Demokrati – inte statistiskt urval! Stoppa kvoteringsvansinnet!

(DEBATT) Söndagen började bra. Med ytterligare en bra ledare i Svenska Dagbladet av tidningens politiske chefredaktör Tove Lifvendahl. Med utgångspunkt från SVT:s hjärndöda hudfärgsbedömning när det gäller bolagsstyrelsernas rasliga sammansättning avrättar Tove Lifvendahl agerandet och dess grumliga orsaker på ett lysande sätt i söndagens SvD. Sveriges Television har gjort ett övertramp som är svårt att förstå. I ett försök att vara politiskt korrekt har man slagit knut på sig själv och hamnat precis på samma plats där de krafter finns som man tror sig bekämpa. Läs Tove Lifvendahls kloka ord! http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/snart-mater-vi-skallar-igen_4372923.svd I bästa fall får man hoppas att SVT inte förstått sin eget huvudlösa agerande!

Läser sedan Thomas Gürs inlägg på Facebook om Alice Bah Kunkes debattartikel i Aftonbladet.

Läs Alice Bah Kunkes okloka ord: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/kulturochnoje/article20390335.ab

Och efter att ha gjort det och blir så där otäckt arg som jag ibland tenderar att bli när jag möter dumhet som upphöjs till politiska sanningar. Thomas Gür sammanfattar det hela väldigt bra: ”Detta är i sanning groteskt – enligt regeringen kommer sålunda sakförhållandet att vara en vit man med ’nordiskklingande’ namn att vara en belastning för en person i kultursektorn. Bah-Kunhke gör en omvänd Hegel/Marx – från att ha varit en fars övergår hon till att vara en tragedi.”

Både SVT:s och Bah Kunkes misslyckade försök till mer demokrati – genom att gå vid sidan om demokratin – avslöjar än en gång hur kollektivisterna vill se hur samhället ska styra; genom ett statistiskt urval, genom kvotering överallt där det kan kvoteras.
Vilka vi som väljare vill ha spelar ingen roll. Ju fler grupper som anser sig icke-representerade i beslutande församlingar, på alla nivåer och plan, som kräver att få proportionell utdelning ska också få det enlit kvoteringsivrarna. En riksdag ska proportionellt vara en spegel i urval av vilka människor om bor i landet. Åsikter och värderingar blir sekundära. Du blir valbar endast om Du befinner Dig i rätt grupp. Arma enfald!

Är det inte dags att få slut på dumheterna? Kan inte alla som har uppfattningen också gå ut med det och säga att vi inte accepterar att det statistiska urvalet ska frånta oss våra grundläggande demokratiska rättigheter att välja vilka vi vill som våra företrädare?

Det måste var kompetens, lämplighet och förtroende som avgör såväl vilka bolagsstyrelser man ska sitta i och om man får en plats i riksdag eller på kommunala beslutsnivåer. Stoppa statistikrepresentationen nu! Stoppa kvoteringsvansinnet!

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Debatt

Sverige idag: Lärare får inte säga emot elev som förnekar förintelsen – fegheten har nått en ny topp

(DEBATT) Det pågår mycket otrevliga, för att inte säga osmakliga, processer i vårt land. Det som hände i Helsingborg förra veckan då en elev i en sfi-klass (svenska för invandrare) ifrågasatte förintelsen och, enligt läraren, hävdade att ”judarna bara ljuger” har fått en ovärdig efterhantering.

Problemet för skolledningen i Helsingborg är inte att en elev under en pågående lektion kommer med åsikter som starkt ifrågasätter att förintelsen ägt rum och i sammanhanget hävdar att ”judarna” bara ljuger. Läraren menade att det inte gick att ifrågasätta den fakta som finns och menade att klassrummet inte var en lämplig plats för en fortsatt diskussion. Eleven gav sig inte utan fortsatte uttrycka sina åsikter om förintelsen och om judar. Läraren bad eleven lämna klassrummet om han inte slutade. Här kunde historien varit slut. Men det är den inte. Den har fått en efterföljd.

Skolledningen i Helsingborg tar avstånd från läraren och menar, enligt DN, att ”vad som är historia för oss är inte historia för andra”. En inte bara besynnerlig utan klart klandervärd uppfattning. Detta ställningstagande kan inte annat än kopplas till det aktuella fallet. Är skolledningen i Helsingborg förintelseförnekare? Jag tror inte det. Men den rädsla och totala ryggradslöshet som man uppvisar kan inte tydas på annat sätt än att man framställer förintelsen som en åsikt – inte som en realitet. Skolledningen i Helsingborg ifrågasätter koncentrationslägrens och förintelsens existens.

Eleven som ifrågasatte förintelsen och hävdade att judarna ljuger känner sig kränkt.

Den av skolledningen kritiserade läraren tycker att skolan har svikit honom när det enda han gjort är att försvara den svenska skolans värderingar om jämställdhet, demokrati och alla människors lika värde.

Skolans företrädare säger till Helsingborgs Dagblad att läraren inte skulle tagit diskussionen i klassrummet utan efteråt. Det var fel av läraren att i klassrummet hävda att förintelsen verkligen ägt rum när eleven hade en annan uppfattning. Arma enfald!

Vad håller på att hända i vårt land? Rädslan att stöta sig med individer och grupper med uppfattningar som vi i Sverige generellt inte ställer upp på därför att vi har andra grundvärderingar när det gäller mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och jämställdhet resulterar i att vi öppnar för ett samhälle vi definitivt inte vill ha.

Det får vara nog. Våga stå upp för demokrati, för yttrandefrihet, för mänskliga fri- och rättigheter, för jämställdhet oavsett om förtrycket är politiskt eller religiöst. Nog nu!

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Sveriges smala åsiktskorridor är förtryckande – Marcus Birro offras för andra ska framstå som präktiga

(DEBATT) Har läst en lång intervju med Marcus Birro i Dagens Nyheter. Det är en ledsam historia. Hur mycket tolerans har vi i Sverige? Är det något vi tror vi har, men i själva verket har ganska litet av?

Åsiktsmässigt är vi hänvisade till en väldigt snäv korridor. Det är helt i sin ordning att tycka precis vad Du vill och säga vad Du vill om Du håller Dig i korridoren. Men om Du går utanför? Då är Du inte mycket värd.

Jag tycker Marcus Birro framstår som en sympatisk person. Jag känner honom inte och har aldrig träffat honom personligen. Bilden jag har av honom är den som media förmedlat. Såväl när media har haft honom som objekt som när han själv figurerat som programledare eller tyckare.

Marcus Birro har en del naiva drag, men det må vara honom förlåtet. Denna naivitet gör också att han har en nyfikenhet som allt för många skribenter har växt ifrån.

Men nu är Marcus Birro också något av en politisk symbol. Han vågar stå upp sin kristna tro, dessutom som katolik. Han har uttalat sig positivt om kristdemokraterna och om familjen som en viktig enhet. Inte grundingredienserna för att bli populär hos mediavänstern.

Men då har han av skäl som jag inte riktigt förstår lunchumgåtts med några högt uppsatta Sverigedemokrater. Han träffade Linus Bylund inte för att han var sverigedemokrat utan för att Bylund skrivit något personligt stöttande på Facebook i en tid då Birro kände sig utsatt. Vid ett lunchtillfälle ville Bylund ta med sig partikamraten Mattias Karlsson. Lunchen uppmärksammades av Expressen som sparkat Birro för att han blivit intervjuad på en främlingsfientlig pod. Efter dessa ”incidenter” har Marcus Birro blivit persona non grata i den etablerade mediavärlden. Beröringsskräcken är i det närmste löjeväckande.

Birro tar tydligt avstånd från SD:s politik. Om detta verkar det inte råda någon tvekan. Problemet är att han intervjuats i en främlingsfientlig pod, som han erkänner han inte hade riktig koll på och att han, rent privat, lunchat med några sverigedemokrater. Detta har resulterat i att han får sparken och att han fryses ut.

På Aftonbladets kulturavdelning sitter Åsa Linderborg som chef. En kvinna som har klippkort i tyckar- och soffprogram. Hon är uttalad kommunist och för inte så länge sedan prisade hon Josef Stalin. En annan Stalinkramare är Sven Wollter. Trogen medlem i samma parti under alla namnbyten; först KFML(r)sedan KPML(r) och nu i Kommunistiska partiet. Det är bara någon vecka sedan han tyckte det uppmärksammades allt för lite det goda Stalin gjort. Wollter är med i ett extremparti som vill avskaffa demokratin och införa diktatur. Han är programledare i ett av P4:s populäraste radioprogram, intervjuas i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Inga problem här med att han är medlem i ett parti som vill införa ett stalinistiskt skräckvälde.

Jan Myrdal är en annan diktaturkramare som det pjoskas och gullas med. Ställer fortfarande upp på Pol Pots Kampuchera, trots alla vittnes mål om folkmord, tortyr och förtryck. Ständigt återkommande i radio och TV. Myrdal tar inte avstånd – han framhärdar. Men här finns ingen beröringsskräck. Det finns tyvärr betydligt fler som kan sälla sig till samma skara som Åsa Linderborg, Sven Wollter och Jan Myrdal.

Och då har vi Marcus Birro som lunchar med några Sverigedemokrater, som han – icke att förglömma – har tagit politiskt avstånd ifrån. Ut med honom i kylan. Avslöjad av den fina liberala kvällspressen har han blivit en person som man inte kan umgås med.

Umgänget med Sverigedemokrater har blivit ett känsligt kapitel i Sverige. Om man vill behålla sin politiskt korrekta vänner, behålla sitt jobb – om man står i offentlighetens ljus – behålla rätten att få uttrycka sig i media så gör man bäst i att stänga dörren för gamla vänner och släktingar som, tyvärr, gått och blivit sverigedemokrater. Och att bli vän med någon sverigedemokrat, även om man inte gillar dennes politiska åsikter, det är bara inte att tänka på. Framför allt får man inte synas på någon restaurang eller teaterföreställning där det kan finnas någon fotograf.

Jag kan inte acceptera detta. Det finns nästan 800 000 människor i Sverige som har röstat på SD. Jag känner några av dem. Vissa är barn till gamla vänner. Jag känt dem sedan de föddes. Ska jag inte få träffa dem bara för att dom valt att rösta på eller arbeta för ett parti som väldigt många tycker illa om? Själv tar jag avstånd ifrån SD. Men mina privata kontakter med medmänniskor med en annan politisk uppfattning, vilken jag själv kan tycka väldigt illa om, ska inte få styras av en politiskt korrekt media eller politiskt korrekta och fega politiker.

Att man accepterar att andra människor ska få uttrycka sina åsikter, även om man tycker illa om dem, är en del yttrandefriheten, en del av demokratin, en del av de mänskliga rättigheterna. Att bara tolerera att åsikter, som jag själv har godkänt, ska få uttryckas är ett steg mot diktatur. Att jag inte ska få träffa människor med andra åsikter än de som är godkända, utan att själv få efterräkningar är förtryck.

Marcus Birro må vara naiv, men det han utsätts för av det politiskt korrekta etablissemanget är oacceptabelt.

2 kommentarer

Filed under Debatt

Journalistikens nedrustning hotar vår demokrati – ägarna måste kunna se tidningens själ

(DEBATT)  Jag hörde igår för första gången uttrycket ”nyhetsundvikare”. Människor som medvetet väljer att aldrig, eller väldigt sällan, konsumera nyheter i tidningar eller genom radio och tv. Däremot är dessa nyhetsundvikare mycket aktiva i sociala medier och många av dem hänvisar till att de får sina nyheter på facebook(!). Nyhetsundvikarna är starkast representerad i gruppen under 25 år. Detta är inget gott tecken inför framtiden. Vi håller långsamt på att få en befolkning där en stor del är totalt ointresserad av att informera sig om vad som händer i samhället.

Om det inte händer något radikalt har vi att se fram emot okunniga medborgare som blir lätta offer för populistiska och/eller extrema locktoner. Antalet nyhetsundvikare ökar samtidigt som grunden i vår dagliga folkbildning – dagspressen – minskar i upplaga, redaktioner läggs ner och bemanningen på redaktionerna blir allt mer anorektisk.

Idag finns det många kommuner där ingen media finns. Inga granskande journalister som ifrågasätter, inga som rapporterar om politiska beslut, inga nyfikna journalister som plöjer igenom igenom offentliga handlingar.

Media, den granskande pressen, är en av demokratins fundament. Ett fundament där få ser att det håller på att spricka och med tiden rasa om ingenting görs.

I USA genomförde man för sex-sju år sedan en hearing i senaten om vad som höll på att hända med den undersökande, den grävande journalistiken när allt fler tidningar ägnade sig mer åt underhållande och underhållningsnyheter än att granska makten. Ordförande i det underutskott i senaten som höll i utfrågningen var nuvarande utrikesministern John Kerry. En av de tyngre senatorerna. Till skillnad mot i Sverige så inser politiken i USA vikten av en oberoende och granskande press.

I Sverige har vi politiker på högt uppsatta poster som helst hade sett att det inte fanns några journalister. Svenska politikers, jag generaliserar, fördomar om journalister kan endast jämföras med journalisters fördomar om politiker. Detta är ett problem. Hade man känt till mer om varandra så tror jag också respekten funnits där.

Färre tidningar, färre nyhetsredaktioner, färre granskande journalister ska kombineras med en försämring som, generellt, skett på tidningarna. När det gäller politik, beslutsgångar och hur vår svenska demokrati fungerar råder inom dagens journalistkår stora kunskapsluckor. För tio år sedan kunde man såväl på lokal nivå som på den nationella som politiker skriva ett pressmeddelande där man uttryckte en åsikt i ett aktuellt ämne. Pressmeddelandet behandlades och det kom oftast en korrekt beskrivning i tidningen där politikerns uttalande var satt i ett sammanhang som läsaren fick förklarat för sig. Idag räcker det oftast inte med att skicka ut ett pressmeddelande om sin åsikt. Ofta behövs det ett stycke samhällskunskap som visar varför det är en nyhet och i vilket sammanhang den ska ses.

Idag satsar tidningarna allt mer på de lättåtkomliga underhållande och billiga nyheterna. Att skicka ut reportrar i verkligheten kostar pengar. Det är bättre om de sitter på redaktionerna och författar sina texter. Inspiration från TV eller nätet ersätter direktkontakten med människorna. TV-serier, helst med konstruerade miljöer där ”intressanta” människor placerats fyller löpsedlar, förstasidor och får mycket stort utrymme. Nyheter som tar tid prioriteras ner, säkra nyheter får företräde framför tips som kanske inte ger något. Men det är kanske just det tips som man lägger åt sidan för att det tar tid och är osäkert som ska visa sig vara det som avslöjade övergrepp, korruption eller maktmissbruk. Om inte journalisterna, den tredje statsmakten, ges utrymme att göra vad de skall – vem ska då göra det?

Media, inte minst tidningarna, lever under stark konkurrens och slåss mot ökande kostnader. Papperstidningen har haft bättre tider. Men den hänsynslösa rationalisering som pressen genomgår, vad beror den på? Personligen är jag av uppfattningen att den till mycket stor del beror på att tidningsägandet har skiftat. Det är inte längre tidningsfolk som äger tidningarna. Branschen har på chefsposter plockat in personer från andra områden som saknar den där speciella känslan för tidningen som krävs för att göra en riktigt bra tidning. Många av de nya tidningsägarna ser sina företag som vilket annat företag som helst. Vinsten ska maximeras. Allt ”onödigt” ska bort. Jag tror det var bra när ägarna hade ett syfte mer än pengar för att ge ut en tidning. Jag tror det var bra när tidningsentusiaster ägde tidningarna, när partier, fackföreningar och nykterhetsorganisationer ägde tidningar. Jag tror det är bra när stiftelser äger tidningar. Ska dagspressen ha en framtid måste vi ha ägare som ser själen i tidningen.

Media, granskande journalister, är mycket mer än ett sätt för någon eller några att tjäna pengar. Det är ett livsviktigt inslag i alla levande demokratier. Det är dags att göra något – och det måste göras nu. I morgon kan det vara för sent!

Jag generaliserar i mina uppfattningar, givetvis finns det undantag och till och med lysande sådana, men jag pekar på problem som är faktiska. Problem som vi måste komma till rätta med om vi bryr oss om vår svenska demokrati.

ROLF K NILSSON
f.d. chefredaktör
f.d. riksdagsledamot

 

Lämna en kommentar

Filed under Debatt

Svensk-Finskt försvarssamarbete för Putins skull?

(REFLEKTIONER) Två saker så här på morgonen som det finns anledning att studera lite närmare. Sveriges Radios antisemitiska fråga till den israeliske ambassadören och det svensk-finska försvarssamarbetet. Sveriges Radios gigantiska övertramp i Studio Ett i tisdags morse när reportern ställer frågan till Israels ambassadör om Isaac Bachman om inte ”judarna” har något eget ansvar för den växande antisemitismen. Frågan kan ha skett av ren dumhet, okunnighet eller så avslöjar den en inställning eller attityd hos den frågande SR-medarbetaren. Och det är inte utan man undrar om det är i den anda diskussionen gått på redaktionen.
På tisdagskvällen bad Sveriges Radio, på sin hemsida, genom tre chefers undertecknade ”oförblommerat” om ursäkt för den ställda frågan.
I ursäkten står så här: ”Israels ambassadör Isaac Bachmann var gäst i eftermiddagens Studio Ett. Han resonerade intressant om orsakerna till den växande antisemitismen, men fick en olycklig fråga om huruvida judar bär ett eget ansvar. Vi ber oförblommerat om ursäkt för frågan. Den leder tanken fel och skuldbelägger både individer och en utsatt grupp. Det judiska samhället har drabbats av fruktansvärd terror och har all vår sympati och allt vårt deltagande.  Vi framförde redaktionens ursäkt i slutet av Studio Etts sändning, men kommer att klippa bort avsnittet från repriserna av sändningen och från vårt sändningsarkiv. Det är en ovanlig åtgärd, men vi vill inte bidra till att formuleringen får vidare spridning.”
Ursäkten är undertecknad av Ekochefen Anne Lagercrantz, chefen för P1-morgon och Studio Ett Klas Wolf-Watz samt producenten för Studio Ett Magnus Westberg.

Ursäkten är sannerligen befogad. Men skadan är redan skedd. Det finns andra liknande övertramp som vi allt för ofta får höra i Sveriges Radio och även i vår statstelevision. Men nu kommer inte alltid dessa uttalanden i nyhets eller samhällsprogram. Inte minst i underhållningsprogrammen där inbjudna halv- och helkändisar ska framstå som politiskt överkorrekta kan man få höra de mest horribla uttalanden. De är minst lika farliga, inte minst med tanke på den ofta yngre publik som dessa program har. Kravet på våra statsunderställda medier är: omedelbar skärpning!

Svensk-finskt försvarssamarbete
Den andra överraskande nyheten som kom igår var det för nordiska och inte minst svenska förhållanden långtgående försvarssamarbetet med Finland som planeras. På en presskonferens på kvällen framträdde de båda ländernas försvarsministrar Peter Hultqvist från Sverige och Carl Haglund från Finland.
Till Dagens Nyheter förklarade Peter Hultqvist: ”Genom att planera för olika krisscenarier så skapar vi förberedelser för att använda dem i en given situation. Om vi sedan ska använda detta är ett beslut som får fattas på regeringsnivå i det läget och konfirmeras av riksdagen i respektive land.”
Det överraskande och nya i detta planerade samarbete är att det på högsta nivå har diskuterats sedan 2009. Dvs att det har skett på högsta regeringsnivå utan att respektive länders riksdagar har varit involverade. Detta kan möjligen vara en förklaring till förre statsminister Fredriks Reinfeldts svala intresse av att närma Sverige till NATO. Istället för ett svenskt NATO-medlemskap skulle ett svensk-finskt samarbete utvecklas som inte irriterade Moskva lika mycket… Men, det är bara en tanke från min sida.
Det talas nu öppet om att Sverige och Finland ska planera för att kunna föra krig tillsammans. Ordet krig undveks inte när det planerade samarbetet presenterades. Det är en märkbar förskjutning i ordval. Nu handlar det om att utöka samarbetet mellan de båda ländernas flyg- marin- och arméförband.
Att planerna redan har kommit långt i den politiska byråkratin tyder den förankring som på tisdagen gjordes i den finska riksdagens försvarsutskott. I Sverige informerades utrikesnämnden. Som möjligen en brasklapp kastas det dock in i den gemensamma samarbetsviljan att det inte handlar om en formell försvarsgaranti – men att det öppnar för ett långtgående försvarssamarbete om båda länderna vill detta.
Enligt den svenske försvarsministern Peter Hultqvist i DN ska samarbetet ”höja tröskeln” för en angripare. De lagar som idag gäller och som förhindrar ett långtgående samarbete som det nu presenterade ska ändras.

Bra eller dåligt?
Personligen har jag inte bestämt mig för om det här är ett bra eller ett dåligt förslag. Om det betyder att Vi tillsammans med Finland kan utgöra en stark nordisk försvarsenhet i Östersjöområdet så är det bra. Men om detta är en lösning som ska vara istället för ett NATO-medlemskap då är det mindre bra. Sverige och Finland är bara två av fem nordiska länder. Ska vi ha ett verkligt nordiskt försvarssamarbete så måste det ske inom NATO. Ett svensk-finskt försvarssamarbete som håller länderna utanför den västliga försvarsgemenskapen skulle vara en direkt seger för Rysslands Putin.
Vad jag nu skulle vilja veta är vilka ministrar i den avgångna Alliansregeringen som sedan 2009 har arbetat med detta ”projekt” utan att förankra det i Riksdagen. Att planera och besluta om den framtida svenska försvarspolitiken utan att ha med alla kort känns inte optimalt.
Är det bra eller dåligt med det svensk-finska försvarssamarbetet? Svaret kan vara att det både är bra och dåligt. Och det är väl lite som svensk försvarspolitik just nu i ett nötskal?

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade, Reflektioner

Desinformation och krigsövningar – då behöver Sverige en samlingsregering

(RIKSDAG & UTSKOTT) Nu har det bara hänt lite väl mycket som inte borde få hända. Det började på söndagskvällen i Agenda då Mona Sahlin för TV-tittarna förklarade att ”högern är antisemiter per definition”. Det värsta är att jag tror hon menar det också. Människan tror att det är på det viset. Har hon helt missat hur många judar som såväl idag som historiskt själva har räknat sig som en del av ”högern”?

Med den uppfattningen och dumheten i att sprida denna lögn kan hon inte sitta kvar på sitt uppdrag som ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”. Med den uppfattning hon har och sprider till andra blir hon ett redskap för den våldsbejakande extremism hon är satt att motarbeta. Krafter som vill Sverige illa bejakar hennes påstående.

Den andra fråga vi som svenska medborgare måste ställa oss är om Margot Wallström verkligen har gått med på det som Expressen kunde avslöja på måndagsmorgonen. Har Sverige efter påtryckning från Ryssland beslutat att avstå från att landa med svenska Gripenplan på estniskt territorium? Uppgifterna är motstridiga. Utrikesminister Margot Wallström har inte haft någon större lycka i att efterträda Carl Bildt på utrikesministerposten.

Om någon skulle vilja så split i Sverige och öka motsättningarna mellan regeringen och den politiska oppositionen så skulle Margot Wallström vara ett lämpligt offer att sprida oriktiga uppgifter kring. Hennes trovärdighet är redan så låg att ytterligare missgrepp från hennes sida inte skulle vara svåra att tro på. Och reaktionerna kom under hela måndagen. Såväl från oppositionen som inifrån det egna socialdemokratiska partiet.

Om uppgifterna i Expressen stämmer om Wallström och hennes kabinettsekreterare är det en stor politisk skandal. Är det medvetet placerad desinformation från främmande makt är det om möjligt ännu värre. Men tyvärr inte otroligt.

Att ubåtskränkningarna i höstas gjordes för att testa den nya regeringen är inte någon överkurs att lista ut. Att sedan låta landets utrikesminister framstå som följsam för främmande makts önskemål skapar ytterligare osäkerhet och misstänksamhet.

Skulle Margot Wallström, fullt medveten om hur stor risken för läckor är bete sig som det hävdas i Expressen? Skulle Margot Wallström medvetet låta sig styras av Ryssland? Visst är det möjligt, men jag skulle nog påstå att det är tämligen otroligt.

Vi lever i ett oroligt Europa. Det är krig i Ukraina. En granne till oss på andra sidan Östersjön deltar aktivt i detta krig och har annekterat delar av Ukrainas territorium. Samma land hotar de tre små baltiska republikerna och försöker påverka såväl dessa länders säkerhets- som inrikespolitik. Samma Ryssland har, och detta är utom all tvekan, desinformatörer och propagandister i Sverige som är mycket aktiva.

De allt tätare ryska militärövningarna runt och mot Sverige kan vara förberedelse för en framtida krigsinsats. Men det kan också vara ett sätt att hota och markera vad som kan hända om Sverige inte visar lyhördhet mot önskemålen från Moskva.

Den förra borgerliga regeringen tillät utan några större invändningar ryssarna att bygga en gasledning nära Sverige. Samma regering drog ner på försvaret i en takt vi aldrig tidigare skådat. Socialdemokraterna började – ja. Men den borgerliga regeringen fullföljde. I samband med höstens ubåtsincidenter fick vi en siffra på hur många gränskränkningar som skett under senare år. Många var okända för de svenska män och kvinnor som i Sveriges Riksdag bestämmer om hur mycket pengar det svenska försvaret ska tilldelas av budgeten. Hur ska våra förtroendevalda fatta riktiga beslut när de inte får någon information om militära kränkningar av landets gränser. I vems intresse och på vems order har gränskränkningarna hemlighållits?

I arabvärlden har vi en islamistisk grupp som å det brutalaste mördar människor som inte håller med dem. Nu senast mördades över 20 kristna egyptier i Libyen för att de var kristna. I Paris och Köpenhamn har judar dödats för att de var judar. I Malmö fruktar svenska judar för sina liv och för sin egendom, för att de är judar.

I denna oroliga värld har vi i Sverige en svag regering med svagt stöd i Riksdagen. Vi har ökande motsättningar av skiftande slag inom landet. Bevisen för att Sveriges tredje största parti har medlemmar som hyser starka proryska sympatier blir allt tydligare. I Stockholm verkar en ”prorysk” falang inom SD förbereda sig för att ta över denna partiavdelning.

Sverige befinner sig i en mycket allvarlig situation. Så allvarlig att det borde funderas seriöst kring att bilda en samlingsregering med samtliga partier utom SD och vänsterpartiet. Just nu behöver Sverige enighet, mindre käbbel och en enad front utåt.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade, Riksdag och Utskott

Putin kan testa NATO och Tolgfors som stridshök

Förre försvarsministern Sten Tolgfors, med sitt namn bakom förslaget, får sina moderata partikamrater i försvarsutskottet att vid en jämförelse framstå som näbbklippta duvor.

(REFLEKTION) Synnerligen intressant läsning i dagens DN. En nyhetsartikel där den förre NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen varnar för att de baltiska länderna kan vara de som drabbas av en händelseutveckling som den vi sett i Ukraina. Men det finns en skillnad, vilken också Ojars Kalnins, ordföranden i det lettiska parlamentets utrikesutskott påpekar – de baltiska länderna är medlemmar i NATO.

I en intervju nyligen i brittiska Daily Telegraph var Fogh Rasmussen mycket frispråkig och såg det som möjligt att man från rysk sida kan testa solidariteten inom NATO genom att intervenera i något av de baltiska länderna. Fogh Rasmussen är inte ensam om att tro att vad Putin är ute efter är att återupprätta Ryssland som den stormakt en gång såväl kejsardömet som Sovjetunionen var.

Solidariteten i NATO regleras av paragraf 5 i NATO-fördraget. Denna paragraf säger att om ett NATO-land angrips ska de andra hjälpa det attackerade landet. Fogh Rasmussen tror att Putin vet att om han tar steget och angriper ett NATO-land – då förlorar han. Men samtidigt påpekar han att Putin är en mästare på hybridkrig. Ett krig som börjar med propaganda och desinformation. Där givetvis de (ganska stora) ryska minoriteterna i Estland och Lettland är brickor i spelet med eller emot sin vilja. Estland och Lettland har under en ganska lång tid redan varit utsatta för den ryska propagandan och desinformationen. Efter att propagandan gjort sitt skulle mönstret från Ukraina kunna upprepas. Soldater i uniformer utan beteckningar tar sig in i områden som bebos av ryssar för att ”skydda” dem. Säkert skulle också ryska milisgrupper uppträda kraftigt understödda från Moskva. Om, eller när, det blir öppna strider är det dags att från Ryssland anse sig tvingade att sätta in reguljära styrkor.

Som i Georgien…
Någon som delar Fogh Rasmussens oro är tidigare rektorn på Försvarshögskolan, generalmajoren Karlis Neretnieks. Men han ser att det finns en risk att västmakternas protesterar mot den ryska annektering av Krim och den ryska krigföringen i Ukraina under en kort tid men sedan accepterar det som hänt. Risken är då, enligt Neretnieks, att det blir som i Georgien. Skulle väst tystna när det gäller Ukraina är det en överhängande risk att de baltiska länderna står näst på tur för den inledda ryska expansionen.

Den senaste tiden har ryskt flyg kränkt baltiskt luftrum vid ett flertal tillfällen i en allt mer ökande omfattning. Ryssland har också utsatt länderna för olika typer av provokationer. Med anledning av kriget i Ukraina finns nu sedan förra året flyg från NATO stationerat i Estland och Litauen. En snabbinsatsstyrka på 5000 soldater planeras.

I DN-artikeln spekuleras om hur den ryskspråkiga befolkningen i Lettland skulle reagera på önskemål från Moskva att dra ut i krig för att återförenas med Moder Ryssland. Uppfattningen är att de flesta av ryssarna som bor och lever i Lettland också i framtiden vill tillhöra Europa.

Till DN-säger ordföranden i Lettlands utrikesutskott Ojars Kalnins att om NATO inte skulle reagera på en intervention i Baltikum så är det slutet för den försvarsalliansen. Detta är kanske den allvarligaste frågan i hela denna problematik. Vad skulle hända om NATO inte uppfyllde förpliktelsen enligt paragraf 5? Om Ryssland nu gör ”testet” – består NATO det? Hur reagerar Frankrike? Tyskland? Två länder som har resurser för att reagera snabbt på en rysk inbrytning. Men med historien i bagaget – vågar man? Man måste våga! Annars får vi en ny ordning i Europa – Lex Putin!

En omaka trio
Med dessa ögonblicksbilder från Baltikum är det nästan uppiggande att ta del av den debattartikel som den ganska omaka trion Annika Nordgren Christensen, Sten Tolgfors och Mike Winnerstig formulerat i samma tidning. Nordgren Christensen – en tidigare(?) miljöpartist som gått lång väg från då hon debuterade i försvarsberedningen, Tolgfors – allt annat än militärisk försvarsminister som säkert ville väl, men var svår att ta på allvar då det kändes som besluten aldrig kom från honom. Och så filosofie doktorn i statskunskap Mike Winnerstig, FOI. Dessa tre vill att det ska tänkas nytt när det gäller svensk försvarspolitik.

Till att börja med slår trion fast att någon storskalig massinvasion som fruktades under Kalla kriget inte är något hot mot Sverige. Hoten finns att hitta i militära incidenter, politisk utpressning och i den hybridkrigföring som förre NATO-chefen Fogh Rasmussen anser att Vladimir Putin är bra på. Nu vill trion bygga det framtida svenska försvaret på en ny försvarsidé som man helst vil hitta ”inom ramen för ett nordiskt försvar”. Jaha, tänker jag. Var det den nya idén, nordiskt försvarssamarbete? Har hört det förr. Sverige vill, Finland vill – om det inte är krig och från norsk och dansk sida är man inte speciellt intresserade.

Men sedan kommer det då – Lite längre fram i texten. Och det är så bra att det är värt att citera: ”Tillsammans med Norge och Danmark skulle Sverige och Finland kunna skapa ett samordnat nordiskt försvar för en väsentligt ökad försvarseffekt. Fullt ut kan detta ske först inom NATO. Det är just integration av de nordiska ländernas försvar som allra mest skulle bidra till ökad förmåga och därmed stärka vår egen säkerhet och stabiliteten i hela Östersjöområdet.” Fullt ut kan detta ske först inom NATO… Ja, just det. Precis så är det! Ett på alla plan effektivt försvarssamarbete för de nordiska länderna sker bäst inom NATO.

Utvecklingen i Ryssland, Ukraina, annekteringen av Krim, flygövningar, gränskränkningar mm har gjort att vi lever i ett helt annat Europa än vad alla hoppades på då järnridån föll. ÖB Sverker Göransson har förklarat att den inriktning som försvaret fick genom 2009 års försvarsreform var riktig, men att förmågan måste växa, att försvarsbudgeten måste bli större. Det tycker också den debattskrivande trion. Några attackerande massarméer tror man inte på. Och med händelseutvecklingen i Ukraina ser det ut att mönstret kan upprepas. Mycket har förändrats på ganska kort tid – de geopolitiska förutsättningarna, teknologin, ländernas militära förmåga, konfliktmönster därför krävs ett nytänk, en ny försvarsidé.

Vare sig slutar eller börjar vid gränsen
Debattörerna tror inte att det svenska försvaret börjar vid gränsen, inte heller att det slutar där. Hot mot Sverige måste mötas tillsammans med andra i Sveriges direkta närhet. Helst i syfte att det aldrig ska nå Sverige. Något man från rysk sida inte uppskattar. Nordgren Christensen, Tolgfors och Winnerstig tror att vad Ryssland vill se är ett Sverige som är säkerhetspolitiskt isolationistiskt och militärt allianslöst med hela försvaret innanför gränsen. På så vis ökar den ryska handlingsfriheten i Östersjön.

Kvalitet och hög tillgänglighet är ledord för det nya försvaret. Något ÖB gärna påpekar. Däremot måste hastigheten på väg mot det nya försvaret öka och ”nyckelfrågor” tillföras. När försvarsreformen från 2009 är genomförd ska största delen av den svenska insatsorganisationen vid en höjd beredskap vara användbart inom ett par dagar, övriga delar inom tre månader. Det har hänt mycket efter att beslutet fattades. Ambitionen måste höjas enligt den skrivande trion som ställer sig bakom Försvarsberedningens analys att en ”konflikt med en kvalificerad motståndare skulle förmodligen vara högintensiv och ha ett snabbt förlopp”. Detta i sin tur betyder att den svenska försvarsmakten har ett behov av krigsförband som är konstant tillgängliga, att dom är övade och rätt utrustade.

Slutsatserna som Nordgren Christensen, Tolgfors och Winnerstig drar är att Sverige ska ha ett ”kompetent” skalförsvar. Marinen och flyget ska ”vaka” över, på och under Östersjöns yta och det ska finnas samövade högteknologiska arméstridskrafter att sätta in. Och allt detta ska då ske i samarbete med övriga nordiska länder där samtliga är medlemmar i NATO. Nostalgiska ”återblickar” har det svenska försvaret inte någon nytta av.

Förre försvarsministern Sten Tolgfors, med sitt namn bakom förslaget, får sina moderata partikamrater i försvarsutskottet att vid en jämförelse framstå som näbbklippta duvor.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Reflektioner