100 år sedan Jane Horney föddes

Idag den 8 juli är det på dagen 100 år sedan Ebba Charlotta ”Jane” Horney föddes i Stockholm. Enligt de flestas förmenande blev hon dödad omkring den 20 januari 1945 av den danska motståndsrörelsen.
För några år sedan skrev jag reportageboken ”Mellan Röda stjärnan och Hakkorset”  om händelser strax före och strax efter andra världskrigets slut. Här nedan finns första kapitlet, eller första reportaget, i boken som tar upp händelsernas runt Jane Horneys försvinnande.
(Jag har en mindre upplaga av boken kvar.  Är någon intresserad av att köpa den maila mig på nilsson.rolf.k@gmail.com för detaljer.)

Bokomslag Jane

Likvideringen av Jane Horney
Jane Horney, eller Ebba som hon egentligen hette, var en för sin tid ovanligt självständig kvinna. Och hon tog plats. Inte bara för sitt utseende; lång och rödhårig utan också för att hon red, körde motorcykel, körde bil och ägnade sig åt sådant som man inte förväntade sig av en yngre kvinna. Redan som ung reste hon utomlands, arbetade på båtar, reste till Grönland för att skriva om ön och sålde reportaget till Stockholms-Tidningens söndagsbilaga. Janes pappa var svensk hennes mamma danska. Det var genom sina danska släktingar hon kom i kontakt med den danska motståndsrörelsen och här fick kunskaper som sedan förmodligen ledde till hennes försvinnande och död.

På Grand Hotell i Helsingborg träffas i januari 1945 en grupp män. Några av dem känner varandra sedan tidigare. Männen är militärer och poliser. Det talas både svenska och danska.

Gemensamt ska de planera likvideringen av Ebba Charlotta Granberg alias Jane Horney. De svenska poliserna har under kriget aktivt samarbetat med den danska motståndsrörelsen. Men några av dem har också av Tredje rikets regering tilldelats ”Tyska Örnens Orden”. Några av dem bytte ut sina stövlar mot lågskor efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad. Kvinnan som ska dödas, Jane Horney, är ovanlig för sin tid. Våghalsig och ständigt beredd att anta utmaningar. Detta i kombination med ungdom och skönhet gör henne intressant för sin omgivning. Hon är bilkårist, skicklig ryttare, kör motorcykel och har tagit flyglektioner. Jane gifter sig 1939 med den drygt tio år äldre journalisten Herje Granberg. Enligt obekräftade uppgifter ett arrangerat bröllop iordningställt av tysken Ernst Gilbert. En man med flera roller som några år senare ska bli Janes chef på en tysk nyhetsbyrå i Köpenhamn. Han ska också bli hennes chef för helt andra arbetsuppgifter. Två år efter att de gift sig får Herje anställning på det pronazistiska Aftonbladet – med placering i Berlin. Makarna flyttar till Tyskland. Genom Herje träffar Jane många inflytelserika och berömda människor, de flesta på den internationella pressklubben.

Mellanhand
Jane Horney trivs i Berlin. Men lika mycket som hon trivs avskyr hon hur judarna behandlas och hamnar ofta i konflikt med myndigheterna då hon inte stillatigande accepterar detta. I Berlin glider makarna Granberg allt mer isär och skiljer sig 1943. Herje stannar kvar i den tyska huvudstaden. Jane flyttar hem till sin familj i Stockholm. Hon är nu 25 år. Men hon släpper inte kontakterna med Tyskland eller med Herje. Resorna till Tyskland och det ockuperade Danmark blir många. Janes bindningar till Danmark är starka. Hennes mamma är danska och hon har många släktingar i landet. Många ansåg att Jane var naiv. Ett utslag av denna naivitet skulle bland annat vara den resa hon gör 1944 för att söka upp SS- och Gestapochefen Heinrich Himmler. Hon vill påverka honom att släppa ett antal danska judar från koncentrationslägret Maria Theresienstadt. Hon får aldrig träffa Himmler, däremot hans sekreterare som lovar att göra vad han kan. Inga judar släpps.

En viss politisk roll kom Jane dock att spela – som kurir. Hon är mellanhand i kontakterna mellan chefen för det tyska militära kontraspionaget Abwehr, amiral Canaris, via tysken Ernst Gilbert, och madam Kollontaj – Sovjetunionens ambassadör i Stockholm. Försök pågick att få igång samtal mellan Tyskland och Sovjet om en separatfred. Fred mellan Sovjet och Tyskland skulle hota hela krigsutgången. Efter påtryckningar från väst drar Sovjet sig ur. Ernst Gilbert är chef för Skandinavisk Telegrambyrå, STB, i Köpenhamn. Det är han som ber Jane agera kurir. Uppdraget som journalist och nyhetsbyråchef är bara en täckmantel för hans verkliga verksamhet. Han är också major i SD, SS underrättelseavdelning. Men det är bland annat som hemligt ombud för Canaris han kontaktar den sovjetiska legationen i Stockholm. Gilbert och Jane blir ganska snabbt mycket goda vänner – och de inleder ett förhållande. Det är också Gilbert som hjälper Jane med de nödvändiga papper som en utlänning behöver för att kunna resa fritt i Tyskland och till ostfronten som hon besöker för Aftonbladets räkning. (Mer om Ernst Gilbert i kapitel X.)

Många av nazitopparna inser redan 1944 hur kriget skulle sluta. Förlusten vid Stalingrad gör att många börjar intressera sig för vad som ska hända när tyskarna förlorar kriget. Representanter för det danska frihetsrådet och den tyska ledningen träffas i juli 1944 på anrika Hotell d’Angleterre i Köpenhamn och ingår ett hemligt samarbetsavtal om transporter över sundet. Danskarna garanterar att vapnen som kommer från Sverige inte ska användas mot tyskarna. De ska finnas i beredskap att använda mot den kommunistiska delen av motståndsrörelsen, BOPA*, om de tillsammans med ryssarna försöker sig på en kupp. Tyskarna lovar att hjälpa till med att få vapnen in i landet. Vid uppgjorda tider drar man bort bevakningen från stränderna. Motståndsrörelsen tar på sig att hjälpa till med att föra ut det tyskt krigsbytet via Danmark till Sverige. Avtalet på d’Angleterre och den påföljande verksamheten känner Jane Horney till. Det är Ernst Gilbert som berättat för henne om det. Jane vidarebefordrar uppgifterna till den svenska säkerhetspolisen.

Som en del i avtalet på d’Angleterre försäkrar danskarna att ingen tysk ska avrättas efter kriget i Danmark. Ett löfte man håller.

Redan den 4 juli 1944 skriver Jane Horney ett brev till den svenska underrättelsetjänsten och polisintendent Martin Lindqvist. Hon berättar här att tyskarna har en illegal rutt över Öresund mellan Sverige och Danmark. Båtarna tar passagerare med sig, danska nazister, som på tysk order beger sig till Sverige. Ansvarig för båtförbindelsen är en dansk ”Ludwig H” som är anställd av Gestapo i Köpenhamn. Jane erbjöd sig att infiltrera rutten. Men den svenska polisen tackade nej. Man kände redan till den och kunde därmed få bekräftat att uppgifterna Jane lämnade var korrekta. Nu förhöll det sig tursamt nog att ”Ludwig H” också han spelade dubbelt. Han var medlem i den danska motståndsrörelsen och själv infiltratör och tvingades ungefär samtidigt som Jane lämnade uppgifterna till polisen sätta sig i säkerhet i Sverige.

Spionanklagelser
Den danska motståndsrörelsen börjar sommaren 1944 allt intensivare rikta sina anklagelser mot Jane Horney. Man hävdar att hon är tysk agent. På hösten samma år gör den svenska säkerhetspolisen en grundlig undersökning av anklagelserna. Danskarna har 33 punkter som ska visa att Jane är tysk spion. Anklagelser som den svenska polisen fått ta del av. Polisen kallar Jane till förhör den 30 september 1944. Hon har ingenting emot undersökningen utan samarbetar och svarar på de närgångna frågorna i förhoppning att bli friad från anklagelserna. I förhören med polisen kan Jane inte bindas vid en enda av de 33 punkterna. Förhören är grundliga och Jane får i detalj redogöra för de mest intima delarna av sitt liv fram till förhörstillfället. Protokollen omfattar sammanlagt 140 maskinskrivna sidor. Ingenting tyder på några förrädiska kontakter med tyskarna.

Samma dag som Jane släpps av den svenska polisen, den 14 oktober, skjuts Ernst Gilbert i Köpenhamn på order av motståndsrörelsen. Anledningen till dödsskjutningen är oklar. Men Gilberts kännedom om avtalet på d’Angleterre kan ha varit en. Efter förhören tror Jane att hon är fri från misstankarna och återupptar förbindelserna med sina ”vänner” i motståndsrörelsen. Motståndsmännen har Jane lärt känna genom den danske affärsmannen Jörgen Winkel som hon har ett längre förhållande med. Den underjordiska tidningen ”De frie dansker” i Köpenhamn anklagar under hösten Jane för att vara tysk spion. Uppgifterna kommer senare i svenska tidningar. Jane befinner sig i Berlin när hon får veta att man på nytt anklagar henne. Uppgifterna i pressen gör att hon avbryter sin vistelse i Tyskland och beger sig hem. En kort tid senare dementerar man från dansk sida att hon ska vara spion. Men dementin tycks enbart ha kommit till för att invagga henne i falsk trygghet. Planen går ut på att lura Jane från Stockholm till Malmö och därifrån vidare till Danmark. Motståndsrörelsen tar kontakt med henne i Stockholm och hon går med på att resa till Malmö. Hennes familj avråder henne men hon är bestämd. Äntligen ska hon bevisa sin oskuld.

Möte i Malmö
Den 17 januari 1945 sätter sig Jane på tåget. Med på resan följer danskan Bodil Fredriksen och två danska motståndsmän – Storebjörn, Sven-Aage Geissler, och Lillebjörn, Asbjørn Lyhne. På morgonen den 18 januari kommer man fram till Malmö. Kvinnorna tar in på Grand Hotell och männen på Savoy. I Malmö är Jane hårt bevakad av motståndsrörelsen som har en av sina grenar baserad på hotellet. Hon ska inte få någon chans att lämna några meddelanden eller ta sig därifrån. Men ett brev till sina föräldrar lyckas Jane få iväg. Hon ringer också ett samtal till Stockholm. På kvällen äter alla fyra middag på Hotell Tunneln. Vid 21-tiden är Jane åter på Grand. Senare på kvällen lämnar hon hotellet med de båda männen och Bodil Fredriksen. Vad som händer härefter är oklart. Enligt den officiella dansk-svenska versionen åker sällskapet med taxi från Malmö till Höganäs. Möjligen hoppar de båda björnarna av och ersätts av några andra. I Höganäs ligger Tärnan, en av de båtar den danska motståndsrörelsen använder sig av. Sällskapet går ombord och båten kör ut på internationellt vatten. Jane skjuts och kastas överbord. Detta är så nära man kan komma en officiell version. Men det finns mycket som inte stämmer. Tider, personer och vittnesmål. Det kan bara inte ha gått till så här. En version som en rad vittnen kan berätta om är varken hedrande för svenskar eller danskar. Vi återvänder till Malmö och Grand Hotell. Jane drogas under kvällen och leds ut från hotellet till en väntande taxi. Hon är svårt misshandlad i ansiktet. Två bilar lämnar Grand samtidigt, taxin och en polisbil. I taxin finns förutom Jane Storebjörn och Lillebjörn samt ytterligare två kvinnor. Bilarna kör norrut längs kusten. Vid Sofiero slott strax norr om Helsingborg tar man av mot vattnet. Bilarna kör ner på en avfartsväg som leder till en träbyggnad i ett skogsparti inte långt från stranden. Polisbilen fortsätter ner på stranden. Från Danmark har under tiden kommit en båt med en grupp danskar som ska vara med vid likvideringen. Danskarna är beväpnade med k-pistar och spärrar av ett större område. Naken och misshandlad förs Jane ut ur byggnaden och ner på stranden. Enligt vittnen ska hon ha blivit både misshandlad och våldtagen. Hon tvingas ner på knä och skjuts av tre, möjligen fyra män. Liket bärs till den väntande båten. Bland danskarna som deltar i likvideringsexpeditionen finns den danske polisen Max Weiss. Han är ansvarig för att ta emot tyskarnas laster, enligt avtalet på d’Angleterre, som kommer över sundet och vidarebefordrar dem till tyska agenter i Sverige. Max Weiss samarbetar intimt med den svenska statspolisen i Malmö. Under statspolisen i Malmö sorterar polisintendenten Göte Friberg med placering i Helsingborg.

Vittne tystas
Många blir illa berörda över den behandling kvinnan fått utstå innan hon skjuts. Båten försvinner ut i mörkret men kommer tillbaka efter en kort stund. En häftig diskussion uppstår om man verkligen varit tillräckligt långt ute till havs innan kroppen slängdes överbord. Under tiden bränner en av männen på stranden upp sin kavaj som blivit nedblodad. Kavajen tillhör Ernst Pedersen, polis från Köpenhamn. Han vill senare vittna om vad som hänt men stoppas av de danska myndigheterna. Pedersen blir omhändertagen och förklarad sinnessjuk och tas in på mentalsjukhuset i Nyköbing. Det här var en ovanlig avrättning för att vara utförd av motståndsrörelsen. En förrädare avrättades oftast med nackskott efter en summarisk rättegång. Varför gjorde man sig då så stort besvär med att döda Jane Horney?

Hur mycket visste egentligen Jane om den danska motståndsrörelsens affärer med sina ockupanter? Vilka var de svenska poliser som deltog i likvideringsplaneringen? Vilka var svenskarna på stranden? Vem fanns i den svenska polisbilen som körde från Malmö tillsammans med taxin? Vem körde taxin? Chef för den danska vaktstyrkan i Laröd var Ole Böcher. Han har sin version klar vem som låg bakom mordet. Han berättade det för två personer. Niels Rohof och Sven Stenander. Båda har förhörts av polisen. I polisprotokollet kan vi läsa: ”…att Rohof vid ett par sammanträffanden med sina förbindelser inom den danska motståndsrörelsen och med ett par av dem som deltagit i aktionen mot Jane Horney fått bekräftat riktigheten av den av honom och Stenander förut lämnade uppgiften, att polisintendent Göte Friberg och överkonstapel Palm i Helsingborg, samt överkonstapel Knut Nordholm i Malmö var för sig tagit del av aktionen. Han hade också fått bekräftat att överstelöjtnant Schou vid det danska försvarets underrättelseväsen tagit aktiv del i förberedelserna för aktionen mot Jane Horney”.

Medaljerade av tyskarna
Enligt Rohofs sagesmän skulle Friberg efter likvideringen av Jane ha förebrått Palm för att denne inte sett till att svenskans lik fördes tillräckligt långt ut från land innan det sänktes i havet. Palm skulle alltså ha varit den tjänsteman som kontrollerade rutterna och vars närvaro nämnts i tidigare sammanhang. Carl Palm och Göte Friberg, under kriget medaljerade av tyskarna, är båda döda. Båda förhördes ingående efter kriget om den påstådda delaktigheten i aktionen på stranden i Laröd. Båda nekade. Däremot hävdar vittnen att både Göte Friberg och Knut Nordholm var närvarande på Grand Hotell vid planeringen av mordet. Göte Friberg ska då ha förklarat att han ska sluta ögonen om danskarna garanterar att likvideringen inte sker på svenskt territorium. Det lovar danskarna. Både Göte Friberg och Carl Palm har belönats av den danska motståndsrörelsen för sina insatser under kriget. Göte Friberg har också i sin bok ”Stormcentrum Öresund” beskrivit sitt arbete tillsammans med den danska motståndsrörelsen. Likvideringen av Jane Horney sker i en gråzon där rätt ibland är fel och där fel i vissa lägen kan vara rätt. Fiende igår – vän idag. Likvideringen av Jane Horney kan vara den första i en lång rad som följer i krigets sista månader och tiden därefter.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Riksdags-Observatören blir Riksobservatören

ROLF K NILSSON skriver nu på Riksobservatören

Jag tycker om att skriva om politik. Men det finns så mycket mer som är roligt att skriva om. Därför gör jag nu en förändring av sidan och breddar fältet. Det blir allt från politik till trivialiteter.  Återkommer inom kort.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Chamberlain 1938 – Trump 2018?

Mötet mellan president Trump och Nordkoreas arvsdiktator Kim Jong-un var historiskt. Om det torde det inte råda något tvivel. Men resultatet av mötet vet vi ännu inget. Möten och uppgörelser mellan demokratiskt valda ledare och diktatorer brukar inte sluta med fördel för den demokratiskt valde.

Lyckas Trump med att få bort Nordkoreas kärnvapen har han åstadkommit oerhört mycket. Men hur blir det med diktaturen? Risken är uppenbar att konsekvensen av mötet och kommande eventuella förhandlingar mellan USA och Nordkorea resulterar i att diktaturen förstärks – med materiellt bistånd från USA –  vilket blir priset för en nedmontering av kärnvapnen.

Trumps översvallande positiv ord om Kim Jong-un efter undertecknandet kändes helt fel. Att prisa den nordkoreanske diktatorn känns inte rätt någonstans.

Det finns all anledning att se framtiden an utan några större förhoppningar. Trump ser till vad som är bäst för USA – och det är att kärnvapnen försvinner. Kim Jong-un ser till vad som är bäst för den nordkoreanska diktaturens fortlevnad. Detta kan sluta i katastrof för omvärlden, för Sydkorea och inte inte minst för människorna i Nordkorea.

Det går inte att ”lägga historien bakom sig” vilket tycks vara de båda ledarnas officiella uppfattning.  Lyckas Donald Trump få mötet med Kim Jong-un och den fortsättning som följer till att resultera i något positivt för alla inblandade går han till historien för detta. Men ingenting talar egentligen för ett lyckligt slut. Jag vill ha fel och jag vill bli positivt överraskad.

ROLF K NILSSON

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Om Sovjetisk och rysk kemverksamhet

Artikel som rekommenderas i Realia-Posten

http://realiaposten.se/artikel/170/%22ryssarna-medvetna-om-sina-egna-logner%22-del-ii

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Dagens panelåsikter

Rätt fantasilösa frågor idag.

http://rokrini.se/Panelen%20den%201%20april%202018.pdf

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Första numret av Realia-Posten!

Första numret av Realia-Posten nu ute! Läs och begrunda!

http://www.realiaposten.se/artikel/87/realia-posten-nr-1-2018

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Lite åsikter om ”Panelen” i Godmorgon Världen

Och så var det åsiktspanel i ”Godmorgon världen” igår som vanligt. Har kommenterat frågorna. Ingen höjdarpanel denna gång. Helle Klein kom dock med årets hittills, enligt min uppfattning, grövsta politiska missuppfattning när hon förklarade att ”Miljöpartiet behövs i svensk politik”. Men – vem är förvånad?

http://rokrini.se/Panelen%2025%20mars.pdf

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade