Försvarspolitiker – Upp till bevis! Rädda Gripen-planen!

När hoppet tänds och man tror att nu har politiken fattat vad det handlar om, nu är det stopp på en ansvarslös och verklighetsfrämmande försvarspolitik kommer beslut som det debattartikeln tar upp. Att göra av med närmare hundra fungerande , nya JAS-plan utan att ha en direkt ersättning är inte landsförräderi – men väldigt nära – om det inte bara är ren dumhet! Nu är det upp till bevis för varje politiker som säger sig vara för ett starkt och fungerande försvar att stoppa detta sabotage mot den svenska försvarsförmågan!

http://www.svd.se/fel-att-skrota-97-nastan-nya-gripenplan

 

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Utan extern och intern säkerhet hotas vårt självbestämmande

Det pratas och småbråkas mycket i svensk politik. Motsättningarna kan ytligt sett verka stora mellan de politiska partierna. Och förvisso finns det motsättningar, något annat ska vi inte tro. Men i de riktigt stora och avgörande frågorna har partierna gjort överenskommelser så att dessa är bortplockade från den dagsaktuella agendan.

Socialdemokraterna har förlorat sin position som det stora partiet med runt hälften, och ibland mer, av väljarkåren bakom sig. Moderaterna verkar ha landat i en position där man är större än någonsin historiskt och får i opinionsundersökningarna ungefär lika stort stöd som socialdemokraterna. Övriga partier (förutom Sverigedemokraterna) är marginaliserade, om de inte genom samarbetsavtal kan hävda sina åsikter – som miljöpartiet gjort med katastrofala följder för landet.

De stora partiöverskridande överenskommelserna kan vara bra för landet – om partierna verkligen är överens i dessa frågor och har ett gemensamt mål. Men idag tycks överenskommelserna mer vara till för att få undan besvärliga frågor som försvårar regerandet, som gör det svårare för politikerna. Decemberöverenskommelsen visade att själva regerandet var viktigare för partierna än att driva de politiska frågorna de fått väljarnas förtroende att förverkliga. Än allvarligare var att överenskommelsen innebar att man ställde de stora politiska frågorna åt sidan i en uppgörelse med sina politiska motståndare. En uppgörelse där man lovade varandra att inte ta upp kampen om regeringsmakten även om man kunde. Regeringsinnehavet blev en intern partiöverenskommelse där mandatgivarnas – väljarnas – åsikter lämnades därhän.

En av de frågor som ställdes åt sidan, trots den situation världen befinner sig i, var försvaret. De båda stora partierna går mot bättre vetande när de inte är beredda att satsa mer pengar på det svenska försvaret.

Och detta gör man i ett läge då Sverige genomlidit en historisk nedrustning vilken såväl socialister som borgerliga är skyldiga till. En nedrustning och nedmontering av försvaret som fortsatt in i 2000-talet. Detta sker då samtidigt som det sker en upprustning av sällan skådat slag i vår direkta närhet.

Det svenska försvaret måste snabbt tillföras åtskilliga miljarder för att kunna nå en nivå där det kan utföra de uppgifter som riksdagen faktiskt beslutat om. Även om dessa inte ens är tillräckliga.

Precis som vårt försvar mot yttre fiender kraftigt behöver förstärkas så måste också polisen göra det för att få stopp på brinnande förorter där polis och räddningstjänst möts av stenkastning och molotovcocktails. Anmäls brott måste de utredas, anmäls pågående brott ska det finnas tillräckligt med polisresurser så att polisen kan rycka ut till brottsplatsen. Allt annat är oacceptabelt.

Det är inte populärt i media eller bland opinionsbildare att hävda att försvars- och säkerhetspolitiken är vad som borde prioriteras. Sociala frågor, utbildning, energi är alla viktiga men helt underställda de frågor som handlar om rikets säkerhet. Sverige måste ha resurser för att kunna hantera såväl den yttre som inre säkerheten. Samtidigt som det svenska försvaret har stora brister har vi en inrikes ordningsmakt som håller på att kollapsa. Ett akut problem som allt för länge har mörkats och skjutits på framtiden.

Precis som vi måste tillföra medel till försvaret för att skydda oss mot yttre fiender måste vi tillföra polis och säkerhetspolis medel för att trygga den inrikes säkerheten. Detta är två problem som egentligen är ett och detsamma. Att politiken måste ge tillräckliga resurser för att försvara vår demokrati, vår frihet och vårt självbestämmande. Klarar vi inte det blir det inte heller de politiker vi valt som löser energin, utbildningen eller socialpolitiken. Då är det någon annan som gör det för oss. Förhoppningsvis är det inte för sent. Men det måste hända något nu – inte morgon eller i övermorgon. Då kan det vara för sent.

ROLF K NILSSON

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Trump ett hot mot den fria världen

För varje presidentval i USA har det blivit allt svårare att som svensk konservativ helhjärtat ställa upp på de kandidater det republikanska partiet för fram. Men nu kan man inte lägga karbonpapper mellan amerikansk och europeisk, ja varför inte svensk, konservatism. Det är allt för mycket som skiljer.
Som europeisk, som svensk, konservativ har jag kunnat se mycket hos de republikanska presidentkandidaterna som jag gillat. Men med åren har det blivit allt svårare. Hos mig är fortfarande Ronald Reagans porträtt som hänger på väggen.

Årets republikanske presidentkandidat Donald Trump känner jag överhuvudtaget ingen gemenskap med, inget jag överhuvudtaget kan sympatisera med. Tvärtom. Jag blir rädd för vad Trump säger att han vill göra. Jag blir rädd som konservativ, som svensk, som europé, ja som människa.
Vad jag framför allt är rädd för är att Donald Trump menar precis vad han säger. Och det verkar bara bli värre och värre. Nu senast är det intervjun i New York Times förra veckan då Trump inte gav det självklara svaret ”ja” på frågan om USA skulle bistå Estland militärt om det blev angripet av Ryssland. Istället gjorde han det hela till ekonomisk fråga. Om ett NATO-land – när det gäller sina försvarsutgifter – inte når upp till två procent av BNP ska de inte heller förvänta sig att NATO:s solidaritetsklausul gäller, i alla fall inte för USA. Helt plötsligt har presidentkandidaten Trump gett en möjlig angripare grönt kort för attack. Ingen militär solidaritet från USA:s sida om man inte når upp till tvåprocentmålet! Blås till attack och låt bomberna falla!

Förre republikanske talmannen i representanthuset Newt Gingrich, vars storhet jag aldrig förstått, har i CBS gått ut och försvarat Trumps ovilja att bistå ett litet, demokratiskt, europeiskt land som är medlem i NATO. Kommentaren var dum, okänslig och visar på en amerikansk självbild som ibland är allt annat än sympatisk. Möjligen försökte Gingrich sänka nivån på sitt uttalande för att ligga i samma dumhetsdivision  som presidentkandidaten Trump.

Newt Gingrich förklarade för CBS något i still med: ”Jag är inte säker på att jag skulle riskera ett kärnvapenkrig för några förorter till St Petersburg”. Det är alltså den fria republiken Estland som i Gingrich ögon är ”förorter” till St Petersburg. Förhoppningsvis förblir Gingrich insatser i amerikansk politik historia.

Men för att återgå till Trump. Jag tror inte det finns någonting som är försonligt med Donald Trump. Tyvärr personifierar han i allt för många fall karikatyren på amerikanska politiker – isolationist, dryg, fördomsfull, nedlåtande, okunnig och med en världsbild som allt annat ligger i paritet med verkligheten.

Donald Trump är en fara för hela den fria världen vilken han tycks vara helt beredd på att isolera USA ifrån. Jag är inget större fan av Hillary Clinton. Men står valet mellan Clinton och Trump så föredrar jag Clinton. Trump är ett hot mot hela den fria världen. Förhoppningsvis finns det tillräckligt många amerikaner som i det kommande presidentvalet ser igenom Trumps populistiska politik och vad den skulle leda till. Inte för Clinton, men mot Trump!

ROLF K NILSSON

 

 

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Borgerligheten har mycket att tacka Thorbjörn Fälldin för

Hörde på radionyheterna i morse att Thorbjörn Fälldin har gått bort, 90 år gammal. Olika hel- och halvkändisar har under hela dagen kommit till tals i både radio och på nätet om hur de minns mannen, statsministern och centerledaren Fälldin och deras uppfattning om hur han påverkat svensk politik. Och i allas uppfattningar finns det mycket respekt.

Jag var 14 år då jag första gången stötte på namnet Thorbjörn Fälldin och läste en artikel honom i ”Svensk Linje” som jag fått låna av min syster som var medlem i Fria moderata studentförbundet. Det var egentligen två artiklar, om jag inte minns fel, som jämförde centerns båda vice ordförande Thorbjörn Fälldin och Johannes Antonsson och spekulerade i vem som skulle efterträda Gunnar Hedlund som partiledare för centern. Något år senare valdes Fälldin till Hedlunds efterträdare.

Centern blev allt starkare som parti under 70-talet. Inför valet 1976 var det helt givet att det var centerledaren som skulle bli statsminister och bilda regering om de tre borgerliga partierna fick majoritet i riksdagen. Om jag inte minns fel fanns där folkpartiröster som menade att Per Ahlmark borde bli statsminister. Att vi som var moderater ville ha Gösta Bohman som statsminister var en önskan som vi alla förstod inte skulle förverkligas. Det fanns inte så få, i både folkpartiet och centern, som var av den absoluta uppfattningen att moderaterna inte ens borde sitta med i den borgerliga  regeringen utan fungera som stödparti. Men nu blev det en trepartiregering där Thorbjörn Fälldin, trots stora motsättningar, kunde hålla ordning på ministrarna trots stora egon och kanske inte den största viljan att kompromissa. Han kunde tygla en rasande Bohman och få en pratglad Per Ahlmark att hålla tyst. Under det borgerliga maktinnehavet 1976 till 1982 var Fälldin statsminister i tre regeringar. 1978-1979 lyckades Ola Ullsten lura till sig statsministerposten i en ren folkpartiregering, men det är en annan historia.

Trots regeringskriser, avhopp och en i många frågor alltför socialdemokratisk politik så lyckades de borgerliga partierna med en hel del. Eller som många internt inom MUF:s ombudsmannakår i eländet kunde konstatera att ”det är bättre med en borgerlig regering som inte håller sina löften än en socialdemokratisk som håller sina!”

Regeringarna med Fälldin som statsminister visade att det gick att bryta ett 44-årigt socialdemokratiskt maktinnehav. Det svenska folket var inte dömt att i all framtid rösta och låta sig styras av socialdemokrater. De borgerliga regeringarna 1976-1982 präglades av bristande rutin och kunskap om hur regerandet fungerade. Men erfarenheterna från dessa år har borgerliga regeringar sedan dess tagit med sig och därmed kunnat prestera bättre.

Jag vill inte säga att Thorbjörn Fälldin var en populär politiker i mina då ungmoderata kretsar. Men han var en respekterad politiker. I slutet på 80-talet i en ganska hetsig diskussion mellan inbitna moderata rojalister och republikaner fanns där även bland rojalisterna de som – om det nu skulle bli så – kunde tänka sig Thorbjörn Fälldin som Sveriges president.

Thorbjörn Fälldin visade med sitt ledarskap att vänstern inte hade monopol på makten, att Sverige inte var dömt till att evigt styras av socialdemokrater. Och han visade att borgerliga politiker kunde samarbeta i regeringsställning. Borgerligheten har mycket att tacka Thorbjörn Fälldin för.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Storbritanniens nej, Finn Bengtsson-priset och Almedalsveckan

http://rknmedia.podbean.com/e/storbritanniens-nej-finn-bengtsson-priset-och-almedalsveckan/?token=2ea32993b21565bd08dbc325c5d94016

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Tunt om försvaret av moderatledaren på Sverigemötet

http://admin.podbean.com/rknmedia/episode/embed/pid/6262234

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Protest bakom svenska radarproblem?

Var det protester utifrån som låg bakom de svenska radarproblemen?

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade