finns några självklara svar på den frågan. Trump är som sagt en oförutsägbar kvantitet. Dels är han notoriskt vag i sina politiska positioner, dels ger han intryck av att vara oerhört känslostyrd, en ledare som hellre låter sig ledas av sina impulser än av en genomtänkt strategi.

Något som tycks uppenbart är att Trump saknar erfarenhet och kompetens när det gäller säkerhetspolitiska frågor. Det skulle kunna innebära att han behöver lyssna mera på sina rådgivare som har expertkompetens inom området. Gör han det så kan det hela gå ganska smärtfritt. Ingenting i Trumps agerande tyder dock på att han är en person som lyssnar på rådgivare. Han verkar vara en person som kör över sina rådgivare, förnedrar dem och sedan använder dem som alibi för att göra exakt det hans impuls säger honom att göra. Det bådar inte gott. Inte alls.

Det för Sveriges del mest olycksbådande är den beundran för Putin som Trump uppvisat i kombination med hans minst sagt svala engagemang för sina NATO-allierade. Trump fick under valkampanjen en direkt fråga om han var beredd att uppfylla USA:s åtaganden enligt NATO-fördraget ifall t.ex. de baltiska staterna skulle angripas av Ryssland. För ett land som är medlem i en allians baserad på kollektivt självförsvar finns bara ett svar på en sådan fråga – JA! Självklart!

Trump lyckades inte ens prestera ett litet försynt ja, utan svävade ut i spekulationer om att USA endast kunde tänka sig ingripa om de efter en noggrann analys kommer fram till att den angripa medlemmen har fullgjort sina förpliktelser mot alliansen, t.ex. i form av egna försvarsansträngningar. Därmed har han i praktiken kört NATO-fördraget i dokumentförstöraren. Hela poängen med en allians som NATO är de ovillkorliga förpliktelserna i paragraf 5. Vetskapen att en angripare som vill mumsa i sig ett litet NATO-land måste ta sig an alla NATO-länder har en rejält avkylande effekt på äventyrare som Putin.

Den signal Trump skickar till sin vän Putin är att det är ganska riskfritt att marschera in i Estland, Lettland och Litauen. USA kommer sannolikt inte att ingripa. Innan Trump ens hunnit besluta sig för om hans NATO-allierade ens är värda att få hjälp lär ryska armén stå vid Östersjön, och då är det för sent att agera. Vi vet inte exakt vad Putin planerar, och vilket tryck han är under internt att visa på handlingskraft, men Trump har redan innan han tillträtt som president drastiskt sänkt ribban för Putin att skrida till handling om han så behagar. Jag befarar att sannoliken är ganska hög att när amerikanarna går till val nästa gång så har de tre baltiska staterna upphört att existera. I värsta fall bryter ”oroligheter” ut redan till våren, som ”tvingar Ryssland att ingripa”.

Vi vet sedan tidigare att Sverige vid en eventuell konflikt i Balticum sannolikt dras in mycket tidigt, kanske redan innan de ryska stridsvagnarna rullar in över de baltiska staternas gränser. Framgruppering av ryskt luftvärn till Gotland stänger i praktiken Östersjön för NATO, och ger Trump ännu ett argument för att avvakta. Att Sverige i det läget skulle få någon hjälp är inte troligt, i alla fall inte amerikansk hjälp. Vi är ju inte ens medlemmar i NATO, och ingen kan med bästa vilja i världen hävda att Sverige lyft ett finger för att stärka vårt eget försvar.

Trumps valseger har i ett slag drastiskt försämrat Sveriges säkerhetspolitiska läge. Risken för en konflikt i Östersjön, där Sverige faktiskt blir en rysk måltavla, har ökat markant. Samtidigt har Sveriges chanser att få hjälp västerifrån minskat. Förre Arméchefens ord att ”Sverige kan vara i krig om några år” låter plötsligt nästan optimistiska.

På sitt sätt kan jag förstå Trump. Europa har åkt säkerhetspolitisk snålskjuts på USA sedan andra världskriget. Varför skall USA betala för vår säkerhet när vi inte är beredda att göra det själva? Jag skulle inte ha några invändningar om han ställde hårda krav på NATO-medlemmarna att bidra till det gemensamma försvaret, och till och med att länder som inte sköter sig till sist blir utsparkade ur NATO. Men att på det sätt han gjort urholka NATO-medlemskapet och rasera alliansens trovärdighet är ett tecken antingen på säkerhetspolitisk amatörism av värsta sorten, eller ett medvetet första steg att upplösa NATO.

För mig får detta två omedelbara konsekvenser för Sverige. För det första tvingas jag som uttalad NATO-förespråkare konstatera att ett svenskt NATO-medlemskap för en tid framåt kan förpassas till avdelningen politiska icke-frågor. Med Trump vid makten är ett NATO-medlemskap, även om Sverige i detta läge mot förmodan vore välkomna, lika urvattnat och meningslöst som Sveriges nuvarande partnerskap. Fokus bör nu istället ligga på bilaterala samarbeten med i första hand våra nordiska grannar, men också andra europeiska länder, inom eller utanför EU:s ram.

Den andra konsekvensen är att drastiska åtgärder behöver vidtas för att stärka vår försvarsförmåga. Naturligtvis måste våra försvarssatsningar på sikt anpassas till ett läge där Europa på egen hand måste kunna försvara sig mot en angripare. Europa är fullt av skolkare som måste ta krafttag för att rädda sig ur den situation vi genom långsiktiga försummelser försatt oss i, men Sverige är en av de allra värsta skolkarna. Det mesta akuta handlar dock om att stärka vår förmåga att i närtid utkämpa ett krig. Vill det sig riktigt illa kan vi tvingas göra detta redan om några månader.

Allt försvarsmakten företar sig de närmaste månaderna bör ske utifrån förutsättningen att det omedelbart skall stärka vår beredskap att möta ett ryskt angrepp. Beredskapskrediten bör redan idag ställas till försvarsmaktens förfogande. Värnpliktiga och Hemvärn bör, i den takt vår tynande officerskader mäktar med, kallas in för repetitionsutbildning. Vi behöver snabbt ställa upp så mycket förband med grundläggande kompetens som möjligt, och vässa dessa så mycket vi bara hinner.

Vi behöver raskt fylla på alla våra förråd med allt från ammunition, till livsmedel, drivmedel, sjukvårdsutrustning och all den personliga utrustning en soldat behöver. Jag gissar att många förråd gapar rätt tomma efter decennier av försummelser. Att fylla ut dessa brister bör kunna göras ganska snabbt då det ofta handlar om enklare hyllvaror, och det ger en kraftig effekt i form slagkraft, och inte minst uthållighet.

Vi bör skyndsamt möjliggöra spridning av våra viktigaste militära resurser, t.ex. våra stridsflygplan, för att minska sårbarheten vid ett överraskande angrepp. Det kan innebära att vi behöver återuppliva nedlagda flygbaser och bergrum, bygga befästningar och skenmål, och sätta upp nya förband, t.ex. flygbasbataljoner.

Vi bör undersöka möjligheten att temporärt fylla de värsta systembristerna i vårt försvar med färdiga förband inlånade från våra allierade. Till exempel skulle tyska eller franska luftvärnsförband kunna stationeras för försvar av våra flygbaser och av Gotland, och italienskt raketartilleri ge våra manöverbataljoner eldunderstöd. På sikt måste vi naturligtvis se till att själva skaffa oss den förmågan, men på den tid som vi nu talar om är det helt enkelt inte möjligt.

Däremot skulle det kunna vara möjligt att på lite kortare tid anskaffa vissa enklare vapensystem som vi idag saknar, eller skaffa fler av sådana modeller vi redan har. Bärbara pansarvärnsvapen, granatkastare och kulsprutor skulle t.ex. kunna öka eldkraften på ett kostnadseffektivt sätt. Införande av lättare luftvärnsrobotar som Stinger på stor bredd tror jag också skulle innebära ett rejält orosmoment för en angripare och bör påbörjas omgående, men tar nog lite längre tid att genomföra.

Allt detta kostar pengar, och måste få kosta. Alternativet att behöva bygga upp ett av krig sönderslaget land är inte heller gratis. Det kräver också en handlingskraft och sjukdomsinsikt hos våra politiker som dessvärre inte skådats en skymt av ännu. Det kräver också en hänsynslös brist på respekt för trög byråkrati och krångliga upphandlingsregler. Skall vi följa lagen om offentlig upphandling och alla FMV:s komplexa processer för anskaffning av materiel kommer ännu ett amerikanskt presidentval ha gått av stapeln innan några prylar börjar anlända på förbanden. Det är en brist på tempo som ett djupt fredsskadat land möjligen kan kosta på sig, men ett land på randen av att kastas in i ett krig kan det definitivt inte.

PATRIK MARKGREN

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Ville Reinfeldt att alliansen skulle sluta med honom?

Även om en majoritet av riksdagens ledamöter har åsikter som är oantastliga, politiskt korrekta och inte stör någon speciellt så har denna majoritet inte mandat att skriva ner statusen på ledamöter som tillhör en minoritet och företräder idéer och åsikter som är extrema, politiskt inkorrekta och till och med tämligen avskyvärda.  

Det finns två partier i riksdagen som skiljer sig från övriga om man ser till deras historia och idétradition. Det är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det ena partiet behandlas som paria av alla övriga partier medan det andra lämnas företräde överallt. I den svenska riksdagen är det mer acceptabelt att hämta sin inspiration från de röda diktaturerna än från de svartbruna. Det borde inte vara så. Oavsett totalitär idékälla är det samma andas barn och det borde ligga i de demokratiska partiernas intresse att hålla samma distans till dessa partier när det gäller närmare samarbete.

En skandal i skandalen är att det till och med gick så långt att man från alliansen efter valet 2014 krävde att statsminister Löfvén skulle räkna in det gamla kommunistpartiet i sitt regeringsunderlag. Annars skulle alliansen gå emot den nya rödgröna regeringen. Ett ultimatum från de borgerliga partierna att en socialdemokratisk regering ska ha inflytande från de gamla kommunisterna – annars får man problem med de borgerliga partierna. Var detta vad de borgerliga väljarna ville ha när de röstade på något av allianspartierna? Nej, det var det sannolikt inte.

Decemberöverenskommelsen kom sedan som pricken över i:et i den demokratiska nedmonteringen. Nu skulle partiledarna göra en överenskommelse utanför riksdagen där man bildade en ny falsk majoritet bestående av S, MP och V. Alliansen lovade då att lägga sina röster så att oavsett vad SD tyckte skulle det inte bli så att den verkliga majoriteten i riksdagen skulle hota den rödgröna regeringen. Alliansen garanterade att trots att man kunde få majoritet så skulle man inte utnyttja denna möjlighet för att genomdriva en borgerlig politik. Om en enskild borgerlig ledamot hade gjort samma överenskommelse med den socialistiska rödgröna regeringen hade denne med all sannolikhet, och med rätta, blivit utesluten ur sitt parti.

Hur Decemberöverenskommelsen dog på pappret är historia. Att DÖ, trots att den skrotades, lever kvar är en demokratisk tragedi. Vid ett flertal tillfällen hade allianspartierna kunnat lägga förslag i riksdagen som SD – utan några motprestationer – skulle ha röstat på.

Vad vi nu ser i Sveriges riksdag är hur många av de bra beslut som klubbades under alliansregeringen monteras ner och ersätts med misslyckad återanvänd socialistpolitik kryddat med V:s och MP:s ibland lätt märkliga uppfattningar. 

Allianspartierna har under sin hittills korta tid i opposition inte lyckats med att stoppa den rödgröna politiken. Man har istället underlättat för att den ska kunna genomföras. Vem bär ansvaret?

För att få någon klarhet i vad det var som egentligen hände efter valet 2014 får vi gå tillbaka till valnatten då statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade att han lämnade både statsministeruppdraget och det som partiledare för moderaterna. Besluten kom överraskande.
Nu lämnade Reinfeldt förvisso statsministerstolen, men partiledarposten hängde han fast vid i flera månader utan att agera som partiledare. Han var partiledare till namnet men han ställde aldrig upp på partiuppdrag som borde utföras av partiledaren. Dessa lämnade han till sin, av sig själv, utsedda efterträdare Anna Kinberg Batra. Ganska typiskt för Reinfeldteran. Att beslut ska förankras nedåt i organisationen blev under Reinfeldt något förlegat, något man inte sysslade med.

Under Reinfeldts självpåtagna timeout som partiledare före sin avgång kom innehållet i Decemberöverenskommelsen till. Det finns de som menar att den kom från Reinfeldts penna, andra har en annan uppfattning. Kanske får vi i framtiden veta hur det förhöll sig.

Men var Reinfeldt tvungen att avgå under valnatten och anse sig besegrad?  Nej, det hade han inte behövt göra eller anse sig vara. Varken moderaterna eller alliansen var besegrad. Vad som hänt under valnatten var att alliansen fått färre röster än de rödgröna understödda av vänsterpartiet. Om SD vid en misstroendeomröstning ställt sig bakom Reinfeldt som statsminister hade vi kanske fortfarande haft en alliansregering. Det hade varit rätt av Reinfeldt att sitta kvar istället för att avgå som statsminister. Detta hade paradoxalt varit det stora problemet för moderaterna – att Reinfeldt suttit stärkt kvar på sin position. Vart hade detta lett regeringen? Och vad hade det betytt för moderaterna? Här kan vi inte annat än spekulera.

Reinfeldt hade kunnat sitta kvar efter valet, men hans agerande tyder på att han fått nog av regerandet och inte ville fortsätta. Med den egoism som präglat Reinfeldts åtta år som statsminister så var det ganska naturligt att han ville att också regeringen skulle gå med honom, vilket ju blev fallet. Han hade kunnat lotsa regeringen över valet, förklarat att han ämnade lämna partiledarposten och låtit arbetet med att hitta en ny partiledare fått ha sin gång. Men det gjorde han inte. Han satt kvar på partiledarposten, överlämnade alla uppdrag som partiledare till sin egen favorit att efterträda honom – moderaternas gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra. På detta vis styrde han vem som skulle bli hans efterträdare.

Det var Fredrik Reinfeldts frånvaro som partiledare, utan att avgå som partiordförande förrän den 7 mars 2015, som banade väg för Kinberg Batra att utan konkurrens bli ny partiledare. I nästan ett halvår fungerade hon som stand-in för partiledaren när det borde ha varit vicepartiledaren Gunilla Carlssons uppgift. Men då hade inte dessa månader mellan Reinfeldts avgång som statsminister och den extra partistämman blivit den väg som ledde Kinberg Batra till ordförandeposten.

Reinfeldts agerande var ansvarslöst och maktfullkomligt. Ingen i partiledningen hade styrkan att göra vad som vore rätt.
Decemberöverenskommelsen gjorde att Alliansen frivilligt avstod från att utmana den rödgröna regeringen om makten. Den hindrade också den nya moderatledaren från att bli statsminister. Efter Reinfeldt – inget. Var det så Reinfeldt tänkt sig att det skulle bli? Att Alliansregeringens år skulle vara förknippad till honom och ingen annan?

Med facit i hand och den förändring som moderaterna trots allt genomgått efter Reinfeldts försvinnande så har partiet gått åt rätt håll. Inte minst tacksam för detta kan man vara när det gäller försvarsfrågan där nedrustningen med Reinfeldt som pådrivande stoppades. Moderaterna är ännu inte det försvarsvänliga parti man en gång var. Men förhoppningsvis är tiden över då den moderate partiledaren var nedrustningens främste tillskyndare. Men moderaterna ligger fortfarande långt ifrån den försvarsbudget som krävs för att vi ska få ett försvar som klarar de uppgifter den skall enligt besluten i riksdagen. När det gäller försvaret borde moderaterna ansluta sig till liberalernas förslag. Det är inte småjusteringar i budgeten som krävs, det är en rejäl ökning.  Och det har liberalerna förstått.

Tyvärr finns misstänksamheten kvar hos den moderata partiledningen för självständigt tänkande riksdagsledamöter. Man vägrar se dessa som en tillgång. Istället är det möjliga hot som ska undanröjas. Så länge denna misstänksamhet finns kvar kan moderaterna aldrig nå tillbaka till sin gamla storhet.

ROLF K NILSSON

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Finn Bengtsson (M) ställer inte upp för omval 2018

Finn Bengtsson står inte till förfogande för omval 2018! Han meddelade detta på Östgötamoderaternas förbundsråd idag lördagen den 8 oktober 2016 i Skänninge. Här är hela Finn Bengtssons anförande (med tillstånd av Finn Bengtsson):

Partivänner!

Jag är uppriktigt stolt för att vara riksdagsman för Östergötland och representera de moderata väljarna i vårt län. Något jag fått göra sedan 2006, om än på lite krokiga vägar.

Moderat har jag varit ännu längre. Redan som 13-åring gick jag med i Högerns ungdomsförbund – ett år innan det egentligen var tillåtet – för att året efteråt byta namn till Moderata ungdomsförbundet. Som många andra i min generation har jag sedan dess levt med moderaterna i både upp- och nedgång.

Så det är till dels med tungt hjärta jag nu har kommit fram till mitt beslut att inte ställa upp för omval till riksdagen för en fjärde gång. Jag fullföljer – givetvis – min mandatperiod, men efter valet i september 2018 är det över för min del.

Jag är inte trött på att arbeta politiskt och jag är inte trött på att träffa moderata väljare här i Östergötland eller i övriga delar av landet. Dessa möten med väljarna är kanske det som gett mig mest bränsle att fortsätta den politiska verksamheten, det som gjort att det hela känns meningsfullt. Att vara moderat är en del av min identitet, en del av min självbild. Jag har svårt att tänka mig något annat. Därför är det extra svårt att konstatera att mitt parti, mitt moderata parti, är på fel väg på så många områden.

Hade det funnits en verklig vilja från partiledningen att förändra till det bättre, hade jag sett tecken på detta då hade det – kanske – funnits en möjlighet att jag hade bitit ihop, vädjat om väljarnas stöd och med en förhoppning på förändring gett mig i lag med valrörelsen 2018 för att få ett regeringsskifte.

Det finns fyra huvudskäl varför jag tagit detta beslut:

Ett
Vi moderater sitter i riksdagen för att vi ska driva den politik väljarna gett oss mandat att göra. Som riksdagens sammansättning ser ut idag är det inte omöjligt – snarare möjligt – att en gemensamt lagd budget från allianspartierna hade gått igenom. När moderaterna inte ens försöker driva igenom en budget som man vet är bättre för Sverige än det den rödgröna regeringen presterar, tar partiet inte sitt ansvar.

Skulle det leda till att riksdagen antar en alliansbudget och statsministern i detta läge väljer att utlysa extra val – må så vara! Det är inte rätt att medvetet undvika möjligheten att få en egen budget att gå igenom – som vi vet skulle göra Sverige bättre – bara för att vår socialdemokratiske statsminister ska slippa en regeringskris. Vid ett extra val är det vår skyldighet att försöka vinna regeringsmakten för ett bättre Sverige.

Genom Decemberöverenskommelsen drev allianspartierna socialdemokraterna i famnen på vänsterpartiet. En i efterhand, till och med för arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen, obegriplig och orimlig konsekvens.

Att man från de borgerliga partierna ställer kravet att om inte en minoritetsregering samarbetar med det gamla kommunistpartiet, så gör man vad man kan för att fälla den. Men om den samarbetar med de gamla kommunisterna ska den få sitta säkert kvar – ja, det är fel på så otroligt många sätt att jag inte ens ska försöka redogöra för det.

Jag kan inte förstå hur man kan tro att de moderata väljarna tycker detta är rätt. En rödgrön regering som styr Sverige är illa nog. Men att från allianspartierna kräva att de gamla kommunisterna också ska få ett inflytande på denna regerings budgetar är i sig egentligen tillräckligt för att utesluta de ansvariga från respektive parti. Det finns inte i något allianspartis program att man ska underlätta för ett socialistiskt parti att få igenom sin politik.

Två
Moderaterna är ett toppstyrt parti. Intresset att förankra viktiga politiska ställningstaganden och beslut i riksdagsgruppen, och även i partistyrelsen, har nått en ny bottennivå! Nu senast med uttalandet som går emot förslaget om höghastighetståg genom bland annat Östergötland.

Intern kritik och avvikande mening även i sakpolitiska frågor ses som illojalt och är synnerligen ovälkommet. Att ifrågasätta har blivit det mest oönskade beteendet hos förtroendevalda och partiföreträdare utanför partiledningen och straffas på olika sätt. Den demokratiska processen inom partiet har blivit en Potemkinkuliss. En antidemokratisk slutenhetskultur är vad som gäller.

Den rådande antidemokratiska slutenhetskulturen håller på att förvandla moderaternas kärna till en grupp alltmer tysta personer – som vid egna ställningstaganden får känna på repressalier av oproportionell styrka. Partiets ledning tycks vara helt tillfreds med att fostra en grupp ja-sägare i den moderata riksdagsgruppen.

Det finns tyvärr inget intresse i partiets ledning att ändra på detta förhållande, på denna kultur. Skälet är simpelt – det gynnar ledningen. Men det är ett kortsiktigt gynnade som på lång sikt är skadligt för såväl partiledning, partiet som sådant och på våra möjligheter att på sikt locka medlemmar och väljare.

Tre
Jag har haft som ledstjärna att följa mitt politiska samvete och alltid försöka stå på medlemmarnas och väljarnas sida genom att lägga konkreta förslag till omröstningar på våra förbundsstämmor, eller informellt genom täta kontakter med medlemmar, väljare och sympatisörer.

När då partiledningen utmanar viktiga politiska åsikter som jag finner att jag själv, gräsrötterna och ryggraden av partiet i mitt valdistrikt står upp för, skapas en konflikt där jag inte kan annat än visa min lojalitet med dem som valt mig, vilket varken är riksdagsgruppen eller än mindre partiledningen.

Genom den toppstyrda partikultur som råder har partiledningen full kontroll över gruppledningen i riksdagen för att självsvåldigt peka ut personer för de många uppgifter som finns att ansvara för i riksdagsarbetet. Då jag valt att, som jag ser det, ställa mig lojal med mina väljare och partiets gräsrötter – inte minst här i Östergötland – har jag gjort det omöjligt för mig själv att få några uppdrag i riksdagen där jag kan göra en verklig insats.

I detta läge finns det ingen anledning för mig att kandidera till en riksdagsplats som i praktiken blir en statistroll. Även om jag fått stöd från mitt valdistrikt så skulle jag med största sannolikhet bli hänvisad till arbetsuppgifter utan nämnvärd möjlighet till påverkan av uteblivet stöd från partiet centralt, inte ens inom områden där jag har en erkänd och vederlagd sakkunskap och mångårig livserfarenhet, något som annars hade kunnat komma partiet eller dess väljare till gagn.

Fyra
Östgötamoderaternas nomineringsprocess inför valet till riksdagen 2014 var inte partiets finaste stund. När det gällde demokrati, förankring och spridning av uppdrag fanns det mycket till övers att önska. Hur min egen person behandlades kan vi lämna därhän, även om jag själv har svårt att glömma det. Men vad vi inte kan lämna därhän är hur mina nära och kära och de inom partiet som stod upp för mig och min kandidatur drabbades också lång tid efter att listorna var fastställda. Det får inte ske igen.

Och det ligger ett stort ansvar på de som är ansvariga inför kommande nomineringsprocess att det heller inte sker. Östgötamoderaterna är värt bättre! Nu tror jag inte det ska gå så illa vid denna nomineringsprocess med den förras totala misslyckande som varnande exempel.

Men det som drabbade mig under den pinsamma processen med att ta fram en valsedel för riksdagskandidaterna från länet, och de övriga argument jag framfört, gör att jag inte önskar kandidera för en mandatperiod till för moderaterna i Östergötland. Jag vill inte riskera att få genomleva en nomineringsprocess som den som skedde förra gången. Varken för egen del eller för mina vänners.

Till detta kommer det naturligtvis även andra personliga skäl till att inte kandidera, som till exempel det fysiska och psykiska slit som veckopendling till Stockholm medför, men som naturligtvis inte partiet i sig kan hållas till svars för.

Dessutom är inte ett politiskt förtroendeuppdrag ett livslångt arbete. Alla förtroendeuppdrag bör vara tidsbegränsade som man med stor ödmjukhet tar på sig efter att partimedlemmar och väljare anförtrott en person en så viktig uppgift som att företräda dem.
Tack för att Ni har lyssnat.

1 kommentar

Filed under Okategoriserade