Försvarsuppgörelsen lika lite en seger som DÖ

(REFLEKTIONER)  ”I en alternativ värld, utan Decemberöverenskommelsen, hade de borgerliga kunnat lägga ett eget förslag och det hade vunnit i riksdagen med stöd av Sverigedemokraterna. Alltså inte något formellt samarbete utan med hjälp av det passiva stöd de övriga riksdagspartierna, på båda sidor om blocken, använt sig av förut.” (Ledarkommentar i Västerviks-Tidningen 18 april om försvarsuppgörelsen.)

Jag är i första hand oroad för rikets säkerhet och försvar. I andra hand är jag oroad över hur vilse mitt parti, sedan april månad 1970 då jag blev medlem, har gått när det gäller försvarspolitiken.

Vid segervalet 2006 fick moderaterna försvarsministerposten och vi trodde alla att nu skulle vi få se en försvarspolitik värd namnet efter socialdemokraternas nedrustningar. Men med försvarsminister Mikael Odenbergs avgång försvann hoppet och sedan blev det bara värre.

Jag satt i försvarsutskottet under Alliansregeringens första fyra år. Sammanfattningsvis kan tiden beskrivas som då man på det moderatledda försvarsdepartementet inte lyssnade på oss moderater i utskottet. Som ett kollektiv var vi mer till besvär. Vi gillade nämligen inte nedrustningen och vi varnade för den ryska upprustningen. Själv tog jag konsekvensen av min kritik mot toppstyrning och nedrustning och ställde inte upp för omval. Däremot tog jag med mig all den kritik som vi fick i den moderata försvarskommittén när vi åkte land och rike runt och träffade partimedlemmar under studiebesök, på partimöten och i andra sammanhang. Vi fick mycket och hård kritik för den försvarspolitik den moderatledda regeringen förde. Vi förmedlade kritiken vidare uppåt i partiet, men något större intresse för att lyssna fanns inte.

Under den andra mandatperioden blev det värre. Otillräckligt med resurser till försvaret. Sparbeting som drabbade förmågan och i övrigt ännu mer toppstyrning.

Efter förlustvalet 2014 infann sig ett hopp om att toppstyrningen skulle monteras ner. Men detta hopp grusades rejält med den så kallade decemberöverenskommelsen. En liten grupp runt partiledarna gjorde en överenskommelse, utan någon som helst förankring, som i praktiken går ut på att släppa fram den röd-gröna regeringens budgetar, oavsett hur hårt och orättvist de än drabbar invånarna i landet. Och detta även över nästa val fram till 2022. Som en del i denna så kallade decemberöverenskommelse ingick att man också skulle komma överens om satsningarna på det svenska förvaret. På det försvar som Alliansregeringen under åtta år, då man verkligen kunde ha gjort något positivt, såg som ett särintresse och i det närmaste fullbordade den nedmontering som socialdemokraterna inlett. I opposition ökade plötsligt moderaternas försvarsintresse. Men den trovärdighet högerpartiet och sedan moderaterna en gång haft när det gäller landets försvar har helt spolierats under Alliansregeringen. Det tar mycket lång tid, om det ens går, att återfå detta förtroende från väljare och gamla partimedlemmar.

Direkt efter att den rödgröna regeringen kommit överens med moderaterna, centern och kd gick moderaterna ut med något posterliknande med en småleende partiledare som förkunnar att: ”Nu stärker vi det svenska försvaret. Över 10 miljarder i ökade anslag. Säkerhetspolitisk utredning om bl.a. Nato.” Det låter bra, men det är inte sant. För det första så blir de 10 miljarderna istället runt 8 med bl.a. höjda arbetsgivaravgifter. I praktiken betyder de pengar som nu tillförs att nedläggningshastigheten minskar. Någon ökning handlar det inte om. Med de segertrumpeter man nu väljer att blåsa i är det väljarna som blir blåsta – på sanningen.

Sedan har vi det här med en utredning ”om bl.a. Nato”. Nato nämns inte i försvarsuppgörelsen. Det finns redan en färsk utredning som är alldeles utmärkt när det gäller försvaret. Och det är den Tomas Bertelsman gjort. Men slutsatserna i den är ju inte direkt tilltalande för den sittande regeringen.

Somliga liknar allianspartiernas kommentarer om försvarsuppgörelsen med nyspråket i George Orwells 1984 eller med ”Bagdad-Bobs” sätt att hantera Irak-regimens fall. Och nu är det inte bara sura ”gammelmoderater” som satt sig på tvären vilket bland andra den förre partisekreteraren Kent Persson många gånger påstått. Men för att citera några utanför moderaterna, de båda försvarsbloggarna Carl Bergqvist och Niklas Wiklund, dvs ”Wiseman” och ”Skipper”. I en artikel i Svenska Dagbladet skriver de båda:
”Så sent som i januari skrev Hans Wallmark (M) en mycket självkritiskt debattartikel här på SvD Brännpunkt om det egna partiets sätt att hantera försvarsfrågan. ’Just att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna’ och konstaterade även att ’Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit’. Den här vitaliserande klarsyntheten verkar idag vara förpassad till arkivet.”
De båda drar sig inte heller för att kalla försvarsuppgörelsen för en Pyrrhusseger och menar att den förvärrat läget. Och moderaternas besked om att försvarets nu stärks har man följande kommentar till:
”Lyssnar man till representanterna från de partier som varit med och gjort upp om försvaret så framställs dagens besked som en stor framgång och att vi nu kommer att stärka vår försvarsförmåga. Inget kunde vara mer fel, och det verkar som att det existerar två parallella världar när det kommer till den här frågan.”

Det kanske finns någon tidning där ordet moderat ingår i den politiska inriktningen som har sagt något positivt om försvarsöverenskommelsen. Men jag har inte hittat någon sådan.

Borås Tidning: ”Vi får ett endagarsförsvar”. Vidare konstateras att det är bra att det satsas resurser på Gotland men man saknar en militär satsning på Göteborg – Sveriges största exporthamn.

Barometern: ”Att fem partier kom överens om försvaret är ett framsteg. Vad de kom överens om är mindre imponerande”.

Norrbottenskuriren: ”Försvarsuppgörelsen ger Folkpartiet rätt”.

Norrköpings Tidningar: ”Medelmåttornas moderata misslyckande”. NT konstaterar också att ”En stor riksdagsmajoritet nöjer sig med att försvara halva Sverige. Det är tragiskt.” Tidningen jämför med 1936 års otillräckliga försvarsbeslut inför det stundande krigsutbrottet tre år senare.

Västerviks-Tidningen: ”Alliansen förlorade försvarskampen”.

Gotlands Allehanda: ”För lite och alldeles, alldeles för sent”.

Nya Wermlandstidningen, som betecknar sig konservativ: ”Försvarssvikarna”.

De flesta liberala tidningar är också kritiska till uppgörelsen men till skillnad från de moderata har de ett närstående folkparti att luta sig emot. Folkpartiet hoppade av försvarsuppgörelsen då man inte kunde ställa sig bakom en allt för snålt tilltagen kompromiss. Men även med den satsning på drygt 17 miljarder som folkpartiet ville ha så hade det inte räckt. Behovet är större än så.

Hade jag inte vetat att det ute bland ”vanliga” moderata partimedlemmar och inte minst bland de som under större delen av sitt liv röstat på moderaterna som delar de uppfattningar jag har när det gäller försvaret och nu i senare tid decemberöverenskommelsen hade jag nog gett upp för länge sedan. Men min absoluta övertygelse är att den moderata partiledningen är i minoritet såväl när det gäller den rådande försvarspolitiken som DÖ. Jag tror inte att de moderata riksdagsledamöter som med alla möjliga och omöjliga argument försvarar decemberöverenskommelsen har majoriteten av de moderata väljarna bakom sig – tvärtom. Ju fortare man kan inse detta, desto bättre för Sverige.

Jag kan inte låta bli att citera den moderate riksdagsledamoten, professorn och överläkaren Finns Bengtsson när han på twitter beskrev decemberöverenskommelsen genom att citera Gorbatjov. Konstaterar att citatet lika bra beskriver det kommande försvarsbeslutet. ”Det går inte att koka halva hönan och förvänta sig att den andra halvan ska lägga ägg”.

ROLF K NILSSON

 

 

1 kommentar

Filed under Reflektioner

Frigör riksdagsledamöterna!

(REFLEKTION) Det finns många åsikter om decemberöverenskommelsen. Personligen tycker jag den borde rivas upp snarast. Den är respektlös mot väljarna, den ställe den parlamentariska demokratin åt sidan, mm, mm,mm.
Blockpolitikens vara eller icke vara finns hela tiden med i resonemanget. För eller emot? Det finns ett mycket enkelt sätt att lätta upp blockpolitiken samtidigt som man kan ha kvar den. Ändra på valsystemet! Majoritetsval i enmanskretsar. Frigör riksdagsledamöterna! Varje ledamot är i första hand ansvarig inför sin valkrets. Gillar inte väljarna vad som ledamoten gjort under mandatperioden så bort med honom/henne.Det blir upp till varje ledamot att möta sitt samvete – kan jag rösta så här? Gynnar det mina väljare? Vill mina väljare det här? Tycker jag så här? Tror jag detta är rätt?
Partiernas makt i Sverige är skadligt stor.Bara tanken att en person som vill syssla med politik, vill få förtroendet att bli vald till Riksdag eller kommunfullmäktige är i praktiken omöjligt om han/hon inte underkastar sig ett partis vilja (där det inte alls är säkert är majoriteten som bestämmer). Större ansvar på de enskilda ledamöterna, större resurser till dem. Plocka bort bidragen till partierna och ge de dem till de folkvalda. Låt ledamöterna själva få anställa sina medarbetare. Idag är det partiledningarna som styr de resurser som egentligen skulle gå till ledamöterna. Vi har i praktiken ett partivälde i Sverige som inte gynnar någon annan än – partierna. Med decemberöverenskommelsen har partier med allt färre medlemmar fått allt mer att säga till om. Det är dags att ändra på det. Hur? Det måste arbetas såväl inom partierna som utanför. I ett system med enmansvalkretsar finns partierna kvar. Men mer som ideologiskt samlande, stödjande och som valorganisationer. Inte som ordergivande och kontrollerande.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/statsvetare-do-inte-hallbar-i-langden_4493563.svd

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Måste Gotland bli ett svenskt Krim innan Riksdagen vaknar?

(KOMMENTAR) Folkpartiet har hoppat av försvarsuppgörelsen med regeringen och övriga allianspartier. Rätt eller fel? Helt rätt tycker politiske redaktören på NWT – Henrik Barvå. Oftast en klok man. Så också denna gång.

Regeringen vill förstärka försvarsbudgeten med 6 miljarder – vilket i praktiken blir 4,2 miljarder för att år 2020 nå upp till de försvarsbeslut som fattades 2009. Skall försvaret klara de åtaganden riksdagen beslutat om krävs enligt riksrevisionen cirka 20 miljarder.

Moderaterna som tyvärr litat mer på sina kampanjrådgivare än sett till rikets säkerhet under Alliansens regeringsår vill nu öka på med tio miljarder kronor. Det vill säga hälften så mycket för att nå upp till det sex år gamla riksdagsbeslutet.

Folkpartiet som framstått som det klart mest försvarsvänliga partiet inom Alliansen nöjer sig med 17,5 miljarders påslag. Också det under behovet.

Hur kan en ansvarig regering och en opposition som borde vara ansvarig tycka det är helt i sin ordning att man fattar ett beslut om försvaret och sedan inte är beredd att finansiera det? Ansvarslöst! Till detta kommer då omvärldsläget. Ett allt militärt starkare Ryssland som inte tvekar att ta till vapen för ett genomdriva politiska mål.

Barvå konstaterar att det inte finns något egenvärde i en bred men dålig försvarsuppgörelse. Det har han rätt i. En uppgörelse där man går med på något som är helt fel ger en felaktig signal till väljarna. En signal att uppgörelsen är ok eftersom man gått med på den. Folkpartiets avhopp är ärligt och visar just väljarna att de summor som regeringen är beredd att gå med på är för låga. Det är också ett tydligt besked till moderaterna och övriga borgerliga partier att deras bud är allt för låga för att ens kunna accepteras som en kompromiss.

Om det blir så att de kvarvarande allianspartierna lyckas få de rödgröna att höja försvarsanslaget med 13,7 miljarder, som är en siffra som cirkulerat, då är det givetvis bättre än regeringens sex miljarder. Men det är fortfarande inte tillräckligt för att finansiera försvarsbeslutet från 2009.

Givetvis är det bra om de politiska partierna i Riksdagen kan enas om hur mycket pengar det svenska försvaret ska ha. Men att enas bara för att det ska vara så, och då på en allt för låg nivå är att lura väljarna.

Partiernas ovilja att satsa vad som behövs sätter Sverige i fara. Uppenbarligen måste det otänkbara hända innan tillräckliga resurser sätts in – men då kan det vara för sent. Måste Gotland bli ett svenskt Krim innan Riksdagen vaknar?

ROLF K NILSSON

 

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Gillar inte Hillary Clinton – men hon skulle bli ett bra motgift mot åldersfascismen!

(REFLEKTION) Jag är ingen anhängare av Hillary Clinton. Men som vanligt får man vänta och se vem som blir republikanernas kandidat, vem som är bäst för världen. Och framför allt så ska man inte utgå från att hon blir demokraternas kandidat. Just nu ser det ut så och svensk vänstermedia har redan utsett henne till USA:s nästa president. Men för att lämna det åt sidan – så skulle det finnas en fördel med Hillary Clinton som USA:s näste president – hennes ålder. Om hon nu blir vald så fyller hon 69 år under sitt första år i Vita huset som president. Det vore en tankeställare till den åldersfascistiska västvärlden. Inte minst i Sverige lider vi av denna idiotiska åldersfixering. Det har gått för långt när 35-40 åringar pratar om at dra sig tillbaka och släppa fram de som är yngre.

Vi lever längre, vi är friskare än någonsin och gruppen ”äldre” är fler och blir fler än hur det någonsin har varit.

Sedan har vi då den här dumheten som råder i konungariket att det alltid blir så att ung ställs mot gammal. Det handlar inte om antingen eller. Det bästa är både ock.

Och här kan jag inte låta bli att kommentera partipolitiken. Jag ser med stort beklagande på hur man i mitt parti, moderaterna, på riksnivå drabbats av rena åldersnojan. I det senaste valet rensades effektivt ut de flesta som hade fyllt 50. Ungdom och oerfarenhet gick nästan överallt före ålder och erfarenhet. Men det var kanske inte ungdomen i sig och oerfarenheten i sig som lockade – kan det ha varit ungdomen, oerfarenheten och påverkansmöjligheten? Jag sätter en krona på det sista alternativet.

Hillary Clinton som president skulle vara ett bra motgift mot den rådande åldersfascismen!

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Rusta upp försvaret och gräv ner DÖ

(REFLEKTIONER) Två bra krönikor från två bra chefredaktörer lyste upp söndagsmorgonen. Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet och Peter Wolodarski i Dagens Nyheter. Tove L gör upp med decemberöverenskommelsen och Peter W ställer frågan som borde ställts inom moderaterna för länge sedan. Wolodarski skriver: ”Ryssland har rustat upp kraftigt och rört sig i  antidemokratisk ­riktning sedan början av 2000-talet. Ändå fortsatte nedmonteringen av det svenska nationella försvaret under samma period.” Och i rubriken ställer han frågan:”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?” Och det är en fråga som har följt mig sedan min period i Riksdagen 2006-2010. Hur kunde ni? Och hur kunde vi moderata riksdagsledamöter acceptera denna idé från Per Schlingmann att mala ner det svenska försvaret och se det som en framgångsrik väg för moderaterna att skaffa röster? Partiegoismen gick före rikets säkerhet.

Jag vill ändå ha sagt att vi moderater som satt i försvarsutskottet den första mandatperioden av Alliansens åtta år vid makten gjorde vad vi kunde för att stå emot ordergivningen från departement och finans. Vi varnade under hela perioden för den ryska upprustningen. Men det vara hela tiden samma svar – att den sker från en så låg nivå att det under överskådlig tid inte finns någonting att oroa sig för. Men det var inte populärt. Dessutom blev det tydligare för varje år som gick att vad som styrde behovet för det svenska försvaret inte var omvärldsläget utan vad finansministern var villig att släppa ifrån sig.

Att vid denna tid ha en annan uppfattning än ”världens bäste statsminister” och ”världens bäste finansminister” var inte gångbart. Partiet och största delen av den moderata riksdagsgruppen var starstrucked. Att kritisera rockstjärnorna var ingen framkomlig väg – ingen lyssnade.

Efter valet 2010 sattes försvarsutskottets moderater under ledning av den med partiledningen alltid lojala Cecilia Widegren. Några oppositionella röster skulle inte längre tolereras. Nedläggningsprocessen fortsatte.

Borde protesterat mer
Under åren i Riksdagen och i försvarsutskottet tyckte jag att jag protesterade så mycket jag kunde mot nedrustningslinjen. Nu i efterhand tycker jag att jag kunde gjort så mycket mer.

Om det har vänt är för tidigt att säga, för än har vi inte sett några ekonomiska förstärkningar av försvaret värda namnet. Men det pratas desto med. Vad som nu ger en bitter eftersmak är att höra de politiker som med iver försvarade Alliansens försvarspolitik och nu i opposition hugger vilt mot de förstärkningar som socialdemokraterna signalerar om. Hur kort minne har ni? Under åtta år vid makten ledde Reinfeldt och Borg regeringen och moderaterna i en katastrofal riktning när det gällde försvarspolitiken. Och de ivrigaste flaggviftarna för den då gällande linjen står nu och har mage att kritisera förstärkningsförslag som man i den förra regeringen inte ens var i närheten av.

Jag tycker att det mesta Alliansen gjorde var bra och stödjer dess snara återkomst. Men när det gäller försvarspolitiken gick man vilse i kampanjtrixaren Per Schlingmanns metoder och i många stycken obegripliga ordflöde av förklaringar. Om det är mr Chance eller de infantila råd Mao Tes-tung sprider i den lilla röda han mest påminner om vill jag ha osagt.

Försvaret behöver många miljarder för att nå upp till insatser som redan har beslutats. Moderaterna vill ha ytterligare tio miljarder och folkpartiet 17. När det gäller behovet är det folkpartiet som har det mest realistiska budet – och därmed kanske det mest orealistiska att gå igenom.

För moderaternas del återstår oerhört mycket för att återupprätta bilden som ett försvarsvänligt parti med med en realistisk syn på omvärlden. Att låta försvarsnekarna från alliansregerings tid nu stå som de främsta förespråkarna för ett stärkt försvar inger inte någon trovärdighet.

Decemberöverenskommelsen
I förra veckan hade jag en debatt på facebook med en moderat riksdagsledamot som inte kunde förstå – att jag inte kunde förstå finessen med DÖ. Jag blir beklämd över att så många kloka människor har accepterat argumenten och den politiska visionen med överenskommelsen. Den härskarteknik som använts har gått ut på att de som inte gillar DÖ inte har satt sig in i den alternativt inte förstått den. Att det finns en annan uppfattning vill man inte erkänna. DÖ är korkad politik där väljarna offras. Det är hög tid att lägga ner DÖ och låta den parlamentariska demokratin få ta över. Sverige är ingen spelplan och svenska folket är inga spelpjäser. Det är människor av kött och blod som drabbas i att politiken trixar och fixar för nå egna fördelar. DÖ är ovärdig svensk demokrati.

Lämna en kommentar

Filed under Reflektioner

Unik nordisk bredsida mot Ryssland

(FÖRSVAR) Nu på morgonen den 10 april har jag ännu inte hört något i radions nyheter. Reuters nyhetsbyrå skickade ut nyheten redan igår kväll. Nyheten att fem nordiska ministrar i en gemensam artikel i norska dagstidningen Aftonposten går till ett unikt, gemensamt verbalt angrepp på Rysslands aggressiva utrikespolitik. Redan i inledningen slår de fem fast att: ”Den ryska aggressionen mot Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim är brott mot folkrätten och andra internationella avtal. Det ryska agerandet är den största utmaningen mot den europeiska säkerhetssituationen.” Det är hårda ord för att komma i ett gemensamt uttalande från fem ministrar från de fem nordiska länderna. De som skrivit artikeln är Norges försvarsminister Ine Eriksen Søreide, Danmarks försvarsminister Nicolai Wammen, Finlands försvarsminister Carl Haglund, Islands utrikesminister Gunnar Bragi Sveinsson och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist.

De nordiska ministrarna konstaterar att utvecklingen innebär att den säkerhetspolitiska situationen i de nordiska ländernas närområde märkbart förvärrats det senaste året. Att regionen präglas av stabilitet men att vi måste vara beredda på att kriser och händelser kan uppstå.

Ministrarna slår fast att de nordiska länderna måste förhålla sig till Rysslands agerande och inte till Kremls retorik. Ryssland satsar en stor del av sin ekonomi på att bygga upp militären. Detta sker samtidigt som man använder sina stridskrafter för att uppnå politiska mål, trots att det bryter mot internationella folkrättsliga principer.

Det är den ena raka sanningen efter den andra. Ministrarna konstaterar vidare att de ryska militära övningarna ökar precis som den ryska underrättelseverksamheten i Östersjöområdet och i Norden. Den ryska militären uppträder utmanande längs de nordiska ländernas gränser. Ryssland har många gånger kränkt de nordiska ländernas gränser. Speciellt oroande är de för det ryska militärflygets uppträdande som varit direkt farligt för det civila flyget.

Ju mer jag läser av den gemensamma artikeln desto mer förvånas jag över tydligheten, enigheten och den attityd som vi nu får se i denna nordiska bredsida mot Ryssland. Mitt cyniska jag är motvilligt imponerat.

Fortsättningen blir inte mindre tydlig. ”Den ryska propagandan och de politiska manövrarna bidrar till att så splittring mellan länder och inom organisationer som NATO och EU.”

De nordiska länderna ska nu möta den ryska utmaningen        med solidaritet och fördjupat samarbete. Ett samarbete som bygger på gemensamma värderingar och en vilja att hantera utmaningarna tillsammans. Med det utgångsläge som gäller för de nordiska länderna med olika organisationstillhörighet så samarbetar man nära varandra inom de ramar som NATO och EU sätter upp. Det nordiska utgångsläget är defensivt och det finns en gemensam vilja att stärka stabiliteten i norra Europa samtidigt som man tar avstånd från hot och användande av militära maktmedel.

Ministrarna skissar upp ett ökat nordiskt samarbete och betonar solidariteten med de baltiska länderna. Det nordiska samarbetet stärker av sammanhållningen inom såväl NATO som EU samtidigt som det bidrar till att upprätthålla den transatlantiska länken.

Många i mina öron vackra ord. Men var finns det konkreta? Jo, det finns det också. För att effektivt kunna agera tillsammans i en eventuell krissituation är det nödvändigt att förbereda sig genom träning och utbildning. ”Vi kan på många sätt utnyttja en unik övnings- och träningsmiljö för att stärka försvarsförmågan i luften, till sjöss och på land. Den omfattande gemensamma övningsverksamheten med jaktflyg i den så kallade cross border-träningen är en modell att bygga vidare på, och vi vill utreda möjligheterna för att etablera en kvalificerad flygövning, Northern Flag. Vi ska nu ta ytterligare ett steg och erbjuda de olika ländernas flygvapen att använda alternativa baser vid dåliga väderförhållanden.”

Ministrarna ser framför sig ett allt större nordiskt samarbete på en rad områden. Mer samarbete vid internationella insatser som Afghanistan, Mali och Irak. Norden ska vara en aktiv röst i FN när det gäller den fredsbevarande verksamheten. Det finns också några rader om ett militärindustriellt samarbete. De fyra försvarsministrarna och utrikesministern från Island avslutar sin artikel. ”Vi tar vår del av ansvaret för vår region i en orolig tid. Det nordiska samarbetet kompletterar samarbetet i NATO och EU för at öka säkerheten i vår region. Vår gemensamma ambition är att öka förutsägbarheten, bidra till en fredlig utveckling och till att undgå militära händelser och konflikter.”

Jag välkomnar denna i det närmaste deklaration från de fem nordiska ministrarna. Det är också i detta sammanhang en styrka att tala med en röst. Däremot skulle jag ha önskat att också respektive lands finansministrar undertecknat artikeln. Hur mycket samarbete det än blir och hur bra det än är så behövs det mer pengar till försvaret. Mer pengar till allt.

Ännu har jag inte hittat några ryska kommentarer på det nordiska utspelet. Men de lär komma. Däremot fanns på ”Rysslands Röst” från sent igår eftermiddag följande text: ”Ryssland tänker även i fortsättningen förstärka sin säkerhet genom bättring av sitt försvar och samarbete med stater som strävar efter fred, stabilitet och utveckling, uppgav president Vladimir Putin på en ceremoni med landets officerare i Kreml.” Och det fortsatte i samma stil:
”I dag ser vi att många stater intar en allt aggressivare ställning. Konfliktpotentialen ökar i för Ryssland strategiskt viktiga områden, och vi kan inte bortse från dessa hot, menar Putin. Putin anmärkte även att Ryssland är och har alltid varit emot intrång i suveräna staters angelägenheter, eftersom denna praxis leder till utbrott av terrorism.”

…Ryssland är ochhar alltid varit emot intrång i suveräna staters angelägneheter…     Det var ju bra att veta, om någon nu undrade.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Okategoriserade

Ryggradslös behandling av Afghanistantolkarna

(REFLEKTION) Sveriges skamliga behandling av tolkarna i Afghanistan fortsätter. Alliansregeringen misslyckades och den rödgröna efterträdaren som nu har ansvaret gör inte saken bättre.

Att skicka svensk militär till Afghanistan för att skydda civilbefolkningen, för att de mänskliga rättigheterna skulle respekteras, för att flickor skulle få gå i skola var helt rätt. Men att samtidigt på det sämsta koloniala sätt utnyttja lokalbefolkningen som tolkar för att sedan överge dem, väl medvetna om deras kommande situation efter ett tillbakadragande, är inte bara ryggradslöst – det är svinaktigt.

Tolkarna skulle givetvis ha  erbjudits uppehållstillstånd i Sverige i samband med att anställningen upphörde. Det är för Sverige och för svenskt trupp i uniform de har gjort insatser som vi från svensk sida inte skulle kunnat klara av själva. Med den svenska militären borta är det många som vill hämnas på tolkarna för deras insatser.

Att ansvaret skulle upphöra samtidigt med anställningen är dum, stelbent svensk byråkrati. Vi har från svensk sida ett betydligt mer långtgående ansvar. Om våra svenska lagar behöver ändras – ändra dem! Var inte så handfallna och undanglidande! Ta ansvaret! Och det är regeringen och Riksdagen som måste börja. Stifta lagar så tolkarna får det skydd de förtjänar! Att stifta lagar är upp till Riksdagen – inte någon annan. Ansvaret är Riksdagens – lev upp till det! Att inte göra något, att inte ha gjort något är också ett ställningstagande. Det gör inte händerna mindre blodiga. Regering och Riksdag har ett ansvar som det inte går att ta sig ur!

ROLF K NILSSON

 

 

2 kommentarer

Filed under Reflektioner