Borgerligheten har mycket att tacka Thorbjörn Fälldin för

Hörde på radionyheterna i morse att Thorbjörn Fälldin har gått bort, 90 år gammal. Olika hel- och halvkändisar har under hela dagen kommit till tals i både radio och på nätet om hur de minns mannen, statsministern och centerledaren Fälldin och deras uppfattning om hur han påverkat svensk politik. Och i allas uppfattningar finns det mycket respekt.

Jag var 14 år då jag första gången stötte på namnet Thorbjörn Fälldin och läste en artikel honom i ”Svensk Linje” som jag fått låna av min syster som var medlem i Fria moderata studentförbundet. Det var egentligen två artiklar, om jag inte minns fel, som jämförde centerns båda vice ordförande Thorbjörn Fälldin och Johannes Antonsson och spekulerade i vem som skulle efterträda Gunnar Hedlund som partiledare för centern. Något år senare valdes Fälldin till Hedlunds efterträdare.

Centern blev allt starkare som parti under 70-talet. Inför valet 1976 var det helt givet att det var centerledaren som skulle bli statsminister och bilda regering om de tre borgerliga partierna fick majoritet i riksdagen. Om jag inte minns fel fanns där folkpartiröster som menade att Per Ahlmark borde bli statsminister. Att vi som var moderater ville ha Gösta Bohman som statsminister var en önskan som vi alla förstod inte skulle förverkligas. Det fanns inte så få, i både folkpartiet och centern, som var av den absoluta uppfattningen att moderaterna inte ens borde sitta med i den borgerliga  regeringen utan fungera som stödparti. Men nu blev det en trepartiregering där Thorbjörn Fälldin, trots stora motsättningar, kunde hålla ordning på ministrarna trots stora egon och kanske inte den största viljan att kompromissa. Han kunde tygla en rasande Bohman och få en pratglad Per Ahlmark att hålla tyst. Under det borgerliga maktinnehavet 1976 till 1982 var Fälldin statsminister i tre regeringar. 1978-1979 lyckades Ola Ullsten lura till sig statsministerposten i en ren folkpartiregering, men det är en annan historia.

Trots regeringskriser, avhopp och en i många frågor alltför socialdemokratisk politik så lyckades de borgerliga partierna med en hel del. Eller som många internt inom MUF:s ombudsmannakår i eländet kunde konstatera att ”det är bättre med en borgerlig regering som inte håller sina löften än en socialdemokratisk som håller sina!”

Regeringarna med Fälldin som statsminister visade att det gick att bryta ett 44-årigt socialdemokratiskt maktinnehav. Det svenska folket var inte dömt att i all framtid rösta och låta sig styras av socialdemokrater. De borgerliga regeringarna 1976-1982 präglades av bristande rutin och kunskap om hur regerandet fungerade. Men erfarenheterna från dessa år har borgerliga regeringar sedan dess tagit med sig och därmed kunnat prestera bättre.

Jag vill inte säga att Thorbjörn Fälldin var en populär politiker i mina då ungmoderata kretsar. Men han var en respekterad politiker. I slutet på 80-talet i en ganska hetsig diskussion mellan inbitna moderata rojalister och republikaner fanns där även bland rojalisterna de som – om det nu skulle bli så – kunde tänka sig Thorbjörn Fälldin som Sveriges president.

Thorbjörn Fälldin visade med sitt ledarskap att vänstern inte hade monopol på makten, att Sverige inte var dömt till att evigt styras av socialdemokrater. Och han visade att borgerliga politiker kunde samarbeta i regeringsställning. Borgerligheten har mycket att tacka Thorbjörn Fälldin för.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Storbritanniens nej, Finn Bengtsson-priset och Almedalsveckan

http://rknmedia.podbean.com/e/storbritanniens-nej-finn-bengtsson-priset-och-almedalsveckan/?token=2ea32993b21565bd08dbc325c5d94016

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Tunt om försvaret av moderatledaren på Sverigemötet

http://admin.podbean.com/rknmedia/episode/embed/pid/6262234

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Protest bakom svenska radarproblem?

Var det protester utifrån som låg bakom de svenska radarproblemen?

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Ge försvaret vad försvaret behöver och sluta sprid dimridåer!

(KRÖNIKA) Det är oroligt i Europa. Två europeiska länder, Ukraina och Ryssland är inbegripna i krig med varandra.  Det ryska intresset för Sverige och svenskt territorium – inte minst Gotland – är större än på mycket länge vilket inte minst alla gränskränkningar och övningsanfall visar. Det ryska intresset för det territorium som en gång var en del av Sovjetunionen men idag har blivit fria och självständiga stater ger anledning till oro i länder som Estland, Lettland, Litauen och Ukraina. Till och med Polen har ifrågasatts från ryskt håll som en självständig och oberoende stat. Också det gamla Östtysklands upphörande och det återförenade Tyskland har från Moskva beskrivits som direkt olagligt. Det är i detta läge våra riksdagspartier – så gott som samtliga – lägger budgetförslag som inte ens täcker upp de behov som försvaret har för att kunna utföra sina uppgifter.

Förutom att Allianspartierna inte vill lägga en gemensam budget för att kunna återerövra regeringsmakten beklagar jag den återhållsamhet partierna visar det gäller det svenska försvaret och dess behov. Det finns dock ett undantag – Liberalerna – som vill ge tio miljarder mer än vad regeringen föreslår. Ett förslag från Liberalerna jag helt ställer mig bakom.
Under sin tid i regering nedmonterade Alliansen det svenska försvaret. Att som borgerlig politiker gå emot Alliansens fullbordande av den s-märkta nedrustningen var inte populärt.  Från statsminister Reinfeldt som menade att försvaret av rikets frihet och oberoende var ett särintresse till den allra senaste värvade nymoderaten som okritiskt anammade påbuden uppifrån var kritiken hård.

Efter Reinfeldts sorti har moderaterna tänkt om när det gäller försvarspolitiken. Det är inte längre nedrustning som gäller och det är inte längre något tassande i frågan om svenskt medlemskap i NATO. Men det är till stor del samma politiker som prisade och försvarade nedskärningarna av det svenska försvaret som idag gärna och ofta talar om att moderaterna arbetar för ett starkare försvar…

Den del av decemberöverenskommelsen som reglerade vem som skulle ha regeringsmakten är åtminstone formellt upphävd. Så icke den del som omfattade försvaret. Dåvarande Folkpartiet hoppade av medan övriga DÖ-partier fortfarande ställer sig bakom. Det gemensamma budskapet om försvaret som fortfarande trummas ut som om det skulle vara en sanning är hur viktigt det är med en bred överenskommelse med ett brett stöd i Sveriges riskdag. Och att detta breda stöd garanterar ett starkare svenskt försvar. Humbug! Den överenskommelse som DÖ-partierna exklusive Folkpartiet ingick betydde att man inte ens finansierade 2009 års försvarsbeslut. Med tanke på vad som har hänt i vår omvärld sedan dess och hur mycket allvarligare situationen är idag är det en mycket dålig och dessutom lögnaktig uppgörelse. Jag kan sträcka mig så långt att det var ett trendbrott, men inte mycket mer.

I vårbudgeten vill moderaterna stärka försvarsbudgeten med 1,3 miljarder 2016, 1,9 för 2017, 2,2 för 2018 och 3 miljarder för år 2019. Det är bra – men låt ingen få leva i tron att det skulle räcka. Försvarsmakten behöver mer för att klara sitt uppdrag. Det uppdrag som riksdagen ålagt den. Beklagligt nog har inte riksdagen nått fram till några beslut som uppfyller vare sig de materiella eller personella behoven försvaret har.

Att så många som möjligt av riksdagens partier finns med i enighet om det svenska försvaret är bra. Om det är en bra överenskommelse. Är den dålig är det förödande. Socialdemokraterna har i den position man nu befinner sig visat upp en försvarsvilja vi inte sett på decennier. Tyvärr har man en regeringspartner som inte är försvarsvänlig och ett stödparti som aldrig velat se ett starkt försvar. Med tanke på den verklighet vi befinner oss i borde det inte vara omöjligt med en ny och bredare försvarsuppgörelse mellan Allianspartierna och Socialdemokraterna.

Att med många ord, långa meningar och muntlig svada förklara och motivera de insatser man gör för att vi ska få ett bättre försvar räcker inte. Det behövs pengar. Allianspartierna och socialdemokraterna skulle kunna lösa detta tillsammans. Om sedan socialdemokraterna kunde komma över sin NATO-rädsla vore det ju ännu bättre.

ROLF K NILSSON

 

 

 

 

 

 

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

DÖ-zombien styr Sverige

Sverige styrs av en katastrofalt dålig rödgrön regering. En regering som saknar majoritet i riksdagen. En minoritetsregering med stora inre slitningar.
Någon vision för framtiden som skulle göra Sverige bättre finns inte. Huvudlinjen tycks vara att riva upp de reformer som Alliansregeringen lyckades genomdriva. Socialdemokraterna blickar tillbaka och dammar av Olof Palmes ”arv”. Skattehöjningar, statlig klåfingrighet och en allt mer aggressiv retorik med statsminister Löfven som en ständigt påslagen förstamajmegafon är vad som nu gäller. Alliansregeringen var förvisso inte felfri på något viss. Där gjordes misstag, stora såväl som små. Något som till stor del det största partiet i alliansgruppen måste lastas för. Ideologilösheten fick ett allt fastare grepp om de nya moderaterna vilket gjorde politiken oförutsägbar och i flera fall totalt utan förankring i de egna leden. Det största misstaget som Alliansregeringen gjorde sig skyldig till var nedmonteringen av det svenska försvaret. Men Alliansregeringen visade att det fanns ett alternativ till den socialistiska politiken. Ett mycket bättre alternativ. Alliansregeringen hann med många reformer som gjorde Sverige bättre. Reformer som borde fått fortsätta verka.
Men så kom Decemberöverenskommelsen där den rödgröna minoriteten kom överens med alliansminoriteten att man inte skulle utnyttja de röster som möjligen Sverigedemokraterna skulle kunna bidra med i en omröstning för den ena eller andra sidan. Man gjorde upp utanför riksdagen där oppositionen, allianspartierna, gick med på att släppa fram en rödgrön budget även om den inte skulle få majoritet i riksdagen. Fanns det risk för att Sverigedemokraterna skulle rösta med alliansen skulle riksdagsledamöterna lägga ner sina röster heller än att driva igenom den egna politiken med ett kravlöst, passivt stöd från SD. Något som hade kunnat rädda reformerna som Alliansregeringen genomfört. Något som hade varit till fördel för både enskilda och företag i landet.
Tack vare ett ihärdigt motstånd från moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson direkt från Decemberöverenskommelsens tillkomst, och genom omröstningen i riksdagen den 16 juni 2015 då han tillsammans med partikamraten Anders Hansson vägrade avstå från att rösta utan röstade på det egna partiets budgetförslag hölls debatten om Decemberöverenskommelsen levande. En överenskommelse som fråntog riksdagsledamöterna rätten att agera utifrån det mandat väljarna gett dem.
Genom KD:s stämmobeslut att inte längre stå bakom DÖ dog överenskommelsen. Något som den moderata partiledaren efter KD:s beslut skyndsamt informerade allmänheten om. Inför den moderata partistämman hösten 2015 kunde de motioner som kommit in och krävde överenskommelsens likvidering plockas undan därför att DÖ inte längre fanns. Efter stämman dröjde det inte länge förrän samma partiledare gick ut i media och ville lagstifta om DÖ:s innehåll… Det var nog då många av oss för första gången såg den zombie som DÖ förvandlats till. DÖ var död men den fanns ändå och respekterades av Alliansledarna. (KD undantaget.)
Från Alliansledningens sida är den uppfattning förhärskande att det är bättre att låta den rödgröna regeringen få fortsätta med återsocialiseringen av Sverige än att, även om det finns en majoritet för det, ersätta den rödgröna budgeten med en borgerlig. Oppositionspolitiken har bestått av terapeutiska övningar utan målsättning att rädda det bra som Alliansregeringen genomförde, utan målsättning att driva igenom en egen budget, utan målsättning att få bort en regering som driver en för Sverige katastrofal ekonomisk politik. Även om det svider att göra konstaterandet så sviker oppositionen.
Trots att såväl väljare som medlemmar i de borgerliga partierna tagit avstånd från och inte vill ha någon DÖ är det zombien som leder vägen för partiledningarna.
En förutsättning för att en gemensam Alliansbudget ska kunna få en majoritet bakom sig i riksdagen är att det finns en allians. Moderatledaren Kinberg Batra ställde på onsdagen (16 mars) ultimatum till övriga borgerliga partier när det gällde lägsta löner. Att behandla sina partiledarkollegor så gynnar inte alliansbygget. Det blir allt tydligare att partiegoistiska synpunkter får företräde framför vad som är bäst för Sverige. Det är sorgligt att vi har hamnat i en sådan politisk situation. Och det är direkt skadligt för Sverige.
Sverige behöver en politisk opposition som både vågar och vill ta ansvar för såväl budget som regeringsmakt. Det har funnits tillfällen sedan valet 2014 och det lär komma fler. Men då gäller det att Alliansen fungerar. Och för att den ska göra det har alla partiledare inom alliansen ett ansvar. Anledningen till den politiska situation vi befinner oss i nu kan till stor del hittas i partiernas toppstyrning, ett allt för stort avstånd mellan de valda och väljare, att allt för många politiker ser sitt förtroendeuppdrag som ett ”jobb” vilket som helst. Det är det inte. Därför bör mandattiden på politiska heltidsuppdrag begränsas. Politiker ska aldrig få bli ett yrke.

ROLF K NILSSON
(Texten ursprungligen publicerad i 16 juni-stiftelsens nyhetsbrev nr 2 /2016 den 17 mars som ordförandekrönika)

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Alliansen måste söka regeringsmakten

Onsdagens opinionsundersökning i Aftonbladet kommer som en ovälkommen bekräftelse på att alliansens, och kanske framför allt moderaternas, sätt att tackla problemet Sverigedemokraterna har varit ett gigantiskt fiasko. Ingen av de åtgärder som vidtagits för att isolera, frysa ut, ignorera eller utestänga SD har lyckats. Och det räcker inte med att det har misslyckats. Strategin har i sin direkta förlängning hjälpt SD att växa, att få allt fler väljare att ställa sig bakom partiet.

Enligt Aftonbladet/Inizios opinionsundersökning är nu SD Sveriges näst största parti med sina 22,2 procent. Endast en procentenhet efter socialdemokraterna. Moderaterna har förpassats till en tredjeplats med 21,3 procent. Miljöpartiet backar, vänsterpartiet går fram och kristdemokraterna ökar från 3,7 procent förra månaden till 4,4. För KD:s del kan man ana att det är den nya tydliga högerlinjen som ger utslag i opinionsmätningen. Ett inte allt för vilt tips är att en del av de väljare som lämnat moderaterna gjort det till förmån för kristdemokraterna.

För varje dag som går blir det allt tydligare att alliansen just nu uppenbarligen inte vill ta över regeringsansvaret även om man skulle ha möjlighet att fälla regeringen. Någon gemensam alliansbudget finns det inget större intresse av i något av allianspartierna förutom kristdemokraterna.

Den uppenbara oviljan att inte ens försöka ta över regeringsmakten, att inte ens försöka rädda det alliansregeringen lyckades åstadkomma under åren 2006-2014 är ett exempellöst svek mot de egna väljarna. Protesterna inom moderaterna börjar dock bli allt ljudligare. Förbunden i Skåne, Dalarna och Östergötland är inte bekväma med den tandlösa oppositionsroll alliansen gett sig själv. Också det moderata ungdomsförbundet har nu övergett sin partiledningsdevota hållning då man kräver en gemensam alliansbudget.

Det största misstaget allianspartierna hittills gjort när det gäller SD är att man valt att positionera sin politik efter vad Sverigedemokraterna tycker. Nu är inte allting SD tycker inte rasistisk eller främlingsfientligt. I vissa frågor har flera eller något alliansparti samma eller ungefär samma uppfattning som SD. Men beröringsskräcken med SD har varit så stor att man inte vågat hålla fast vid dessa uppfattningar. Detta gör att man tappar i trovärdighet. Man har släppt fram SD och låtit det bli det parti som lyssnar på människors oro. Det är inget vinnande koncept att ignorera väljarnas oro. Lyssna på väljarna och kom med förslag till lösningar som är bättre än de SD erbjuder. Att tiga vinner endast Sverigedemokraterna på.

Alliansen måste göra vad den kan för att påverka regeringspolitiken. Att lämna denna uppgift därhän på grund av egoistiska partitaktiska skäl är att missbruka det förtroende väljarna gett.

ROLF K NILSSON

1 kommentar

Filed under Okategoriserade