DÖ – ett politiskt misstag – eller gjord med öppna ögon?

(KRÖNIKA) För mig och många, med mig, är decemberöverenskommelsen – i bästa fall – det allvarligaste politiska misstag som begåtts på flera decennier. I värsta fall är överenskommelsen gjord med öppna ögon, i full medvetenhet och i nonchalans av våra demokratiska institutioner. Om decemberöverenskommelsen följs innebär det ett exempellöst förakt för såväl folkvalda som för väljare. Därför är det ingen vanlig politisk dispyt det handlar om. Det handlar om vår demokrati och respekten för densamma. Det handlar om vad det är som ska prioriteras; väljarna eller partierna.För min del handlar det också om mitt medlemskap i, och engagemang för moderaterna. Ett medlemskap och ett engagemang som pågått utan uppehåll sedan 1970. Jag har haft förtroendeuppdrag på föreningsnivå, jag har i olika omgångar varit anställda av ungdomsförbundet och partiet. Jag har haft kommunala nämnd- och styrelseuppdrag, jag har varit folkvald i kommunfullmäktige och i Sveriges riksdag. Det är med sorg jag ser på den toppstyrning av partiet som i det närmaste fullkomnats under de senaste mandatperioderna och som gett partiet en falsk stabilitet. Det är med lika stor sorg jag ser partiets avlägsnande från ideologi och värdegrund till förmån för tillfälliga trender och mediauppmärksamhet.

Jag har en förhoppning att vi på den kommande stämman i oktober ska få se en tillnyktring inom partiet. Jag hoppas på ett stämmobeslut om att DÖ ska rivas upp, jag hoppas på ett återvändande till ideologi och värdegrund då man som medlem och aktiv inte ska behöva vänta tills partiledaren uttalat sig för att veta vad partiet tycker. Med en gemensam grund att stå på är det naturligt att nå ställningstaganden som ligger nära varandra. Utan gemensam idé- och värdegrund blir toppstyrning den enda möjligheten att ena partiet.Det största sveket mot partiets grundvärden har varit sveket mot försvaret med en nedrustningspolitik under två mandatperioder och en vägran att se den omvärldsutveckling som vi idag står, till synes handfallna, inför.Vad partiet behövde efter katastrofvalet 2002 var en förnyelse. Det var en stor majoritet av partiets medlemmar överens om. Vad partiet absolut inte behövde var den revolution som svepte över partiet med partiledarstyre, oförankrade beslut, toppstyrning och kontroll av förtroendevalda.

Jag har stor respekt för många av partiets riksdagsledamöter. För deras engagemang och hängivenhet. Många räknar jag som goda vänner och jag hoppas att vi förblir så också i framtiden.

Det ligger nu ett antal motioner till partistämman som kräver skrotandet av decemberöverenskommelsen. Jag hoppas och jag tror att stämman tar avstånd från DÖ. Skulle så emellertid inte vara fallet har jag svårt att se mig själv som fortsatt medlem i ett parti som tar så lätt på demokratin, som sätter partiets väl före väljarnas. Ett parti som tror mer på toppstyrning än delaktighet. Om partistämman accepterar DÖ är jag uppriktigt rädd för vad som kommer härnäst. Jag vill ha, och jag tror på, ett parti som sätter demokratin och väljarna i centrum.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Försvarsöverenskommelsen – för lite, för sent

(FÖRSVAR) Efter hårda förhandlingar och ett folkpartistiskt avhopp fick vi till slut en försvarsöverenskommelse för perioden 2016-20. De fem partierna bakom överenskommelsen framhåller vikten av bred politisk enighet om försvars- och säkerhetspolitiken, och att försvarets operativa förmåga med överenskommelsen stärks. Om vikten av den breda enigheten ärPatrik Markgren det lätt att instämma, och de fem partierna representerar onekligen en bred majoritet av väljarna.
Utfallet avseende den operativa förmågan är mera osäker. Kanske kan man säga att även detta stämmer utifrån det förhållandet att förändringen sker från en så låg nivå att utfallet svårligen kunde bli något annat än en förstärkning.

Överenskommelsen beskrivs allmänt som ett trendbrott. Efter två decennier av i fasta priser konstant minskade anslag har politikerna nu enats om att för den kommande femårsperioden öka försvarsanslagen. Under perioden tillförs 8,5 miljarder kronor, med tyngdpunkt mot periodens senare del. Det finns dock anledning att ifrågasätta hur mycket till trendbrott det handlar om.
Försvarsmateriel hör till den typ av varor vars priser stiger snabbare än genomsnittet, vilket har sin naturliga förklaring i att krig är en materialsport där inga silvermedaljer delas ut, och den tekniska utvecklingen således är snabb. Att bibehålla militär förmåga kräver således ständigt ökade resurser. Av den anledningen är det vanligt att mäta försvarsutgifter som andel av BNP snarare än i fasta priser. Det ger en bättre bild av ett samhälles vilja att avsätta resurser för försvar och av utvecklingen av dess militära förmåga.
Sett som andel av BNP fortsätter Sveriges försvarsansträngningar att minska, även med den nya överenskommelsen, för att mot slutet av perioden plana ut omkring 1 % av BNP. Takten i försvagningen av vår militära förmåga avtar således, men någon ökning är det inte. De 8,5 miljardernas förstärkning skall jämföras med 20 miljarder som försvaret angav som minimum för att genomföra 2009 års beslut, de 150 miljarder som skulle ta oss till NATO:s 2 % -nivå, och de 225 miljarder som skulle krävas för att komma i nivå med de lägsta anslagen vi hade under kalla kriget.

Pengarna räcker inte till beställd organisation
Svensk försvarspolitik är ett enda långt önsketänkande, detta oavsett om regeringen som tidigare letts av moderaterna eller som nu då den leds av socialdemokraterna. Den är ett önsketänkande i flera led. Tittar man på de satsningar försvarsuppgörelsens partier stolt presenterar och jämför med de pengar man avsatt för att förverkliga dessa satsningar blir man djupt bekymrad över hur det är beställt med matematikkunskaperna hos våra beslutsfattare.
När Riksdagen 2009 beställde IO14 (också känd som enveckasförsvaret) underlät man i vanlig ordning att avsätta de pengar som behövs för att betala de investeringar som skulle krävas. Resultatet blev att man gradvis försköt tidpunkten när reformen skulle vara genomförd från 2014 till 2023 innan man slutligen gav upp och konstaterade att man aldrig skulle nå målet. Enligt FOI:s beräkningar fattades 20-30 miljarder under fem år för att kunna genomföra 2009 års beslut.
Med nuvarande beslut tillför man 8,5 miljarder, knappt hälften av detta underskott. Samtidigt utlovar man satsningar på ny materiel, mera övningstid, vilket alltså ökar kostnaderna ytterligare, förmodligen mer än de resurser man tillför, vilket medför att gapet mellan beställd kapacitet och tilldelade resurser ökar.

Beställd organisation räcker inte för att nå målsättningen
Men önsketänkandet tar inte slut där. Låt oss anta att finansministern i sina tomma lador lyckas hitta de pengar som behövs för att förverkliga de satsningar som utlovats. Räcker de förband vi då får till att lösa tilldelad uppgift, d.v.s. att:
Hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och nationella intressen
Förebygga och hantera konflikter och krig
Skydda Sveriges handlingsfrihet vid politisk, militär eller annan påtryckning och om det krävs försvara Sverige mot incidenter och väpnat angrepp samt
Skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter
Jag vill hävda att det enveckasförsvar som vi alltså inte anser oss ha råd med är fullständigt otillräckligt för att lösa en enda av dessa uppgifter. I händelse av angrepp mot Sverige kan vi försvara ett mindre område mot ett begränsat anfall (då talar vi enstaka procentenheter av de numerärer Ryssland övat med i Östersjön på sistone) i en vecka. Sedan är det god natt med Sveriges suveränitet.
Vi förmår inte förebygga och hantera konflikter. Tvärtom är Sverige ett militärt vacuum som riskerar att bli föremål för kapplöpning mellan parterna i en konflikt i närområdet. Vår svaghet är en destabiliserande faktor som i praktiken innebär ett hot för våra grannar.

Nu kanske inte våra politiker ger intryck av att ha den raka ryggrad som krävs för att vilja stå emot påtryckningar även om de hade makt att sätta bakom orden, men med nuvarande försvar spelar det egentligen ingen roll. Redan idag kan Ryssland tämligen ostört kränka våra farvatten och vårt luftrum, öva anfall mot oss, störa civil sjöfart och hota flygsäkerheten. Vi saknar helt enkelt muskler.
Inte ens skydd av samhället är något vi kan ta för givet att vi klarar. Man behöver bara se på svårigheten vi hade att hantera en större skogsbrand häromåret för att inse att kapaciteten inte är vad den var. Civilförsvaret är i princip utraderat. Sabotage och Cyberkrigföring förbereds och verkar i viss mån redan utövas mot oss. Inte heller mot det är vi särskilt beredda.
Skall vi kunna lösa dessa uppgifter är det något helt annat än de symboliska satsningar som nu aviserats som måste till. NATO:s mininivå, alltså en fördubbling av anslagen, torde vara det minsta som krävs. Ackumulerade försummelser under lång tid antyder att än större summor torde krävas under en likaledes lång tid.

Rysslands förmåga
Slutligen finns det ett tredje element av önsketänkande. Rysslands militära kapacitet underskattas konsekvent. Dess upprustning har pågått länge nu och verkar fortsätta med oförminskad styrka. Gång på gång visar ryssarna att man har kapacitet att genomföra övningar och operationer omvärlden trodde låg långt borta. Upprustning tar tid. Det är först efter flera års satsningar de ger effekt. Dit har Ryssland nu kommit. Det är nu de skördar frukterna av sina satsningar i form av ökad förmåga.

Naturligtvis bör inte den ryska förmågan 2009 styra våra satsningar. Inte ens förmågan idag kan vara dimensionerande. Det är den förmåga som Ryssland förväntas ha i slutet av deras militärreform om 5-10 år som bör vara den vi skall bereda oss att möta.

Den inkonsekventa säkerhetspolitiska linjen
Den kanske allra största bristen med försvarsuppgörelsen är att Sveriges inkonsekventa säkerhetspolitiska linje består. Den utredning om militärt samarbete som skall genomföras får inte beröra den enda samarbetsfrågan av verklig betydelse, NATO-medlemskapet.
Sverige har sedan det förra kalla krigets slut kommit att bli en del av en västlig säkerhetsgemenskap. På en rad områden samarbetar vi med NATO. Med medlemmar är vi inte. De ömsesidiga förpliktelser om att komma till undsättning om en medlem angrips i Europa eller Nordamerika som artikel 5 stipulerar gäller alltså inte Sverige. Istället har vi utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring där vi lovar att hjälpa våra grannar, samtidigt som vi tar oss friheten att uttrycka en förväntan om att andra skall hjälpa oss, något som våra NATO-grannar enhälligt avfärdat. Det är precis den typen av utfästelser NATO är till för, och där är vi inte med.
Mycket av den nedrustning som Sverige genomfört har skett utifrån en föreställning om att NATO skall hjälpa oss om det kniper. Samarbetar man kan man göra samordningsvinster. Problemen uppstår när man bygger sin säkerhet på förhoppningen att få hjälp samtidigt som man inte gör något för att försäkra sig om den hjälpen och slår dövörat till när NATO förklarar att någon sådan hjälp inte kan påräknas.
För att göra saken än värre fortsatte nedrustningen sedan raskt förbi den punkt där NATO-hjälp skulle vara tillräcklig, eller ens möjlig. Att flytta trupper från Västeuropa eller t.o.m. Nordamerika till Sverige tar tid. Även om vi så småningom får hjälp måste vi hålla ut till den hjälpen kommer. Om fienden redan besatt Sverige är det ett svårt uppdrag att befria det, mycket svårare än att försvara landet från början.

NatoflaggaSverige bör ansluta sig till NATO, och rusta upp försvaret till den nivå som krävs för att vi skall kunna försvara oss till hjälp anländer och sedan tillsamman med våra allierade slå en angripare. Då och endast då får vi en konsekvent säkerhetspolitik med utsikt till framgång. Ett till tänderna rustat alliansfritt Sverige skulle förvisso också vara en konsekvent lösning, men den bistra sanningen är att inte ens under 50-talet när Sverige stod som starkast hade vi några förhoppningar att på egen hand kunna kasta ut en angripare. Då som nu satte vi hoppet till NATO. Skillnaden är att den gången hade vi gjort långtgående förberedelser för att kunna ta emot hjälp.

Insikten att det brådskar saknas
Försvarsöverenskommelsen ger överlag ett intryck av att vi har all tid i världen att förbereda oss för det värsta. Inte nog med att de ekonomiska tillskotten är otillräckliga, de kommer företrädelsevis sent i perioden. Inte nog med att vi drullat bort 10 år på önsketänkande och skönmålning. När Backfireplanen övar kärnvapeninsats mot svenska mål, när ubåtarna är tillbaka i våra farvatten, och när marininfanteri och fallskärmstrupper övar invasion mot östersjökust så nöjer vi oss med smärre förstärkningar mot slutet av detta decennium, eller på 20-talet.
Jag inser att många förstärkningar inte kan komma snabbare. Att anskaffa stridsflygplan, luftvärn, fartyg, artiller och stridsfordon tar sin tid. Projektering, upphandling, utprovning, och trupputbildning tar ofta många år. Annat går något snabbare, t.ex. det som i försvarsöverenskommelsen kallas basplattan (personlig utrustning, ammunition, enklare vapen, sambands och mörkerutrustning m.m.) och naturligtvis övningstid. Även detta låter dock vänta på sig.

Den som läser överenskommelsen får inte direkt intrycket att politikerna insett att Sverige kan befinna sig i krig om några månader. Att krisen i Ukraina och spänningen mellan Ryssland och väst skall eskalera till fullt krig i sommar är kanske inte det mest sannolika scenariot, men omöjligt är det inte. Vilka planer Putin har vet vi helt enkelt inte. Är en ny rysk offensiv i Ukraina att vänta till sommaren? Ger han sig på balterna kanske? Hur pressad är Putin av västs sanktioner och inhemsk opposition? Vad gör han när ekonomin börjar rämna och grundvalarna för Rysslands återuppväckta militära styrka hotas? Backar han, eller försöker han sig likt Japan 1941 på ett desperat vågspel?
Även mera slumpartade händelser kan tända gnistan. Det börjar vara trångt i luftrummet över Östersjön, och på havet. Vad händer om något av alla busflygande transponderlösa ryska plan rammar ett NATO-jaktplan, eller ett trafikflygplan? Vad händer om Putin störtas? Vem tar då över? Någon än mera bindgalen? Det enda vi kan vara någorlunda säkra på är att om Ryssland ger sig på balterna så är kriget med NATO ett faktum, och att Sverige i det läget redan har angripits.

Kriget kan komma i sommar. Det kan komma om ett år, om fem år, eller inte alls. Det är omöjligt att i förväg veta vilket som kommer att ske. Det är definitivt omöjligt att utlova att inget kan hända under kommande försvarsbeslutsperiod, eller ens under det som återstår av nuvarande. Sverige har en beredskapskredit som kan utnyttjas i krigsfara. Den borde utnyttjas nu. Krigsfara råder.
Vi bör med omedelbar verkan börja inhandla utrustning i den s.k. basplattan. Stående förband bör underkastas intensiv övning och även reservförband kallas in till repetitionsövningar. Flaskhalsar och sårbarheter i organisationen måste identifieras och åtgärdas. Beredskapen måste höjas, och mera personal rekryteras. Allt detta måste göras så snabbt det är organisatoriskt möjligt. Pengar får inte i något läge vara gränssättande för hur snabbt vi kan öka vår beredskap för krig.

Gotland är underprioriterat
Det är glädjande att Gotland i och med överenskommelsen förstärks. Gotlands strategiska läge i Östersjön går inte att överskatta. Vill Putin sluka Estland, Lettland och Litauen är Gotland nyckeln. Genom att besätta Gotland kan Ryssland allvarligt försvåra NATO:s möjligheter att undsätta sina baltiska allierade. Ger Putin sig på Balticum kommer han först att ta Gotland.
Att ha trupp på Gotland är för Sveriges del mycket viktigt. Utan svensk trupp kan Putins gröna män bara trava in som de gjorde på Krim. Ockupationen kan genomföras på nolltid. Det kan knappt betraktas som krig. Väl i ryska händer är Gotland omöjligt för Sverige att återta, och även för NATO kan det bli mycket svårt.
En svensk stridsgrupp på Gotland, även en liten så som nu föreslås, har en stor betydelse. Gotland blir inte längre en allmänning som står vem som helst fritt att ta i anspråk, det blir en försvarad del av Konungariket Sverige. Den som vill ta Gotland måste då begå en öppen krigshandling. Dessvärre organiseras stridsgruppen först 2018. Fram till dess finns förvisso hemvärn och några stridsvagnar i ett garage, men det är en alldeles för klen styrka.
Även med nu aviserade förstärkningar blir Gotlands trupper mest av symbolisk natur. Skall styrkorna där kunna hålla ut en vecka, eller ännu hellre till rejäl undsättning anländer, måste de förstärkas rejält. Då handlar det inte om ett par hundra soldater, utan om ett par tusen.

ÖB har inte visat någon större entusiasm för förstärkningarna av Gotland. På sitt sätt förstår jag honom. Med de små resurser han har till förfogande har han inte råd att pytsa ut små garnisoner här och där. Allt måste kraftsamlas för att ha någon som helst effekt. Insatsförsvarets filosofi bygger på flexibilitet i insättandet av denna styrka. Hotas Gotland skall insatsförsvaret sättas in där. Jag anser ändå att det är fel tänkt.
Insatsförsvaret bygger på förutsättningen att vi behärskar luftrummet och sjövägarna, samt naturligtvis att vi har transportkapacitet att flytta insatsförbanden dit de behövs. Vi kan nog vara ganska övertygade om att vi i händelse av ett ryskt angrepp inte kommer att behärska luftrummet och att vi inte kommer att kontrollera några sjövägar i Östersjön. De förband vi har på Gotland när anfallet kommer är de förband vi får slåss med.

Att göra det bästa av läget
Jag är medveten om att jag tecknat en ganska dyster bild. Vi får dock inte tillåta oss att tappa sugen. Oddsen såg inte så lysande ut för Karl XII i Narva år 1700 heller. Eller för britterna i slaget om Storbritannien, för att inte tala om Finland under vinterkriget och Israel under deras alla krig. Ändå segrade de. Bra utrustning och förbandsnumerärer är viktiga i krig, men det är inte allt. Mod, kompetens, initiativförmåga och vilja har också betydelse.
Mitt i all besvikelse över politikernas naivitet och senfärdighet får vi inte glömma vad det är som står på spel, vårt rikes framtid och vårt folks frihet. Sverige är värt att försvara. När fienden kommer har vi den materiel och de förband vi har. Det gäller att göra det bästa möjliga med den. Det gäller att bita ifrån allt vi förmår och minnas den gamla devisen från telefonkatalogen ”Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt”.

Vår sammanhållning, beslutsamhet och stridsmoral har betydelse inte bara på slagfältet utan även i fredstid. Försvarets viktigaste uppgift är att verka krigsavhållande. Vi har ett försvar för att slippa använda det. En angripare som anser sig ha skäl att tro att vi är modstulna, att vi saknar vilja att försvara oss, är mera benägen att våga språnget än en angripare som ser att vi är beslutsamma att inte ”släppa en jävel över bron”. Självfallet skall vi fortsätta att påtala brister och föreslå konstruktiva förbättringar. Men vi måste också mentalt förbereda oss på att slåss med det vi har. Vi måste övertyga oss själva, och Putin, att vi tänker fan i mig inte låta oss kuvas av någon diktator. Den som ger sig på oss måste räkna med en rejält blodig näsa.
På sikt öppnar faktiskt försvarsöverenskommelsen en del möjligheter också. Det glapp mellan utlovade förmågor och tilldelade resurser som jag ser kan ju lösas på två sätt. Det traditionella svenska sättet har varit att minska förmågorna till att passa resurserna, men det skulle ju gå göra tvärtom. Skulle spänningarna i norra Europa bestå över tid är det inte orimligt att tänka sig att de utlovade förmågorna faktiskt levereras även om det innebär att man måste skjuta till mer pengar, och till och med att ambitionsnivån skruvas upp ytterligare.

PATRIK MARKGREN

1 kommentar

Filed under Försvar

DÖ logisk fortsättning på moderat toppstyrning

(KRÖNIKA) Som moderat partimedlem, som moderat med uppdrag inom och för partiet och som tidigare moderat ledamot av Sveriges Riksdag, kan jag inte stå neutral och oberörd inför de uppgifter som kommit fram i den intervju som på onsdagen publicerades i Östgöta Correspondenten med moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson.

Det Finn Bengtsson i intervjun vittnar om är ett parti som på absolut högsta nivå har hamnat helt fel när det gäller den interna demokratin och respekten för sina medlemmar och förtroendevalda.

Själv valde jag att inte kandidera för omval i valet 2010 eftersom toppstyrningen inom partiet blev för mycket för min del. Intervjun med Finn Bengtsson visar att det blivit värre. Det finns all anledning att känna sig bekymrad för utvecklingen inom moderata samlingspartiet och för partiets framtid.

Åskmoln över moderaterna
Decemberöverenskommelsen ligger som ett svart moln över moderaterna. Om detta moln ska blåsa bort eller om det ska utvecklas till ett rejält åskväder återstår att se. Svaret har vi förhoppningsvis efter partistämman i oktober. Som det ser ut idag kan vad som helst hända. Det kan bli det som kritikerna kallar en ”tillnyktring”. Att partiet på ett objektivt sätt analyserar hela projektet ”Nya Moderaterna”. Vad var bra? Vad var mindre bra och vad var katastrofalt? Eller så fortsätter man på den inslagna vägen även med ny partiledare.

Ledarintervjun med Finn Bengtsson i Östgötacorren är avslöjande. Med vad jag själv upplevde och kunde bevittna under den period jag satt i Riksdagen finns det ingen anledning att ha några tvivel om riktigheten i uppgifterna. (Läs gärna hela intervjun i tidningen:   http://www.corren.se/asikter/ledare/do-ar-fredrik-reinfeldts-verk-8032659.aspx  )

Intervjun ger en bitter eftersmak. Decemberöverenskommelsen är mer än en utomparlamentarisk överenskommelse mellan ett antal partier i Riksdagen som sätter riksdagsordningen på undantag. För moderaternas del är DÖ en logisk fortsättning på den toppstyrning som tog sig allt märkligare former under Fredrik Reinfeldts ledarskap.

Vuxenmobbning
Behandlingen av Finn Bengtsson har nu kommit ut till allmän kännedom. Men det finns fler som drabbats av partiledarens och partietablissemangets vrede för att de inte stått stilla i ledet.

Jag kan inte, som många nu av olika skäl säkert gör, avvisa intervjun med Finn Bengtsson och säga att uppgifterna inte stämmer, att det är smutskastning av partiet och dess ledning. Finn Bengtsson är en lugn och sansad person som sällan eller aldrig använder de allt för starka orden för att hävda sina åsikter eller återberätta en händelse. En trovärdig, sansad och klok människa.

Det som endast kan beskrivas som vuxenmobbning av riksdagsledamöter som inte håller med vad partiledningen beslutat, och som många trodde skulle försvinna när partiet hamnade i opposition, har uppenbarligen fortsatt. Det är få som öppet vill stå upp mot decemberöverenskommelsen då de då får vara beredda att åka på verbalt kompanistryk under riksdagsgruppens slutna tillställningar.  De får veta hur dåliga kamrater de och hur illojala de är med sitt parti. Dessa, ofta plumpa, angrepp blandas med betydligt mer sofistikerade varianter som är svåra för utomstående att se, men som slår hårt mot de drabbade.

Undantagstillståndet DÖ
Decemberöverenskommelsen innebär ett läge med undantagstillstånd, där de överenskommande partiernas riksdagsledamöter tvingas avsäga sig sina rättigheter och skyldigheter som folkvalda till och med valdagen 2022. Det vill säga också de som ännu inte är nominerade eller valda. Det är ett demokratiförakt, ett medlemsförakt och ett väljarförakt av sällan skådat slag.

Härskarmetoderna har varierat i uppfinningsrikedom. När det gäller DÖ är det vanligaste att hävda att motståndarna inte har läst överenskommelsen. Och skulle motståndarna ha läst den men fortfarande inte håller med ja, då är argumentet att motståndarna inte förstått innehållet. Och skulle motståndarna lyckas övertyga sina belackare att det förstått innehållet ja, då kommer argumentet emot dem i form av en fråga: Vad är ert alternativ till DÖ? Och svaret vill man inte acceptera, att alternativet är – inget DÖ.

Kritikerna vill inte ha samarbete med SD
Ett påstående som partiledningen och dess budbärare gärna vill sprida är att DÖ-kritikerna förespråkar ett samarbete med SD. Finn Bengtsson vill inte ha något samarbete med SD vilket han mycket tydligt uttrycker i tidningsintervjun. Jag vill inte ha något samarbete med SD. Men trots detta upprepas lögnen gång på gång ”dom vill samarbeta med SD”. För de absolut flesta kritikerna av DÖ är detta en ren lögn. Vad kritikerna säger är att det inte går att driva politik som bygger på att man positionerar sig i förhållande till SD. För moderaternas del gäller det att driva sina åsikter oavsett vad SD tycker.

Det är dags att sluta knyta nävarna i byxfickorna och öppet ta upp de problem som finns till diskussion. Moderaterna har en stämma i höst. Låt den bli vändpunkten för den ohälsosamma toppstyrningen.  Det är på tiden att påståendet att ”det är högt i taket” hos moderaterna inte bara beskriver förhållandena i förstakammarsalen där riksdagsgruppen träffas utan också när det gäller åsikter, idéer och debattklimat.

ROLF K NILSSON

2 kommentarer

Filed under Krönika

Det hade nog varit lätt att göra en statskupp i Sverige

(KRÖNIKA) Som så många andra såg jag den senaste partiledardebatten på SVT. Blev ganska besviken. Den var trist och gav inte speciellt många svar. Själv var jag mest spänd att få höra KD:s nya partiledare Ebba Busch Thor, men hon lämnade återbud pga betydligt lyckligare omständigheter än att delta i denna debatt.

Saknade två stora frågor. För det första en demokratidebatt om decemberöverenskommelsen. Partiledarna har genom en utomparlamentarisk överenskommelse infört undantagstillstånd i Sverige där man fråntar riksdagens ledamöter såväl deras skyldigheter som rättigheter. Hur kan vi som medborgare acceptera detta? Hur kan den tredje statsmakten med så svalt intresse se det som händer hända? Och det utan att inse vad det är som har hänt? Hur kan Riksdagens ledamöter acceptera att deras rättigheter tas ifrån dem? Sverige framstår allt mer som ett land där det skulle vara mycket enkelt att genomföra en statskupp. Till och med de riksdagsledamöter som är satta på undantag accepterar att deras makt och möjlighet att påverka plockas ifrån dem. Eller? Är det bara om ingrepp mot demokratin som görs i utlandet som får våra politiker och media att reagera?

Och så var det då frågan om det svenska försvaret, den svenska säkerhetspolitiken. Det pågår ett krig i Europa. En nära granne till Sverige rustar upp sin militärmakt i sällan skådad omfattning. För att klara de uppgifter Riksdagen lagt på det svenska försvaret behövs ett tillskott från den ”ursprungliga” budgeten med närmare 20 miljarder. Men regeringen och tre av allianspartierna har gjort en överenskommelse om drygt 10 miljarder och presenterar sedan detta resultat som en upprustning vi ska känna oss nöjda med. Skamligt! Att man från Alliansen, och tyvärr mitt eget parti, går ut med detta som om det var en stor seger och att det inte längre finns några problem är skamligt. Under åtta regeringsår med Alliansen var det de försvarsnegativa krafterna som styrde den moderata försvarspolitiken. Att tala väl om försvaret, varna för vad som skulle kunna komma uppskattas inte. Det var socialdemokraterna som inledde nedrustningen av det svenska försvaret och det var Alliansen som i det närmaste fullbordad det. Att pendeln nu svänger och det åt rätt håll är förvisso bra. Men det är sent och svängningen är för liten.

Den svenska demokratin satt på undantag och en påtaglig förnöjsamhet med ett underfinansierat och underdimensionerat försvar borde vara högaktuella frågor att diskutera. Men icke så i en svensk partiledardebatt.

Lämna en kommentar

Filed under Krönika

Vapenexporten till diktaturer – en modern version av malmtransporterna till Nazityskland?

(KRÖNIKA) Idag, den 8 maj, är det 70 år sedan Nazityskland kapitulerade. Europa låg till stora delar i spillror. Miljoner människor hade dödats och dött och strider, i bombräder, genom mord och massutrotning.
Sverige hade under kriget varit ett av de länder som försett Tyskland med järnmalm till krigsindustrin. Om det var denna export som avhöll tyskarna från att ockupera Sverige får vi nog aldrig veta. Om exporten förlängde den tyska krigsinsatsen diskuteras det. Men att den bidrog till den råder det ingen tvekan om. Var det rätt eller fel att exportera malm till det nazistiska Tyskland? Moraliskt kan det knappast råda någon tvekan om att det var fel.

Just nu pågår en liknande diskussion om svensk vapenexport. Snart ska också regeringen lägga ett förslag om skarpare regler för svensk vapenexport. Ska Sverige kunna sälja vapen till diktaturer? Ja, enligt det förslag som nu kommit fram. Bra tycker många. Dåligt tycker jag.

En gång för alla vill jag slå fast att jag är stark anhängare av en svensk försvarsindustri. Jag anser att den svenska försvarsindustrin är en del av det svenska försvaret. Jag är inte heller någon anhängare av att allt det svenska försvaret behöver ska köpas ”från hyllan”, från utlandet.

Jag tror på, och tycker det är rätt, att Sverige tillverkar och exporterar vapen – men jag tycker inte vi ska exportera vapen till länder där regimerna använder dessa vapen för att förtrycka det egna folket eller andra. Jag är fullt medveten om att vi behöver exportera vapen för att få ekonomi i försvarsindustrin. Men priset får vår frihet, vårt oberoende och vårt utövande av våra mänskliga rättigheter får inte vara andra folks ofrihet, beroende och brist på mänskliga rättigheter. Om vi, för att använda ett gammalt ryskt ordspråk, måste ta djävulen i handen för att gå över bron så må det vara i undantagsfall eller som en sista möjlighet. Det får aldrig bli ett normalläge.

I början av och under andra världskriget blev USA demokratins vapensmedja. Utan tillverkningen i USA, utan långa krigskrediter är det ytterst tveksamt om den demokratiska västvärlden klarat att stå emot nazisterna. Jag skulle gärna se att Sverige blev den demokratiska världens vapensmedja. Att svensktillverkade vapen användes för att försvara friheten och demokratin. Världens demokratier behöver sina vapensmedjor. Det finns demokratier Sverige skulle kunna samarbeta med, men som vi av politiska skäl inte vill göra det. Här finns en utrikespolitisk uppgift för våra politiker. Att exportera vapen till diktaturer långt borta ska tydligen vara helt i sin ordning också i framtiden. Men däremot inte att låta länder i vår närhet som kämpar för sin självständighet och demokrati få göra det är en märklig politik. Det gör att våra stolta deklarationer om solidaritet och allas rätt till frihet, demokrati, självbestämmande och mänskliga rättigheter inte är mer än bara ord.

ROLF K NILSSON

1 kommentar

Filed under Krönika

Kan moderaterna spricka?

(KRÖNIKA) Jag läste nu på morgonen en artikel under Brännpunkt i Svenska Dagbladet av Thomas Åqvist med rubriken ”M riskerar att spricka om inget görs”.

När jag läste texten kunde jag, än en gång, konstatera att det finns en rad frågor som skulle kunna vara början till en partisplittring. Men då måste det finnas någorlunda jämnstarka grupper som står mot varandra. Så är det inte inom moderaterna – idag. Inte i de övre skikten. Så gott som alla är extremt lojala med den sittande partiledningen. Förvisso finns i partiet ett stort motstånd när det gäller decemberöverenskommelsen, men det finns i dagsläget ingen ledare som talar om eller hotar om partisplittring. Än mindre om att bilda något nytt parti. Men mycket kan hända. Partipolitiken är inte alls så cementerad som för bara några decennier sedan.  DÖ skulle kunna vara ett skäl. Beslutet om DÖ innefattar alla de grundläggande frågorna om demokrati, delaktighet och inflytande.

Rent demokratiskt är DÖ förkastlig, såväl innehållet som överenskommelsen i sig. Med de protester som nu blir allt starkare inom moderaterna kan man hoppas att DÖ gör den nyttan att den blir droppen som får bägaren att rinna över. Att medlemmarna har fått nog av toppstyrningen. Att DÖ blir slutet på en allt för lång rad av felaktiga icke-förankrade beslut.

Patrik Markgren i Älvsbyn vill ha en moderat haverikommission och ställer en rad frågor: Hur kunde det gå så snett? Hur kunde ett så anrikt parti överge hela sin själ för kortsiktiga opinionsvinster? Hur kunde partiets försvarspolitik hamna så på kollisionskurs med både medlemmarnas vilja och den säkerhetspolitiska omvärldsutvecklingen? Frågorna kräver svar. Personligen tycker jag att det måste börja diskuteras politik på lägsta nivå inom moderaterna, i partiföreningar och i förbunden. Allt måste kunna komma upp på bordet. Från namnbytet till ”Nya” moderaterna till avideologisering och visionslöshet. DÖ är förenlig med en ledningsform som inte har mycket med demokrati att göra. En mycket liten krets runt gamle och blivande partiledarna tyckte det var en bra idé och ingick överenskommelsen som tar ifrån de egna riksdagsledamöternas deras rättigheter och skyldigheter vid sidan av parlamentet.

Politiske chefredaktören på Gotlands Allehanda (oberoende moderat) Mats Linder skriver på onsdagen i en ledarkommentar: För varje länsförbund som kritiserar DÖ och vill bryta upp den, blir det allt mer uppenbart att partiledningen hamnat i konflikt med breda medlemsgrupper. Om bara riksdagsgruppen visat mer civilkurage och försvarat sin integritet så kunde DÖ redan ha varit historia… Det är den partiledning som genomdrivit DÖ, och maktfullkomligt förhandlat bort icke tillfrågade riksdagsledamöters rättigheter, som har skadat partiet.” Han har rätt.

Det vilar ett stort ansvar på den moderata partiledningen att ena partiet. Man måste lyssna på alla röster i partiet – inte bara dem som sjunger ledningens lov. Den kommande moderata partistämman blir avgörande för såväl partiets framtid som medlemmarnas. Man kan göra om och göra rätt, men man kan också välja en väg som ingen vet vart den leder. En spricka och ny partibildning? Tror inte det. Men märkligare saker har hänt i svensk politik på 2000-talet.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Krönika

Försvarsuppgörelsen lika lite en seger som DÖ

(REFLEKTIONER)  ”I en alternativ värld, utan Decemberöverenskommelsen, hade de borgerliga kunnat lägga ett eget förslag och det hade vunnit i riksdagen med stöd av Sverigedemokraterna. Alltså inte något formellt samarbete utan med hjälp av det passiva stöd de övriga riksdagspartierna, på båda sidor om blocken, använt sig av förut.” (Ledarkommentar i Västerviks-Tidningen 18 april om försvarsuppgörelsen.)

Jag är i första hand oroad för rikets säkerhet och försvar. I andra hand är jag oroad över hur vilse mitt parti, sedan april månad 1970 då jag blev medlem, har gått när det gäller försvarspolitiken.

Vid segervalet 2006 fick moderaterna försvarsministerposten och vi trodde alla att nu skulle vi få se en försvarspolitik värd namnet efter socialdemokraternas nedrustningar. Men med försvarsminister Mikael Odenbergs avgång försvann hoppet och sedan blev det bara värre.

Jag satt i försvarsutskottet under Alliansregeringens första fyra år. Sammanfattningsvis kan tiden beskrivas som då man på det moderatledda försvarsdepartementet inte lyssnade på oss moderater i utskottet. Som ett kollektiv var vi mer till besvär. Vi gillade nämligen inte nedrustningen och vi varnade för den ryska upprustningen. Själv tog jag konsekvensen av min kritik mot toppstyrning och nedrustning och ställde inte upp för omval. Däremot tog jag med mig all den kritik som vi fick i den moderata försvarskommittén när vi åkte land och rike runt och träffade partimedlemmar under studiebesök, på partimöten och i andra sammanhang. Vi fick mycket och hård kritik för den försvarspolitik den moderatledda regeringen förde. Vi förmedlade kritiken vidare uppåt i partiet, men något större intresse för att lyssna fanns inte.

Under den andra mandatperioden blev det värre. Otillräckligt med resurser till försvaret. Sparbeting som drabbade förmågan och i övrigt ännu mer toppstyrning.

Efter förlustvalet 2014 infann sig ett hopp om att toppstyrningen skulle monteras ner. Men detta hopp grusades rejält med den så kallade decemberöverenskommelsen. En liten grupp runt partiledarna gjorde en överenskommelse, utan någon som helst förankring, som i praktiken går ut på att släppa fram den röd-gröna regeringens budgetar, oavsett hur hårt och orättvist de än drabbar invånarna i landet. Och detta även över nästa val fram till 2022. Som en del i denna så kallade decemberöverenskommelse ingick att man också skulle komma överens om satsningarna på det svenska förvaret. På det försvar som Alliansregeringen under åtta år, då man verkligen kunde ha gjort något positivt, såg som ett särintresse och i det närmaste fullbordade den nedmontering som socialdemokraterna inlett. I opposition ökade plötsligt moderaternas försvarsintresse. Men den trovärdighet högerpartiet och sedan moderaterna en gång haft när det gäller landets försvar har helt spolierats under Alliansregeringen. Det tar mycket lång tid, om det ens går, att återfå detta förtroende från väljare och gamla partimedlemmar.

Direkt efter att den rödgröna regeringen kommit överens med moderaterna, centern och kd gick moderaterna ut med något posterliknande med en småleende partiledare som förkunnar att: ”Nu stärker vi det svenska försvaret. Över 10 miljarder i ökade anslag. Säkerhetspolitisk utredning om bl.a. Nato.” Det låter bra, men det är inte sant. För det första så blir de 10 miljarderna istället runt 8 med bl.a. höjda arbetsgivaravgifter. I praktiken betyder de pengar som nu tillförs att nedläggningshastigheten minskar. Någon ökning handlar det inte om. Med de segertrumpeter man nu väljer att blåsa i är det väljarna som blir blåsta – på sanningen.

Sedan har vi det här med en utredning ”om bl.a. Nato”. Nato nämns inte i försvarsuppgörelsen. Det finns redan en färsk utredning som är alldeles utmärkt när det gäller försvaret. Och det är den Tomas Bertelsman gjort. Men slutsatserna i den är ju inte direkt tilltalande för den sittande regeringen.

Somliga liknar allianspartiernas kommentarer om försvarsuppgörelsen med nyspråket i George Orwells 1984 eller med ”Bagdad-Bobs” sätt att hantera Irak-regimens fall. Och nu är det inte bara sura ”gammelmoderater” som satt sig på tvären vilket bland andra den förre partisekreteraren Kent Persson många gånger påstått. Men för att citera några utanför moderaterna, de båda försvarsbloggarna Carl Bergqvist och Niklas Wiklund, dvs ”Wiseman” och ”Skipper”. I en artikel i Svenska Dagbladet skriver de båda:
”Så sent som i januari skrev Hans Wallmark (M) en mycket självkritiskt debattartikel här på SvD Brännpunkt om det egna partiets sätt att hantera försvarsfrågan. ’Just att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna’ och konstaterade även att ’Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit’. Den här vitaliserande klarsyntheten verkar idag vara förpassad till arkivet.”
De båda drar sig inte heller för att kalla försvarsuppgörelsen för en Pyrrhusseger och menar att den förvärrat läget. Och moderaternas besked om att försvarets nu stärks har man följande kommentar till:
”Lyssnar man till representanterna från de partier som varit med och gjort upp om försvaret så framställs dagens besked som en stor framgång och att vi nu kommer att stärka vår försvarsförmåga. Inget kunde vara mer fel, och det verkar som att det existerar två parallella världar när det kommer till den här frågan.”

Det kanske finns någon tidning där ordet moderat ingår i den politiska inriktningen som har sagt något positivt om försvarsöverenskommelsen. Men jag har inte hittat någon sådan.

Borås Tidning: ”Vi får ett endagarsförsvar”. Vidare konstateras att det är bra att det satsas resurser på Gotland men man saknar en militär satsning på Göteborg – Sveriges största exporthamn.

Barometern: ”Att fem partier kom överens om försvaret är ett framsteg. Vad de kom överens om är mindre imponerande”.

Norrbottenskuriren: ”Försvarsuppgörelsen ger Folkpartiet rätt”.

Norrköpings Tidningar: ”Medelmåttornas moderata misslyckande”. NT konstaterar också att ”En stor riksdagsmajoritet nöjer sig med att försvara halva Sverige. Det är tragiskt.” Tidningen jämför med 1936 års otillräckliga försvarsbeslut inför det stundande krigsutbrottet tre år senare.

Västerviks-Tidningen: ”Alliansen förlorade försvarskampen”.

Gotlands Allehanda: ”För lite och alldeles, alldeles för sent”.

Nya Wermlandstidningen, som betecknar sig konservativ: ”Försvarssvikarna”.

De flesta liberala tidningar är också kritiska till uppgörelsen men till skillnad från de moderata har de ett närstående folkparti att luta sig emot. Folkpartiet hoppade av försvarsuppgörelsen då man inte kunde ställa sig bakom en allt för snålt tilltagen kompromiss. Men även med den satsning på drygt 17 miljarder som folkpartiet ville ha så hade det inte räckt. Behovet är större än så.

Hade jag inte vetat att det ute bland ”vanliga” moderata partimedlemmar och inte minst bland de som under större delen av sitt liv röstat på moderaterna som delar de uppfattningar jag har när det gäller försvaret och nu i senare tid decemberöverenskommelsen hade jag nog gett upp för länge sedan. Men min absoluta övertygelse är att den moderata partiledningen är i minoritet såväl när det gäller den rådande försvarspolitiken som DÖ. Jag tror inte att de moderata riksdagsledamöter som med alla möjliga och omöjliga argument försvarar decemberöverenskommelsen har majoriteten av de moderata väljarna bakom sig – tvärtom. Ju fortare man kan inse detta, desto bättre för Sverige.

Jag kan inte låta bli att citera den moderate riksdagsledamoten, professorn och överläkaren Finns Bengtsson när han på twitter beskrev decemberöverenskommelsen genom att citera Gorbatjov. Konstaterar att citatet lika bra beskriver det kommande försvarsbeslutet. ”Det går inte att koka halva hönan och förvänta sig att den andra halvan ska lägga ägg”.

ROLF K NILSSON

 

 

1 kommentar

Filed under Reflektioner